Klassiska nedslag (18): Andrea Tarrodi, Serenad i sju färger

Om sin komposition och dess inspirationskällor berättar Andrea Tarrodi: ”En av dem var Mozarts Serenad nr 10 för tretton blåsare, särskilt den tredje satsen, Adagio. De långa, sångbara melodiska linjerna och den underliggande rytmen var ett uttryck jag själv ville finna. Den andra inspirationskällan var Quiet Nights med Miles Davis och Gil Evans, ett album jag lyssnade intensivt till under vintern och våren 2013. Med dessa ganska olika utgångspunkter började jag komponera. Så småningom började verket finna sin form och musiken började leva sitt eget liv. Den liksom flöt fram och formades till något annorlunda, fastän man ännu kanske kan finna spår av inspirationskällorna. För mig är det som om stycket skiftar färg. Det börjar med en mörkt blå/lila ton som gradvis övergår till ett nästan vitt ljus. Sedan kommer xylofonen in med skarpa röda toner som efter en stund nästan exploderar med resten av ensemblen i ett färgrikt fyrverkeri. Till slut upplöses musiken i ett gulvitt, dimmigt skimmer.” (Texten kommer från häftet som följer med cd:n; min översättning från engelska.)

Analogin med färger är inte ny. Den ryske tonsättaren Alexandr Skrjabin (1872–1915) var tidvis närmast besatt av sambandet mellan färger och toner och bearbetade det med hängivenhet. För mig är Tarrodis uttalande mera ett sätt att beskriva ett musikaliskt skeende än en förutsättning för att man ska uppskatta verket. Visst kan inspirationskällorna skönjas i musiken, men de är inget man tänker på om man inte har läst vad Tarrodi själv har sagt om saken. Det nämnda Mozartstycket är ett underverk av mjukt melodiskt flöde och klangkänsla, och Miles Davis samarbete med orkesterledaren Gil Evans resulterade många gånger i musik med en subtil klanglig finish. Just klangernas utveckling tillhör det mest fascinerande i Andrea Tarrodis verk.

Att kalla ett musikstycke som är två år gammalt för klassikt är väl att vara ute i förtid. Jag vill inte ens påstå att det kommer att bli klassiskt i framtiden. Däremot är det klassiskt i den meningen att Andrea Tarrodi arbetar i en klassisk tradition, och har tillgång till äldre musik ur olika genrer att hämta näring från. Det finns ingen tillkämpad avantgardism i hennes musik, ingen ambition att slå in dörrar som blev rejält sönderslagna redan på 50- och 60-talen. Man kan, om man så vill, höra inflytanden i hennes musik från impressionism och romantiskt tonmåleri. Växelspelet mellan de olika blåsarstämmorna och xylofonen, vandringen av korta motiv genom stämmorna och det minituösa detaljarbetet kan leda tankarna till barockens kontrapunktik. Och uppenbart är tonsättaren starkt medveten om form och struktur.

Serenad i sju färger är lagom lång för att inte svacka in i longörer eller onödiga utvikningar, i inspelningen med Västerås Sinfonietta åtta och en halv minut. Jag blev så pass fascinerad av serenaden att jag lyssnade igenom den flera gånger innan jag fortsatte med den andra musiken på skivan. Också den är mycket hörvärd. Här finns till exempel en fin cellokonsert, inspirerad av det skotska höglandets landskap, med cellon lysande spelad av Jakob Koranyi. Fågelsång har en huvudroll i Birds of Paradise för orkester, ett stycke där jag anar – fastän jag inte vet om det är avsikten – en viss humor, och ännu mer den glädje som ett fritt skapande skänker i framgångens stund.

Serenad i sju färger för blåsare och slagverk beställdes av Västerås Sinfonietta/Västmanlandsmusiken och framfördes först av deras blåsare och slagverkare. Tonsättaren är född 1981. Skivan med Andrea Tarrodis intressanta musik är utgiven 2015 av dB Productions.