Ny fado på cd

António, Paulo och Ricardo Parreira. Guitarra Portuguesa. HM Música. ****

Genom tiderna har det funnits många skickliga musiker som sett till att den portugisiska gitarren har blivit fadons karakteristiska instrument. Vid sidan av den vanliga rollen som ackompanjatörer till sångartister har de ofta uppträtt som solister. Så kallade guitarradas – här avses instrumentala fadostycken även om ordet också betyder gitarrkonsert – brukar vara mycket uppskattade vid konserter då sångartisten tystnar en stund och låter instrumentalisterna ta över. Det finns också gott om skivor med portugisisk gitarr i solistrollen.

Bröderna Paulo och Ricardo Parreira spelar på fadoställen i Lissabon och har båda gott rykte som skickliga gitarrister. På skivan medverkar även deras far António Parreira, också han en mycket kompetent musiker. De låter tämligen lika varandra. Möjligen har António Parreira en lite lugnare framtoning och överlåter de mest virtuosa numren till sina söner. De spelar sex stycken vardera, alltså sammanlagt aderton. António Parreira spelar mest egna kompositioner medan sönerna håller sig till musik av en rad av fadons mest bemärkta gitarrister, som Jaime Santos, Armandinho, Domingos Camarinha, Francisco Cavalhinho, Fontes Rocha och José Nunes. Sju av styckena är variationsnummer där gitarristernas tekniska handlag får fritt spelrum. Av kollegerna på spansk gitarr och basgitarr kan särskilt framhållas Rogério Ferreira (spansk gitarr), pålitlig och välkänd från många skivinspelningar.

Den portugisiska gitarren duger till mer än fado, och gitarrister som exempelvis Pedro Caldeira Cabral och António Chainho har visat det med olika närmanden till andra musiktraditioner som brasilianskt, indiskt, jazz eller klassiskt. Men de tre Parreira gör inget sådant utan följer strikt den insstrumentala fadons huvudfåra. Man bör alltså inte vänta sig några experiment eller utflykter. Resultatet är intressant nog som det är. En väl tilltagen speltid och genomgående fint gitarrspel gör den här skivan till en välkommen nyhet.

Maria do Ceo. Fado. De Portugal a Galicia. Maria do Ceo 2 cd. ***1/2

Maria do Ceo är en rutinerad sångerska som varit med länge och har lagt ett tiotal album till sin meritlista. Ändå kan man lyssna till fado i många år utan att höra talas om henne. Något av de ledande namnen har hon inte blivit i Portugal, där hon förblivit påfallande anonym. Skälet är så enkelt som att sångerskans familj flyttade till Galicien när hon var liten, och där har hon förblivit. Galicien är den del av Spanien som ligger just ovanför norra Portugal och så att säga hindrar landet att nå fram till Biscayabukten. Detta nya album är en dubbel-cd som uppebarligen är utgiven av Maria do Ceo själv, men med hjälp av en rad sponsorer. Det är en prydlig utgåva som ser ut som en liten bok med skivorna i fack i pärmarnas insidor. På den första skivan sjunger Maria do Ceo fado, på den andra sånger från Galicien.

I fadoinspelningarna kompas sångerskan av José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Miguel Gonçalves, spansk gitarr, och Fernando Campos Dono, basgitarr. Detta är svårt att invända mot. Neto har demonstrerat sin lyhördhet och musikalitet på massvis med skivor, och han är mycket bra här också, de andra gör heller inte bort sig. Alla tre medverkar också på den andra skivan men kompletteras där av ytterligare några musiker på olika instrument.

Fadoskivan inleds mycket vackert med Voltarei à Minha Terra, som är en textsättning av gitarrmästaren Armandinhos Meditando. Detta är nog albumets allra finaste spår. Maria do Ceo är en utmärkt sångerska med en behaglig röst med god bärighet och en både avspänt och känsligt sångsätt. Personligen tycker jag den kommer bäst till sin rätt i långsamma tempon, och därför är det lite synd att fadoskivan innehåller flera snabbare nummer där hennes lediga sångsätt skulle vinna på lite skarpare energiska anslag. Flera av sångerna är standardnummer som Canção do Mar, Marcha do Centenário och Uma Casa Portuguesa. Alltigenom är det kompetent, och det är mystiskt att Maria do Ceo inte har bliit ett större namn eftersom hon etablerade sig som artist under en tid då konkurrensen bland sångerskor på fadoscenen var mer beskedlig än nu.

På den andra skivan sjunger hon alltså sånger från Galicien, i tre fall komponerade av henne själv. Språket är galiciska, som påminner starkt om portugisiska, med med vissa spanska inslag. Här finns tre folksånger och i övrigt nykomponerat material som påminner både om folkmusik och populärmusik. Denna musik faller vid sidan av rubriken; det är alltså inte fado men hörvärt ändå. Och för mig som utomstånde lyssnare förefaller det som om Maria do Ceo känner minst lika starkt för dessa galiciska sånger som för fadon.