Klassiska nedslag (14C): Henry Purcell – den brittiske Orfeus

Detta är den tredje och avslutande delen av artikeln om Henry Purcell.

Slutsatser

Vem är mannen som ser förbi oss på J. Clostermans målning? Lyssnar man till större doser av Purcells musik träder en bild fram som på vissa sätt kan skilja sig från den man möter i ett uppslagsverk. Utan tvekan är han en unik tonsättarpersonlighet, och hans musik är oftast lätt att känna igen. Nedanstående synpunkter är ett litet försök att fånga in väsentliga drag hos tonsättaren Henry Purcell.

Isberget

Purcells musik liknar isberget; bara en bråkdel syns ovanför ytan, och den som lyssnar på större delar av hans produktion kommer att finna pärlor på de mest oväntade ställen. Huvuddelen av de stycken av Purcell som är allmänt bekanta och som oftast spelas in på skiva är lösryckta ur sitt sammanhang; det är sånger ur hans sceniska verk, delar av hans anthems och så vidare. Normalt är jag ingen vän av att man plockar loss ett avsnitt ur en komposition och bortser från helheten, men i just Purcells fall tycker jag att det ofta går bra. Mycket av Purcells musik är skriven som tillägg till något annat. Han lånade gärna av sig själv och använde sina melodier i olika sammanhang. Sällan är det helhetsintrycket av hans verk som blir det bestående, och en del av dem innehåller transportsträckor som kan vara besvärande om man lyssnar till musiken på skiva – i sin rätta miljö och i den avsedda situationen torde det vara en helt annan sak. Skivor av typen The Best of ... kan vara ett utmärkt sätt att lära känna Purcell, åtminstone en bra introduktion. (Till exempel The Essential Purcell med The King’s Consort under Roger King på Hyperion och The World of Henry Purcell med Kathleen Ferrier, Janet Baker, Helen Watts med flera artister, på Decca.)

Brett register

Purcell har ett ovanligt och mycket brett uttrycksregister. Han hade en fallenhet för att gestalta det tragiska, och hans musik är ofta vemodig och elegisk på ett dröjande, lite långsamt och eftersinnande sätt. Samtidigt finns det få tonsättare som så ofta visar prov på en uppsluppen och ibland absurd humor. Han hade känsla för det högtidliga och bullrande men också för det meditativa och stillsamma. Sånger och scener hos Purcell ger övertygande psykologiska snabbporträtt, inte minst av kvinnor. Som vi sett hade han också ett ovanligt brett register över olika musiktyper.

Musiklivets situation i 1600-talets England förklarar varför Purcell tycks ha hämtat intryck från ett tidsmässigt så brett fält. I hans musik finns inflytanden från den elisabetanska musiken, till och med från renässansen, liksom impulser från samtida utländska mästare. Hans musik låter inte riktigt som Georg Friedrich Händels, men ibland är det inte långt ifrån. Som den 1600-talsmusik den är saknar den den mekaniska rytmiska rörelse som kännetecknar mycket av 1700-talets barock. Musiken förefaller enklare i konstruktionen. De musikaliska formerna verkar inte så ”färdiga” och lämnar därmed större plats för överraskningar.

Åtminstone så här långt i efterhand är det lätt att uppfatta 1600-talets barock som mera experimentell och prövande än 1700-talets, i vilken den musikaliska rörelsen är mera förutsägbar. Purcell utnyttjar skickligt valmöjligheterna, och den som lyssnar till hans musik kommer snart att hitta till exempel oväntade övergångar mellan solister och kör, plötsligt inbrytande andrastämmor, kromatiska passager, tempoväxlingar med mera. Ska han jämföras med andra tonsättare, så är det egentligen inte Bach och Händel som gäller, utan samtida tonsättare som Dietrich Buxtehude, Johann Pachelbel och Marc’Antoine Charpentier.

Marc-Antoine Charpentier.

Frågan om Purcell är en dramatisk eller lyrisk tonsättare beror på vilken innebörd man ger uttrycken. Purcell komponerade mycket för scenen, och många av hans stycken är inträngande skildringar av känslotillstånd – Didos klagosång är ett utmärkt exempel. Men för mig är ändå Purcell övervägande en lyrisk tonsättare, och som sådan enastående under barocken. Det är hans melodiska styrka och det en aning dröjande och reflekterande i hans musik som ger skälen.

Helhetsintrycket är att Purcell inte var någon utmanande eller offensiv tonsättarpersonlighet, trots att hans musik innehåller en del harmoniska experiment som låter överraskande modernistiska. Nyckelord är lyhördhet, vänlighet och mildhet, till och med medkänsla.

Hur engelsk är Purcell?

Frågan i underrubriken är lätt att svara på – Purcell var en engelsman som hela livet bodde i London och som ständigt arbetade vid engelska institutioner. Nästan all hans vokalmusik är komponerad på engelska. Han hade god kontakt med andra framträdande personligheter i engelskt musikliv och var uppfostrad i en engelsk pedagogisk tradition. Han hämtade inspiration och kunskap från engelska föregångare. En vag och ogripbar ton av engelsk folklore finns emellanåt närvarande i Purcells musik, särskilt i hans sånger, och i den mån hans musik ger visuella associationer, går tankarna gärna till engelska natur- och samhällsbilder, även om en sådan sak är individuell. Men Purcell var också väl förtrogen med utländsk musik, särskilt fransk och italiensk, och hämtade intryck därifrån, och han ville sprida de utländska landvinningarna i hemlandet.

Speciell uppmärksamhet har ägnats Purcells förmåga att sätta toner till text. Han använder flitigt imitativa element i sin musik, låter ordet sorrow vila på långsamma, murriga ackord, lägger en fallande linje på ordet down och en muntert sprittande på happy och så vidare. Melismerna i 1600-talets sångkonst ger Purcell rika möjligheter att arbeta med imitativa effekter, men han driver inte denna teknik lika långt som exempelvis Monteverdi. Snarare tycks Purcell lägga vikt vid att ordet ska klinga naturligt – och det är verkligen en utmaning med tanke på det ornamenterade sångsättet.

Claudio Monteverdi.

Purcells handlag med ordet noteras av alla som skriver om honom. Redan under samtiden uppmärksammades hans enastående förmåga att förena ord och ton. En modernare röst, sångerskan Janet Baker, understryker det ytterligare:

Purcell is a superb composer for singers because of the way he sets words. Each one is so perfectly suited to the notes he chooses that if we faithfully obey him, he would make great performers of us all.

Purcell själv har förstås inte sagt mycket om saken. I Förordet till Diocletian finns emellertid några rader:

Musick and Poetry have been acknowledg’d Sisters, which walking hand in hand, support each other; As Poetry is the harmony of Words, so Musick is that of Notes: and as Poetry is a Rise above Prose and Oratory, so is Musick the Exaltation of Poetry. Both of them may excel apart, but sure they are most excellent when they are joyn’d, because nothing in them wanting to either of their Perfections: for thus they appear like Wit and Beauty in the same person ...

Uttalandet om hur bra det blir då musik och poesi förenas – i originalmanus skrivet med John Drydens handstil! – är egentligen ganska intetsägande och belyser inte Purcells speciella talang.

När man lyssnar till Purcells vokalmusik förefaller ord och ton vara uppkomna i samma ögonblick, musik och text bygger på samma rytmiska mönster. Språket har stavelser som är betonade och obetonade, långa och korta vokaler, och i det engelska språket är kontrasten mellan dem stark. Det som gör att texten i Purcells sånger flyter så naturligt är att han med osviklig säkerhet sammanför de betonade stavelserna med accentuerade toner. Växlingen mellan betonade och obetonade stavelser får då – om musiken framförs på rätt sätt – samma smidighet och variation som i det talade språket. Lyssna på den eleganta vokala linjen i sången The Sparrow and the Gentle Dove, till exempel! Här, liksom i många andra sånger, kan man höra att Purcell placerar de ornamenterade fraserna på de stavelser som förmår bära dem.

Om Purcell som tonsättare definitivt är bäst på någonting, så är det just detta: att tonsätta det egna språket. Ingen annan har en sådan känsla för det engelska språkets musikalitet som han. Ingen har lyssnat till språket som han.

En tjänande tonsättare

Som tidigare framgått var Henry Purcell en man som ofta satte sin talang i tjänst hos hov, kyrka och teater. Vi vet inte om han gjorde det gärna eller ogärna, det troligaste är nog att han aldrig reflekterade över saken eftersom några alternativ inte fanns under hans tid, långt före de fria konstnärernas.

Om Purcell stod bakom de kungahyllande fraser han tonsatte är lika oklart; ingenting är känt om hans politiska värderingar. Inte heller framstår han av de knapphändiga notiserna som någon påfallande religiös person, men innerligheten, värmen och koncentrationen i mycket av hans kyrkomusik lämnar få frågetecken efter sig. Fanns det någon musik som Purcell skrev för sin egen skull, utan att någon begärde det av honom, så var det sannolikt hans kammarmusik och en del sånger.

Det är vanligt att tonsättare från senare tider har både en ”egenproduktion” och en ”beställningsverksamhet” och att det i så fall finns en betydande kvalitetsskillnad mellan de båda typerna av musik. Ett illustrativt exempel är Carl Nielsen. Den musik där tonsättaren haft frihet att utveckla sina idéer, pröva nya grepp och satsa sina känslor och sin energi blir oftast av en helt annan halt än den där det gäller att tillfredsställa en betalande beställares önskemål.

För Purcell (och andra äldre tonsättare) är det svårt att se någon sådan skillnad, om man nu överhuvudtaget kan tala om en ”egenproduktion” i hans fall. Purcell hade gott rykte som musiker och en självständigare ställning än de flesta musiker vid den tiden. De musikhungrande uppdragsgivarna lämnade honom fria händer och lade sig inte i detaljutformningen av musiken, utan litade på att han kunde och gjorde sitt jobb – och fick också ett överväldigande gensvar. Vad som för senare tider kan te sig som exotiska och hämmande gränser för kreativiteten var kanske för Purcell möjligheter och utrymme. Hur underställd och tjänande han än var som konstnär, ger musiken själv inget intryck av inställsamhet. Purcell talar som konstnär med integritet. Den personliga ton som finns i hans musik tränger alltid fram genom den prydliga hovuniformen, och en Henry Purcell finns där i tonerna: lyssnande, tillbakadragen, mild och melodisk.

Påfallande ofta ägnade han S:ta Cecilia sina hyllningar. Välkända sånger som If Music Be the Food of Love (Purcell tonsatte texten tre gånger!) och Music for a While antyder att hans hyllningar bara i formell mening var riktade mot den världsliga makten. Musiken själv, naturkraften som skapar glädje och endräkt mellan människorna, var föremål för hans verkliga passion, dyrkan och hängivelse.

Helen Watts sjunger Music for a While här:

https://www.youtube.com/watch?v=AouJcv-kThw

Är det därför Henry Purcell på J. Clostermans målning verkar så frånvarande? Har han, sent på kvällen och trött vid sittningen inför porträttmålaren, kommit på ännu en underbar melodi, ännu en hyllning till musikens skyddshelgon? Är det därför hans blick tycks rikta sig inåt och ett leende anas i mungiporna? Över trehundra år senare finns Purcells milda leende kvar i hans musik – hans ständiga gömställe och verkliga självporträtt.