Nobel Center och Blasieholmen – en ny almstrid?

För 45 år sedan, i början av maj, inträffade den så kallade almstriden i Kungsträdgården i Stockholm. Tusentals stockholmare samlades vid några höga gamla almar som skulle fällas för att man skulle kunna bygga en tunnelbanestation, detta enligt beslut i stadsfullmäktige. Protesterna utvecklades till vad som närmast kan beskrivas som en folkfest med många tal och mycket musik. Trubaduren Jan Hammarlund sjöng mycket vid almarna, poeter läste dikter. De protesterande var inte bara folk som ofta var ute i demonstrationer under det radikala 70-talet, utan också invånare från olika delar av staden som sannolikt protesterade offentligt för första gången. Många var pensionärer. En salig blandning av folk.

De som följde skeendet från andra delar av landet var förmodligen frågande inför stockholmarnas engagemang för några gamla träd. Det fanns ju många andra träd i staden. Men almarna blev den berömda droppen som får bägaren att rinna över. Stockholmarna hade under 60-talet fått se de centrala delarna av sin stad total förvandlade av den stora cityregleringen. Där revs hundratals gamla byggnader, inte minst i de ryktbara Klarakvarteren, kända för sina diktare, konstnärer och bohemer, som helt försvann för att ersättas av jättelika betongpalats i form av parkeringshus och bankkontor. I demokratisk ordning, under ledning av driftiga politiker, men utan att befolkningen tillfrågades. Med almarna fick det vara nog.

Demonstranter vid stadshuset den 25 april.

Det var längesedan, men nu verkar almstriden ha återfötts i form av en plats på Blasieholmen där politikerna i stadshuset (s, m och c) vill uppföra Nobel Center som ett praktfullt monument över nobelpriset. Majoriteten av remissinstanserna har sagt nej till bygget, demonstrationer, namninsamlingar, akionsgrupper och facebookgrupper har gjort sitt för att sätta stopp för projektet. Men politikerna (m, s och c) vet bäst och genomdrev ett beslut om bygget i förrgår kväll. Utanför stadshuset hade uppemot ett par tusen demonstranter samlats. Ett bra resultat med tanke på att de flesta arbetar, eller är på väg hem från jobbet, vid halvfemtiden en måndagseftermiddag. (Av deltagarnas mogna genomsnittsålder att döma torde åtskilliga ha varit med vid almarna också.) Någon motsvarande folklig opinion för bygget har inte kommit till uttryck.

Mycket har sagts om Nobel Center. Alltför mycket, av alltför många, enligt en av projektets tillskyndare, Lars Heikensten, som i en DN-artikel för några dagar sedan ondgjorde sig över att argumenten och motståndarna är så oöverskådliga och divergerande. Detta var menat som kritik av Nobelcentrets opponenter. Men i själva verket vittnar det om att skälen att säga nej är så många att de inte svepande kan avfärdas och de berörda grupperna så talrika att det är omöjligt att generalisera om dem. Alltså återstår politikernas (m, s och c) utväg: att inte lyssna alls. Eller bara till de röster man vill höra.

Blasieholmskajen från Skeppsholmen, kvällsbild.

En del besynnerligheter anförs emellertid även från motståndarsidan. Björn Tarras-Wahlberg, en gång ordförande i Skattebetalarnas förening, sade i sin inledning vid måndagens demonstration att ingenting av det gamla Stockholm får försvinna. Som om gammalt alltid är bra och nytt alltid är dåligt. Om den inställningen hade varit förhärskande då det moderna Stockholm byggdes hade vi inte haft mycket till kollektivtrafik, elektricitet, avloppssystem eller fjärrvärme, till exempel. I dag skulle den, driven till sin spets, innebära ett stopp för all utbyggnad av tunnelbana och annan kollektivtrafik. Med mera. Ska Stockholm vara en storstad där samtiden inte får sätta några som helst avtryck i stadsbilden?

Det tullhus som måste rivas för att ge plats åt Nobelcentret tycks ha blivit stadens mest älskade byggnad, trots att få kände till den för några månader sedan. Och den aktuella parkeringsplatsen på Blasieholmen är ingen idyllisk tillflykt utan ödslig och trist. Däremot har den ett speciellt läge med utsikt mot Strandvägen, Skeppsholmen, Gamla stan och Söder – vilket också betyder att den kan ses från stora delar av innerstan. Stadens siluett kommer definitivt att få en annan kontur för många som bor i centrala Stockholm.

Bland de många argumenten mot uppförandet av Nobel Center finns det ett som förenar alla som är kritiska, och det är lokaliseringen. Man kan sätta stora frågetecken kring projektets ekonomi, eller tycka huset är fult eller vackert, för stort eller för litet, eller undra om busstrafiken eller sjöfarten kring platsen kan fungera – men lokaliseringen av huset är den stora frågan. Varför just på Blasieholmen?

Personligen har jag inget emot att staden utnyttjar Nobelpriset för att locka flera besökare eller bättra på sitt internationella renommé, om det görs seriöst. Jag vet genom kontakter med utländska vänner att nobelpriset är känt överallt och har gott rykte. Jag tycker inte heller att modellen av Nobel Center är särskilt motbjudande. Som sagt: varför just i en så känslig miljö som Blasieholmen? Platsen, med sin närhet till Nationalmuseum, Moderna Museet och Östasiatiska museet, är försummad. Det borde gå att göra något mera attraktivt av den än en parkeringsplats. Eller en mässingsskimrande byggnad som arrogant kommer att dominera över omgivningarna.

De flesta nobelpris delas ut som en belöning för framstående forskning och vetenskapliga framsteg som gjorts i akademisk miljö. Framtida svenska nobelprisvinnare kommer troligen inte att hämtas från Blasieholmen, utan från de akademiska institutioner som alltmera bildar ett enhetligt område i norra och östra Stockholm (liksom naturligtvis från andra svenska universitet). Trakten kring Stockholms universitet, Tekniska Högskolan och Karolinska Institutet är en mindre känslig och långt mera naturlig lokalisering. Här skulle ett Nobelcenter inte te sig provocerande. Det är lätt att ta sig dit. Marken är inte lika tätt bebyggd som öarna i centrum. Där finns också de som troligen flitigast skulle nyttja ett Nobelcenter: studenter, lärare och forskare.

Globen som den såg ut 2008.

Staden förändras, och ibland reagerar invånarna med protester, som i fallen med almarna och Nobelcentret. Ofta hörs inga synpunkter alls. Globen byggdes utan någon motkampanj. ABBA-museet fanns plötsligt bara på plats. Jag tycker varken den ena eller den andra inneburit att Stockholm har blivit sämre. Och Stockholm Waterfront växte upp utan någon påtaglig opposition. En del, däribland jag själv, tycker huset är fint med sin svepande metalldekoration, men onekligen stjäl det uppmärksamhet från stadhuset och troligen hade det varit mer lyckat – och mer populärt – med en annan placering.

Stadshuset och Stockholm Waterfront i kamp om uppmärksamheten. Utsikt från Mariaberget.

Snart ska teknikföretaget Apple bygga en stor butik i Kungsträdgåren, vilket innebär en betydande privatisering av allmän mark, låt vara mark som inte hanteras med uppseendeväckande omsorg. Och det var inte länge sedan en stor del av Hagaparken privatiserades för att kronprinsessan Victoria med familj skulle få bo på ett fint slott. Inte en enda kritisk röst den gången. Så nog behövs ibland den där droppen som får invånarna att reagera.

Det var en gång en man som hette Hjalmar Mehr (1910–79). Han var socialdemokratisk politiker och finansborgarråd i Stockholm 1958–66 och 1970–71. Mehr brukar nämnas som den mest drivande bakom den stora cityregleringen, och han stred ihärdigt för den, motiverad av argumentet att bostäderna i området var nedslitna och undermåliga, vilket säkert var sant. Lösningen att i ett svep ersätta dem med betonghus, biltrafik och monotoni i stället för att succesivt renovera ledde emellertid inte till befolkningens oreserverade tillgivenhet, och Hjalmar Mehr var tvungen att avgå efter almstriden. ”Åsikter om vilket politiskt eftermäle Hjalmar Mehr förtjänar bäst tenderar att variera med partifärg, men möjligen kan man något sånär objektivt säga att Mehr och hans män var så angelägna att ordna det bästa åt folket att man ibland glömde bort att ta reda vad det var folket egentligen ville ha.” Så skriver Viktor Barth-Kron träffande i en DN-artikel 18 februari 2014.

Frågan om Hjalmar Mehrs eftermäle är intressant. Som ledande och långvarig socialdemokratisk politiker på toppnivå torde han inte ha saknat användbara insikter, erfarenheter och kontakter. Säkert hade han flera goda egenskaper. Men det är inte dem han blivit ihågkommen för. Ingen minns Hjalmar Mehr för hans eventuella goda sidor. Han var mannen som förstörde centrala Stockholm, punkt slut. Stadshusets politiker märkta m, s och c verkar ivriga att träda i hans spår. Medan almarna står kvar, intill tunnelbanestationen.