Höjdpunkter inom fadon (5). Fernando Farinha, Belos Tempos (1960)

Fernando Farinha (1928–88) förblir långt efter sin bortgång en av fadons stora fixstjärnor, ihågkommen och beundrad av en stor skara lyssnare, inte bara i Portugal. Han föddes i Barreiro, en förstad till Lissabon på andra sidan floden, och växte upp under fattiga förhållanden. I och med att familjen flyttade till stadsdelen Bica i Lissabon tog sig Farinha an fadon, vann flera sångtävlingar redan som barn, uppträdde från sjuårsåldern, spelade in sina första skivor som tolvåring och byggde upp en framgångsrik karriär som var som mest lyckosam under 50- till 70-talen. Farinha hade en vacker klangfull röst, ett vitalt, livfullt sångsätt och en talang även som upphovsman, först till texter, senare även till musik.

Från slutet av 70-talet förlorade rösten en del av sin kraft och klarhet, och hans senare inspelningar kan därför inte mäta sig med de bästa som gjordes tidigare. Fernando Farinha var politiskt radikal och tillhörde det under diktaturen förbjudna kommunistpartiet, och hans politiska sympatier kunde på grund av censuren inte komma till uttryck i hans musik förrän efter revolutionen 1974. Han framstår under sin storhetstid som en medkännande skildrare av Lissabons miljöer och invånare och hans musik har en stark förankring i stadens fadokvarter.

Belos Tempos är en version av den traditionella fadon Fado Loucura, komponerad av Júlio de Sousa, och ingår i filmen O Miúdo da Bica från 1963; inspelningen är gjord redan 1960. Av någon anledning har just denna inspelning blivit Fernando Farinhas signatur – den ingår i flera antologier med äldre fado och är mera berömd än någon av hans andra sånger, fastän jag personligen anser att det finns ett ansenligt knippe som är lika hörvärda. Texten, med ett för fadon ovanligt militärt bildspråk, är hans egen och självbiografisk. 25 år senare berättade Farinha åter sin historia men med större skärpa och detaljrikedom (men mindre glansfull röst) i Eu Ontem e Hoje. På inspelningen kompas Farinha av Raúl Nerys berömda Conjunto de Guitarras med Nery själv på portugisisk gitarr. Retiro da Severa är ett äldre fadoställe i Lissabon (där Amália Rodrigues debuterade inför publik 1939). Det har namn efter den första stora fadosångerskan Maria Severa (1820–46). Armandinho (1891–1946) är fadons störste och mest stilbildande gitarrist. ”O Miúdo da Bica” är det smeknamn under vilket Farinha var bekant.

Belos tempos, que eu vivi

Com oito anos de idade

Quando no fado apareci.

Ambição, sonho querido,

Em que eu fiz desta canção

O meu brinquedo preferido.

De muito novo

Assentei praça no fado

E com as praças antigas

Aprendi a ser soldado.

Passei a pronto

Fiz do fado a minha luta

E agora tenho saudade

De quando era recruta.

Belos tempos, quem me dera

Voltar à velha unidade

Do Retiro da Severa.

Ter ainda, o carinho

Desse grande comandante

Que se chamou Armandinho.

Ver novamente, cantadores e cantadeiras

Naquele grupo valente

Que deu brado nas fileiras

E ouvir também

Alguém chamar na parada

Pelo ”miúdo da bica”

E eu responder à chamada.

Här är inspelningen:

https://www.youtube.com/watch?v=oKLFNbuw7Ek

Översättningen nedan är ungefärlig: 

Härliga tider som jag upplevde

vid åtta års ålder

när jag uppträdde med fado.

Ambition och vackra drömmar,

och denna sång

blev den lek jag föredrog

vid mycket låg ålder.

Vid fadon

tog jag värvning

och med andra rekryter

lärde jag mig att bli soldat.

Jag var genast redo

att kämpa för fadon,

och nu längtar jag så

till mina dagar som rekryt.

Härliga tider, hur jag önskar

att återvända till den gamla gruppen

vid ”Retiro da Severa”.

Att ännu äga tillgivenheten

till den stora befälhavare

som hette Armandinho.

Att åter möta sångare och sångerskor

i den modiga grupp

som ropade i leden

och att också höra

någon kalla från marschen

på ”ungen från Bica”

och jag skulle besvara ropet.