Den norske tonsättaren Fartein Valen (1887–1952) fullbordade fyra
symfonier, men det vara bara en, den tredje, som han fick höra uppförd. Valen
menade själv att denna symfoni var lättare att ta till sig än de två
föregående, och han såg den som ett slags pastoralsymfoni. Men den komponerades
i skuggan av kriget, som under arbetet kom skrämmande nära. I albumkommentaren
till utgåvan med Bergens filharmoniska orkester och dirigenten Aldo Ceccato skriver
Jan Maegaard och Arvid O. Vollsnes om symfonins vackra långsamma sats, Larghetto:
”Denne satsen mener Gurvin (Valens elev och förste biograf, min anm.)
er tenkt till minne av dem som falt i krigen. I desember 1944 upplevet Valen en
intens bombing av viktige mål nära Valevåg, och to båter ble truffet i
Bømmelfjorden mens han satt ved skrivebordet og arbeidet. Eksplosionen var så
nær at han ble kastet på gulvet, og han kunne høre jammerskrikene fra de sårede
og skibbsrudne. Detta var like før han begynte på Larghettoen.”
Närheten till havet
anses ha påverkat Valens musik, och kriget i Norge fanns där som en fond i hans
verk från de åren. Detta kan vara intressant att känna till och kan påverka
upplevelsen av musiken, men Valen var ingen programtonsättare som ville
beskriva något utommusikalsikt i toner, så associationerna till havet och
kriget är inte självklara för den som hör musiken. Han nämner som utgångspunkt
för sitt skapande Bach, Brahms, Palestrina, Schönberg och Webern. Namnen
antyder en formsträng, föga svärmisk eller publikfriande konst.
I sina symfonier
ansluter valen till den klassisk-romantiska symfonin vad gäller den fyrsatsiga
formen och den vanliga tempoföljden snabb-långsam-snabb-snabb. Ytterligare ett
citat från kommentartexten:
”De fire symfonier som Valen nådde å fullføre, rommer ikke de store
kontraster og i det hele tatt bare lite av det man i alleminnelighet forstår
ved symfonisk utvikling. /…/ Musiken henter nok stadig sin styrke i den
melodiske dynamikk som er nedlagt i det kontrapunktiske linjespill.”
Valen var måttfull när
det gäller klanger, dynamik och orkesterns storlek. Det finns något inåtvänt,
nästan kammarmusikaliskt i hans symfoniska musik där olika melodiska slingor
möts, bryts mot varandra, stegras och faller tillbaka och ofta löper
kontrapunktiskt. Han talade om en ”dissonant kontrapunkt”, inspirerad av Arnold
Schönbergs tovtonsmusik.
Valen komponerade
sina viktigaste verk på familjegården Valevåg i Hordalands fylke i södra Norge.
Där bodde han under sina sista fjorton år. Hans föräldrar var missionärer och
han fick med tiden en gedigen musikutbildning i Norge och Berlin, där bland
andra Max Bruch en tid var hans lärare. Han levde mycket tillbakadraget. Hans
egensinniga musik, som i sin stränghet och avsaknad av effekter anses vara
svårtillgänglig, har aldrig medfört någon större popularitet. För de flesta, även
i Norge, har han varit ganska anonym. Däremot är det tydligt att hans musik
överlevt och kan fascinera en modern publik. Den är säregen och hemlighetsfull,
formsträng, koncentrerad och spröd. Jag är förvånad över hur ofta jag
återkommer till hans symfonier, särskilt den tredje, och hur jag inte upphör
att fängslas av denna individuella och allvarliga röst i Nordens musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar