Mafalda Arnauth (1974) är från Lissabon och kom i
kontakt med fadon först under sina universitetsstudier till veterinär.
Skivdebuterade 1999, delvis med egen musik och egna texter. Har också skrivit
texter åt andra. Hon är en produktiv och mångsidig sångerska med en rad album
bakom sig, behärskar det mesta från snabba och energiska stycken till mera
eftertänksamma, stämningsfulla eller drömmande. Sjunger uppmärksamt,
ornamenterat och dynamiskt varierat. Har tillfälligtvis tagit upp annan musik
än fado, latinamerikanskt, franskt och moderna sånger på portugisiska. Hennes
senaste album Terra da Luz innehåller
inte fadosånger.
Jag träffade sångerskan för en intervju till min bok Fado – en vägvisare till musiken och
musikerna (GML Förlag). Detta är ett utdrag ur intervjun:
– När jag var i tonåren sjöng jag mycket i ungdomsgrupper
och katolska grupper. När jag var sjutton försökte jag mig på att sjunga fado,
bara för att se om rösten skulle klara det, men det var i hemlighet, ingen visste
om det. Men då jag kom till universitetet för att studera till veterinär blev
jag tvungen att sjunga fado för publik, det var en tradition bland studenterna,
man sökte alltid efter nya oväntade sångare. Så jag sjöng de två sånger jag
kunde. Efteråt sade folk åt mig att jag måste fortsätta sjunga. Jag fick en dag
på mig att lära mig en ny fado, Que Deus Me Perdoe, som jag sedan skulle
presentera. Allt detta var mycket lättsamt och roligt. Då jag slutade vid
fakulteten köpte jag mitt första ljudband med Amália, ett namn jag kände till
men aldrig hade brytt mig om. Mitt liv ändrades nog i den stunden.
När jag sjöng fado kände jag en direkt fysisk reaktion, som
om kroppen fann sitt eget sätt att kommunicera. Fado är en mycket fysisk musik.
Den chockartade lättnad som jag kände när jag upptäckte det kan jag fortfarande
minnas.
I ett par års tid trodde jag aldrig att fadon skulle kunna
bli ett sätt att leva. Men jag märkte att jag hade inte bara en speciell röst
utan också en speciell känsla som gjorde att folk mådde bra när de hörde mig.
Det kan ha haft att göra med mitt spontana sätt att presentera musiken, att
inte ta det alltför allvarligt. Jag började med detta år 1992 och mitt första
offentliga framträdande var år 1994 då jag represente- rade mitt universitet i
Luxemburg.
Blev du veterinär också?
– Jag studerade i tio år, och vi det laget förstod jag att
jag måste välja mellan mitt välbefinnande, min kallelse, och ett yrke som kunde
ge mig trygghet. Och jag valde med hjärtat, musiken.
Hur skulle du vilja förklara fadon?
– Jag tycker att det är ett sätt att beskriva livet. För den
handlar om väldigt vanliga saker, om vad som händer en vanlig dag. Den har en
viss nostalgisk känsla, ett vemod som också finns hos det portugisiska folket.
För min del har jag valt en fado som är lättare till sinnet, mer hoppfull och
energisk.
Du är en av de få artister i dag som skriver egen musik, och
det i stor omfattning. Många gör texter, men få både texter och musik. Hur går
det till?
– Jag ser på livet genom en melodi. Så det börjar med att en
erfarenhet skapar en melodi i mitt huvud, och sedan måste jag översätta den
till ord. Vilket är väldigt intressant för när jag gör mina inspelningar så skapar
den instrumentala introduktionen direkt en bild hos mig. Det är väldigt speciellt
att se livet utan ord. Det är som en film, melodierna är som ett soundtrack
över mitt liv. När jag skriver ner musiken försöker jag skriva musik och ord
samtidigt. Det kan vara hemskt och hindra sången från att bli till. Men om man
lyckas att arbeta med båda samtidigt får sångerna mera mening. Min första sång
på mitt första album var ren inspiration, den bara kom, mycket naturligt och
lugnt, den bara hände.
Är du intresserad av äldre fado och har du lärt av
sångerskor som fanns förr?
– O ja, och jag är intresserad av dem också som bara
lyssnare. Det finns en konflikt i mig där. Jag skulle ibland vilja vara en som
bara uppskattar fado och musiker. Så ibland när jag hör dem tänker jag inte på
att jag också är artist och hur deras musik kan förbättra min. Jag har en enorm
beundran för Amália, Fernanda Maria, Fernanda Baptista, Beatriz da Conceição,
Fernando Maurício, Carlos do Carmo. Den nya generationen är fantastisk, alla
har något eget, en röst, ett sångsätt eller särskilda sånger. Som sångerska lär
jag mig mycket, men jag är kreativ, i gränslinjen. Fastän jag kan sjunga något
traditionellt försöker jag uttrycka vad som är unikt i mitt sätt att vara och
se på saker, och ibland sätter jag ned foten utanför fadons område.
Till sist några exempel på Mafalda Arnauths musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar