Klassiska nedslag (14A): Henry Purcell – den brittiske Orfeus

Artikeln, som här delas i tre avsnitt, skrevs för ganska länge sedan för en tidskrift som inte funnits på många år och hade en mycket begränsad läsekrets då den fanns. Enstaka mindre ändringar har gjorts i samband med att jag gått igenom texten. Det som möjligen kan vara lite föråldrat är det fåtal skivtips jag ger på några ställen. Skivorna har knappast blivit sämre med tiden, men däremot har de troligen fått sällskap av många andra goda inspelningar som jag inte har följt upp. Men jag har låtit skivtipsen stå kvar. Denna inledande del följs av ett avsnitt om Purcells musik och en avslutning som sammanfattar och drar vissa slutsatser.

*****

På det mest spridda porträttet av Henry Purcell, en oljemålning av en J. Closterman från 1695, ser vi en man med intelligent men samtidigt lite frånvarande ansiktsuttryck. Han har en omfångsrik peruk och har klätt upp sig inför besöket hos målaren. Näsan är kraftig, ögonbrynen markerade, ögonen något utstående, underläppen tjockare än överläppen. Ögonen ser trötta ut, som om porträttet gjordes sent en kväll efter arbetet, och tonsättaren tittar inte rakt på betraktaren utan snett framåt, mot något okänt, som han ändå inte verkar direkt intresserad av. Mungiporna har en Mona Lisa-liknande gåtfullhet. Ler han eller ler han inte? Porträttets Purcell undviker att möta vår blick, hans tankar tycks upptagna av hans egna bekymmer. Bilden utstrålar hemlighetsfullhet.

Likadant är det med de personbiografiska uppgifterna om tonsättaren. Det är välbekant att Purcell blev känd och uppskattad bland både musiker och uppdragsgivare i London och att hans tryckta utgåvor spred hans rykte. I England var han nog så känd som en tonsättare kunde vara i slutet av 1600-talet. Ändå är de biografiska uppgifterna om Purcell mycket knappa. Försökte han undvika uppmärksamhet kring sin person?

Även Purcells musik tycks vända sig bort från vår tid och vår tids publik. Få tonsättare, om ens någon, har skrivit så mycket musik som passar nutida institutioner och lyssnarvanor så illa som hans. Hans enda opera är för kort för att kunna erbjuda en helaftonsföreställning. Hans så kallade semi-operor, en egendomlig hybrid av tal- och musikdrama, tillhör en genre som aldrig efterfrågats utanför England. Hans sånger, av vilka många är underbara, låter bara konstiga om de framförs med piano. Kyrkomusiken är nästan genomgående skriven på engelska och anpassad till den anglikanska kyrkans behov. Hovmusiken komponerades för speciella tillfällen och var förbrukad i och med uruppförandet. Och så vidare.

Men alla vet att Henry Purcell är en av musikhistoriens stora och den mest talangfulle inhemske engelske tonsättaren någonsin. Det är också lätt att tycka om mycket av Purcells musik. Men bortsett från de mest kända styckena, kanske ett tiotal, vad vet musiklyssnaren i gemen om Purcell och Purcells musik? Han komponerade oerhört mycket musik under sitt korta liv, och bara en bråkdel av den har fått ett vidare genomslag bland publiken.

Grammofonskivan har varit betydelsefull för att lyfta fram Purcells verk, liksom andra tonsättare som haft svårt att hitta sin plats i det moderna konsertlivet. Tydligen har hans rykte också varit i stigande under de senaste decennierna. I Nordisk Familjeboks utgåva från början av 50-talet omtalas han bara på fyra spaltcentimeter (hela verket är på 22 volymer i stort format och dubbelspalt):

Purcell, Henry, engelsk tonsättare (1659–95), utbildad i Lullys anda av P. Humfrey. Han blev 1682 hovorganist och skrev huvudsakl. kyrkliga verk. 1685–90 skrev han en del musik till skådespel och blev högt ansedd som dramatisk tonsättare. Efter 1690 begynte han skriva operor i en ny, självständig stil med noga hänsynstagande till textens innehåll (”musikskådespel”), ”Diocletian” (1690), ”King Arthur” (1691; hans främsta verk), ”The Fairy Queen” (1692), men fortsatte att komponera skådespelsmusik och kyrkliga verk. P:s stil är individuell och i hög grad dramatisk.

Nordisk Familjebok är inget musiklexikon och utrymmet är knapphändigt för tonsättare överhuvudtaget. Men man kan notera att 1600-talstonsättare som Schütz, Buxtehude och Monteverdi alla ges ungefär det dubbla utrymmet.

Heinrich  Schütz.

Hur får vi då en uppfattning om denne hemlighetsfulle och undflyende personlighet? Genom musiken förstås, och genom att ställa frågan i vilken mån Purcells musik var ett uttryck för hans personlighet och konstnärliga estetik.

Förutsättningar

Henry Purcell var född i London under andra halvåret 1659, son till Elizabeth och Henry Purcell, nummer tre av sex barn. Fadern var musiker, ”gentleman” med anställning och en blygsam lön från Chapel Royal. Han avled då Purcell var sex år och farbrodern Thomas Purcell tog sig an den unge Henrys uppfostran och försörjning, något som bör ha varit en lättnad för modern, som tvingades sörja för familjen på en liten pension efter fadern. (Enligt en del källor var det fadern som hette Thomas och farbrodern Henry.)

Det var farbrodern som fick ansvar för Henrys utbildning under den första tiden. Purcell blev ett av ”the children of the Chapel Royal” och kom sedan att på ett eller annat sätt att tjäna det engelska kungahuset under resten av sitt liv. Som barn utbildades Purcell i den militäriskt disciplinerade tradition som utformades av Henry ”Captain” Cooke. Undervisningen var mångsidig och omfattade sång, instrumental träning samt kompositionslära.

Senare under sin ungdomstid kom Purcell i kontakt med flera av tidens ledande pedagoger och musiker, bland andra Pelham Humfrey och John Blow, den senare Englands mest betydande tonsättare under 1600-talet vid sidan av Purcell själv. Åldersskillnaden mellan Blow och Purcell var bara tio år, det är troligt att förhållandet mellan dem mera var vänskap än en strikt lärare-elevrelation.

John Blow.

I olika dokument kan vi följa de uppdrag Purcell fick i sin kungliga tjänst. Han blev exempelvis organist vid Westminster Abbey 1679 och vid Chapel Royal tre år senare. Notabelt är att Purcell aldrig blev enbart tonsättare; han behöll alltid någon tjänst som krävde en del av hans tid, och hans väldiga produktion ter sig än mer märklig med tanke på att han inte komponerade på heltid.

Purcell kom att tjäna under tre kungar: Charles II (1660–1685), James II (1685–1688) och William III (av Oranien, 1688–1702). Varje byte på tronen kom att medföra en svängning i Purcells produktion. Charles II var en musikälskande kung som kostade på sig en musikalisk apparat som han egentligen inte hade råd med – kungen betalade ofta inte musikerna de löner de hade rätt till enligt anställningskontrakt, men Purcell tillhörde inte dem som drabbades mest av denna nyckfullhet. Under Charles II:s regim fanns en stark efterfrågan på Purcells kompositionstalang, särskilt inom kyrkomusiken.

Charles II.

Katoliken James II organiserade om Chapel Royal kraftigt, anlitade många utländska musiker och behövde inte Purcells tjänster till kyrkomusiken. Men tonsättaren komponerade oden och så kallade welcome songs för hovet i stället, liksom sånger och andra mindre verk som gavs ut och spreds till en bredare krets.

Som en huvudorsak till att Purcell vände sig mot teatern brukar anges kung Williams ringa musikintresse, som inte kunde kompenseras av den populära drottning Marys kontakter med ledande musiker; kungen befann sig för övrigt ofta utomlands. Purcells större verk för teatern komponerades under hans sista år.

Egendomligt lite är känt om Purcells privatliv. Han bodde hela sitt liv i Westminster i centrala London och hade nära till lantliga omgivningar. Han var aldrig utomlands. 1680 gifte han sig med en kvinna vid namn Frances Peters, och paret kom att få sju barn, varav dock bara två överlevde spädbarnsåren. Om familjens ekonomiska ställning vet vi inte mycket. Purcell var inte rik och torde tidvis ha haft problem med ekonomin, men i stort kan man gissa att han klarade sig hyggligt. Lönen från den kungliga tjänsten var visserligen måttlig, men Purcell bör ha tjänat en del extra på den musik han spred i tryck (han annonserade själv ut häftena i pressen; London hade två tidningar på den här tiden) och på den musik kan komponerade för teatern. Purcell avled i november 1695, enligt legenden i sviterna av en förkylning som han ådrog sig när hans hustru hade låst honom ute sent en kväll, trött på makens ständiga kvällsarbete.

The London Gazette, en av de tidningar som Purcell annonserade ut sin musik i.

Purcell började komponera tidigt, men han var inget underbarn som Mozart eller Mendelssohn. Den första komposition som man tillskriver honom har den krångliga titeln Adress of the Children of the Chapel Royal to the King, and their Master, Captain Cooke, on his Majesties Birthday, AD 1680 och gjordes då han var elva år. Vi kan förmoda att Purcell redan under sin ungdomstid komponerade i flera av de genrer som han kom att verka i som vuxen, men i anspråkslösare format och struktur. Veterligen är åtskilliga av hans tidiga verk sånger.

Purcell komponerade snabbt men noggrant. Han var väl medveten om sin talang och sina konstnärliga avsikter, och hade förmåga att driva igenom sina idéer. I de sparsamma yttrandena om hans person framgår dock inte att han skulle ha varit svår att ha att göra med; snarare kan man misstänka att Purcell hade gott umgängesvett eftersom han nådde så snabba och bra resultat på flera områden. Musiker, uppdragsgivare och kolleger uppskattade honom och fann honom vänlig och hjälpsam. En behaglig, hygglig, arbetsam, kanske tillbakadragen person – sådan är den vagt tecknade bilden av Purcell som varken kan bevisas eller vederläggas.

England hade en betydande musikalisk tradition före Purcell, med guldåldern två tre generationer före honom. Uppsvinget för teatern under elisabetansk tid, decennierna kring 1600, vilket skulle ha varit märkligt även om William Shakespeare aldrig hade existerat, motsvarades av en liknande höjdpunkt inom musiken. Med ledande namn som William Byrd, John Dowland, Thomas Morley, John Wilbye, Thomas Weekles och Orlando Gibbons åtnjuter den elisabetanska musiken fortfarande stor popularitet. Men guldåldern i engelsk musik fick ett tvärt slut. Det är överdrivet att påstå att den puritanska epoken i engelsk historia tog död på musiklivet, men att den innebar en nedgång är odiskutabelt.

Thomas Morley.

Oliver Cromwell var personligen förtjust i musik och använde också musik i officiella sammanhang. Likaså fortsatte utgivningen av musik i tryckt form. Men för kyrkan och teatern ålades stränga begränsningar. I kyrkan tilläts bara unison vokal musik utan instrumentalackompanjemang, och det är förklarligt att tonsättare med nya idéer, sinne för prakt eller intresse för polyfoni inte kände sig hemma där längre. De offentliga teatrarna stängdes 1642 för att teatern ansågs undergräva befolkningens moral – teaterkonsten dog inte därmed, men den flyttade till marknadsplatser och torg eller ”privatiserades” till förmögna hem. Mängder av musiker inom kyrka och teater blev arbetslösa, fick skaffa sig nya yrken eller försöka klara sig på att undervisa. Att England under dessa förhållanden inte var någon lockande arbetsmarknad för utländska musiker är inte svårt att förstå. Aktuella strömningar från kontinenten fick svårt att tränga in i landets musikkultur, och då Purcell introducerade den italienska sonataformen under 1680-talet uppfattades den som något radikalt nytt. I mitten av seklet gick musikens England på sparlåga, och av guldåldern återstod bara minnet.

Oliver Cromwell 1640.

Henry Purcell var en gynnad tonsättare, inte bara av sin medfödda begåvning, sina kontakter bland ledande musiker, pedagoger och tonsättare och sin närhet till hovet, utan också och inte minst av den efterfrågan på musik som steg som en våg efter puritanismens sammanbrott, ytterligare förstärkt av den nye kungens bejakande av utländska – särskilt franska – impulser.

Vi bör emellertid komma ihåg att de politiska konfrontationerna inte var över med detta. Purcell levde i en orolig tid, full av intriger, revolter, misstänksamhet och politiskt rävspel. Katolicismen sågs som den stora fienden, och den som förmodades sympatisera med katolikerna kunde få svårt att hävda sig. Den ibland framförda misstanken att Purcell skulle ha haft katolska sympatier har aldrig kunnat stärkas; han hade vänner bland katoliker, men det är inte samma sak som att han var katolik själv.

En del av de texter Purcell tonsatte verkar för nutida lyssnare kungafjäskande i överkant. Men 1600-talets attityd till överheten var helt annorlunda än vår. Purcell är långtifrån ensam om att underdånigt prisa sina uppdragsgivare. Hur många av hyllningarna som är ärligt menade och hur många som är social konvenans är svårt att veta i dag. Gissningsvis ingick det helt enkelt i jobbet att smeka kungligheterna medhårs.

Två händelser som varje historiebok beskriver inträffade under Purcells barndom: den pestepidemi som 1665 dödade mer än 100 000 av Londons ca 500 000 invånare och den stora branden under året därpå, vilken förstörde över 13 000 byggnader.

En tid av katastrofer och intriger: detta var Henry Purcells tid.