Fado – gitarrernas musik (2)

Här fortsätter artikeln Fado – gitarrernas musik från tidskriften Gitarr och Luta nr 2/2014, skriven av Jan Rudling.

***

Gitarrernas roll

I så gott som all fado ackompanjeras sångaren av en portugisisk gitarr, guitarra portuguesa eller oftast bara guitarra på portugisiska, som med sin speciella klang bidrar till att ge en karakteristisk bakgrund till sången. Det räcker att höra några takters intro av en guitarra så vet man att det är fado på gång. Oftast går guitarran i par med en vanlig spansk nylonsträngad gitarr som på portugisiska heter viola. (Jag använder genomgående de portugisiska namnen guitarra och viola för portugisisk gitarr respektive spansk gitarr.) Denna kombination blev vanlig redan i mitten av 1800-talet.

Rollfördelningen är tydlig. Guitarran står nästan alltid för de solistiska och mer virtuosa insatserna och violan för kompet. Vanligt är också att man lägger till en akustisk basgitarr, viola-baixo, för att skapa en mer pregnant baslinje. Vid framträdanden inför en större publik som i en konsertlokal är instrumenten förstärkta, vanligen är de försedda med inbyggda mikrofoner.

Unge Ângelo Freire är en av de mest virtuosa gitarristerna i dagen fado. Här fotograferad i ett oroligt ljusspel vid en soundcheck inför en konsert på en teater i Cascais utanför Lissabon.

Även om gitarrerna dominerar som ackompanjemang i fadon är det inte ovanligt med andra instrument som piano och ackordeon. Basfiol kan ersätta basgitarren.

Guitarran har sitt ursprung i den engelska gitarren som förekom i 1700-talets England. Typiskt var den försedd med 6 körer (4 dubbla och 2 enkla metallsträngar), ofta stämda i en öppen C-stämning (från C till g¹). Den hade utvecklats från ett
 äldre 4-körigt engelskt instrument med metallsträngar, cittern (cister på svenska) som var mycket populärt på 1500- och 1600-talen. I mitten på 1700-talet hittade den engelska gitarren vägen till Portugal och i händerna på kunniga instrumentbyggare modifierades instrumentet till sin nuvarande utformning och blev guitarran.

Guitarran (Lissabon) har sex dubbla metallsträngar med en mensur på ca 45 cm och
 är stämd på följande sätt: dd¹, aa¹, hh¹, e¹e¹, a¹a¹,h¹h¹. Instrumentet klingar därför ca en kvint högre än den spanska gitarren. Stämmekaniken är utformad på ett karakteristiskt sätt, med Preston-mekanik som utvecklades på 1700-talet i England. Strängen fästs på en pigg som kan röras upp eller ned genom att vrida på stämskruvarna. En variant av guitarran är den som används i Coimbra. Den har en mensur på ca 47 cm och är stämd en sekund lägre än Lissabon-guitarran.

Det är troligen mycket få som spelar guitarra i Sverige, åtminstone i offentliga sammanhang. Den säljs normalt inte i Sverige utan man är hänvisad till import från byggare och musikhandlare i Portugal eller USA. Vill man ha tag i ett instrument far man lämpligen till Lissabon, en vacker gammal kulturstad med rikliga möjligheter att lyssna på fado.

Carlos Gonçalves spelade med Amália Rodrigues under 70- och
80-talen och komponerade flera av hennes stora succéer, som
Lágrima och Grito. Amália får vi nu höra på inspelningar, men
Gonçalves är ännu verksam på Lissabons fadoställen. Här
Clube de Fado i Alfama.

Guitarran spelas med fingerplektrum av plast eller sköldpaddsskal på tumme (p) och pekfinger (i). Typiskt är mycket snabba upp- och nedslag med (i) över diskantsträngarna. Mindre vanligt är att man också använder långfingret (m). Speltekniken skiljer sig påtagligt från den klassiska gitarren och omfattar ett antal specialanslag och olika typer av drillar. För den som vill få ett
 hum om speltekniken kan man hitta flera instruktionsfilmer utlagda på YouTube, oftast på portugisiska. En instruktiv hemsida på engelska är www.fernandezmusic.com/ PortugueseGuitarMethod.html där en enkel gitarrskola finns utlagd. Vill man lära sig spela guitarra bör man besöka Lissabon för att på ort och ställe inhämta rätt spelteknik av kunniga lärare och samtidigt känna in fadotraditionen.

I en fado brukar guitarristan göra ett intro av varierande längd innan sången börjar. Guitarran kan sedan växla mellan ackompanjemang med brutna ackord och
 en kontrapunktiskt utformad andrastämma. När sångaren avslutat en fras spelar guitarristan ofta en kortare melodisk utfyllnad, contracanto, och det är också vanligt med ett solo innan sångaren gör sin avslutande insats. I en traditionell fado kan guitarrans roll begränsas till ett enklare ackompanjemang.

Violans roll är att stå för ett stadigt komp, ofta växelbas med kort efterslag, finns också exempel på YouTube. Men det finns även violistas med ett mer virtuost spelsätt. Basgitarren håller sig ofta till en stabil växelbas kompletterad med passande basgångar vid ackordbyten.

Även denna bild är från Clube de Fado i Alfama. Sångerskan Lina Rodrigues (Carolina) kompas här av Pedro Amendoeira, guitarra,
och Pedro Pinhal, viola. Båda tillhör eliten på sina instrument. Pinhal har också gjort sig bemärkt som kompositör.

Nyckelspelaren är alltså guitarristan som måste vara en skicklig musiker med stor förmåga att fungera som duopartner till sångaren. Fadons guitarristas är därför
 ofta kända och ansedda som stora artister. Armandinho (1891–1946) anses vara den förste som utvecklade dagens virtuosa spelstil och han har också lämnat viktiga bidrag som kompositör och arrangör. I hans fotspår följde andra som Jaime Santos, Raul Nery (skapade en känd gitarrensemble, Conjunto de Guitarras), José Fontes Rocha och José Nunes som alla i likhet med Armandinho finns på flera inspelningar med olika sångare men även som solister. Från Coimbra kom en annan stilbildare, Artur Paredes. Hans son Carlos Paredes var en högt skattad guitarrista och kompositör som integrerade fadon med ett mer klassiskt musikspråk. Många guitarristas har förutom att vara ackompanjatörer till olika fadistas även bidragit som kompositörer. Detsamma gäller även flera violistas.

Denna solistiska tradition bland guitarristas har fått många nutida efterföljare som Pedro Caldeira Cabral, Custódio Castelo och José Manuel Neto.
Det finns också rent instrumentell fado som kallas guitarradas där guitarristan är solist uppbackad av den typiska fadoensemblen med viola, basgitarr och kanske ytterligare en guitarra. Finns det en skicklig guitarrista i ensemblen brukar det bli några guitarradas på en fadokonsert. Sångaren
får då en välbehövlig paus. För den som är intresserad av denna genre finns det flera inspelningar att välja mellan.

Guitarran är idag intimt förknippad med fadon men den bör ha potential i andra musikgenrer och kunna tillföra en intressant klangkontrast. Vem vågar prova den i svensk folkmusik eller andra genrer? Man kan också fundera på om det typiska spelsättet för guitarran kan tillföra något till andra instrument som den 12-strängade gitarren.

(Fortsättning följer.)