Rodrigo Costa Félix (1972)
har varit sångare sedan omkring 1990 och är ett välrenommerat namn inom nyare
fado trots få skivinspelningar. Utöver två egna album har han gjort inslag i
flera samlingsvolymer. Han är en kunnig och kompetent sångare i traditionell
stil. Han brukar ackompanjeras
av sin fru Marta Pereira da Costa på portugisisk gitarr, en av de få kvinnliga
instrumentalisterna i dagens fado.
Under arbetet med min bok Fado – en vägvisare till musiken och
musikerna (GML Förlag) intervjuade jag Rodrigo, som är en vältalig man med
stora kunskaper om fado och många åsikter. Detta är bara ett kort utdrag ur den
intervju som ingår i boken.
– Jag hörde mycket fado i barndomen eftersom
min mamma var en stor beundrare av fado och min pappa var en amatörsångare som
ett par år drev ett fadohus i Cascais tillsammans med José Pracana. Jag började
sjunga fado i 16–17-årsåldern. När jag var yngre hade jag mycket fado omkring
mig, men jag brydde mig inte om musiken då, jag skulle tro att den var för allvarlig
och djup för att passa en elva– tolvåring. Och jag tycker fortfarande att fado
är olämpligt för barn, man måste känna med musiken, och ett barn kan inte
sjunga Povo Que Lavas no Rio ... Så jag började sjunga för över tjugo år
sedan, och då var situationen helt annorlunda än nu. Det fanns en enorm
generationsklyfta mellan 60- och 90-tal. På den tiden fanns bara de klassiska
fadohusen i Bairro Alto, och inte ens de var särskilt bra, och ett par
nystartade i Alfama och ett par till i andra delar av Lissabon. Jag sjöng
tillfälligtvis på de ställena tills jag blev engagerad av ett ställe i Lapa när
jag var 18 år.
Har du tänkt på att sjunga annat än fado?
– Jag hade till och med ett garageband och
har alltid sjungit och spelat spansk gitarr. Fransk musik, pop ... men den enda
musik jag identifierar mig med är fado. Detta för att jag är och känner mig som
portugis. Jag är stolt över vår tradition och kultur, och fado är den enda
musik där jag kan uttrycka mig fullt ut.
När jag frågar Rodrigo om det speciella med
honom svarar han:
– Det är alltid svårt att prata om sig själv.
Men jag tror det är att jag inte kopierar någon, jag tror jag har skapat min
egen stil. Jag försöker inte sjunga som Fernando Maurício eller Alfredo
Marceneiro eller ens som mina största influenser João Braga, Carlos Zel eller
António Mello Correia. Jag tror det är viktigt att inte härma andra artister,
för gör man det så uttrycker man inte sina egna känslor utan deras. Man är inte
äkta.
Här är ett par Youtubefiler med Rodrigo:
På denna inspelning sjunger han tillsammans
med Katia Guerreiro:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar