Temana är ord, ton och bild. Det mesta som kommer att dyka upp i bloggen är varierande inslag kring musik och litteratur.
31 december 2017
28 december 2017
Ny fado på cd: Gonçalo Salgueiro
Gonçalo Salgueiro. Mãe. Estoril.
****
Tidigare
i år gav Gonçalo Salgueiro ut skivan Sombras e Fado (CNM), en bra
skiva som jag skrev om i bloggen den 2 april. I oktober utkom i Portugal den
nya Mãe. Något brådstörtat kan tyckas. Ordet mãe betyder
mamma. Gonçalo Salgueiro kommenterar inte skivan i häftet som hör till,
men har yttrat sig i en tidningsartikel (Diário de Notícias den 30 september).
Där säger han bland annat: ”Att spela in denna skiva var ett sätt att uthärda
smärtan efter en sorg och att dela den känslan med andra./…/ Jag gjorde den
inte bara för mig själv, utan också för dem som lyssnar och har varit med om
samma sak.” Formuleringar som dessa kan knappast tolkas på andra sätt än att
skivan är en hyllning till hans mamma efter hennes bortgång.
Det är alltså en personlig skiva, vilket understryks av att Gonçalo
Salgueiro har skrivit texterna till nio av de fjorton numren. Kärleken till
modern och saknaden efter henne är genomgående tema, och det finns en påtaglig
ton av smärta och sorg över helheten. Förlusten av en älskad förälder har de
flesta varit med om, eller kommer att uppleva, och det är på så sätt en allmänmänsklig
situation som sångaren beskriver. Hur pass mycket den kan vara en tröst även
för andra är svårt att avgöra. Alla kan nog känna igen sig i saknaden, men
varje förlust är också en individuell erfarenhet, och att förlora en mycket
gammal förälder är inte riktigt samma sak som när en mamma, som i Gonçalo
Salgueiros fall, går bort vid en ålder då hon rimligen borde ha många år kvar.
Det personliga i denna utgåva tycker jag inte är den förlorar på; tvärtom är
det lätt att sympatisera med den.
Att Gonçalo Salgueiro är en av de allra bästa sångarna i
dagens fado har han bevisat på flera tidigare album, som tydligast kanske på Fado (CNM) från 2009. Han har en sober
tenorröst och sjunger med en omsorg i tonbildningen som antyder en gedigen
skolning. I hans sångstil ingår också en ornamenterad melodisk linje, något som
är vanligt bland sångartister från södra Portugal. På denna skiva
tränger tonen av sorg och smärta igenom den eleganta ytan, men Gonçalo
Salgueiro sjunger ändå smakfullt och säkert. Han har en stark förankring i traditionell
fado, och här är det välkända upphovsmannanamn ur fadohistorien som står bakom
de flesta av melodierna: Miguel Ramos,
Armando Machado, Alfredo Marceneiro, Francisco Carvalhinho med flera. För
fadolyssnare är flera av melodierna välkända.
Skivan är jämn utan några tydliga höjdpunkter. Gonçalo Salgueiro kompas av Sandro Costa, portugisisk gitarr, Ivan Cardoso, spansk gitarr, och Eurico Machado, basgitarr. De är säkert kompetenta musiker, man
tillbakadragna på denna skiva. De tar alltså inte en särskilt framträdande
plats i ljudbilden. Gonçalo Salgueiro sjunger lika bra som på de närmast
föregående albumen, men han saknar det lyhörda och sensibla stöd som den
moderna fadon har skämt bort lyssnarna med. Det är som om gitarristerna överlät
till sångaren att göra det mesta av jobbet. Något saknas, men det låter rätt bra
ändå.
24 december 2017
20 december 2017
Ny fado på cd: Ana Laíns
Ana Laíns. Portucalis. Seven Muses. ****1/2
När Ana Laíns nyligen besökte Stockholm
serverade hon publiken ett knippe fadosånger ur standardrepertoaren till
gitarrkomp, sånger som förmodligen var okända för en svensk publik men bekanta
för en portugisisk. Det är melodier som är enkla, lätta att uppfatta och tycka
om, även om man inte förstår orden. Musiken på Ana Laíns tredje album är
annorlunda. Bara två välkända fados finns med: O Fado do Tempo Morto, som är en ny textsättning (av Carlos Leitão) av den gamla Fado Menor, samt Fado das Horas, som för mycket länge sedan sjöngs av Maria Teresa de Noronha. Båda i
oortodoxa arrangemang med piano som dominerande i klangbilden.
Ana Laíns har
tidigare givit ut två album, Sentidos
(Different World 2006) och Quatro
Caminhos (Difference 2010). Båda är mycket hörvärda, men den nya Portucalis har en högre ambitionsnivå
och är mer varierad. För en fadolyssnare kan skivan först te sig obekväm med
mest nykomponerat material. Att det har blivit som det blev tror jag främst har
två orsaker.
Ana Laíns
kommer från landsbygden i regionen Ribatejo och har inte med sig fadon sedan
barndomen, utan etablerade sig som fadoartist först efter sin ankomst till
Lissabon. Hon omhuldar också annan portugisisk musik, särskilt lantlig
folkmusik. På skivan finns två folksånger i snabbt tempo, Cantiga Ballada och Mi Morena,
men det folkmusikaliska kommer också till uttryck i det ordlösa och
musikaliska trallande som hon ägnar sig åt på några ställen. Med mera. Det
slående är hur mycket de portugisiska folksångerna liknar andra folkvisor. Om
de hade sjungits på något annat språk hade jag kunnat tro att de kom från
Irland, Skandinavien, Polen eller något annat område. Folkmelodier, åtsminstone
i större delen av Europa, är egendomligt gränsöverskridande.
En annan orsak
till skivans utformning är att Ana Laíns är en mycket bra sångerska med en vacker
sopranröst som visar sin styrka inte minst på höjden, osviklig tonträffning och
timing och en teknisk säkerhet som gör att hon kan ta sig an knepigheter med
största ledighet. Därtill finns den för fadon så viktiga förmågan till
texttolkning. Som skicklig sångerska som vill utvecklas påminner hon om Cristina Branco, en annan sopranröst
som ständigt lanserar nytt material och även framför det generöst på scenen – ibland
inför en publik som kanske hellre hade hört Barco
Negro för hundrade gången. Ana Laíns är också en sökande artist som ogärna stannar kvar i det invanda.
![]() |
Det är vanligt
att fadosångare bjuder in andra artister till sina skivor. Det kan skapa
variation och även höja nivån, om de inbjudna är lika skickliga som huvudartisten,
eller bättre. Ana Laíns har här med sångarna Luís Represas, Mafalda
Arnauth och Ivan Lins i korta
inpass. Och med all respekt för den begåvade och sympatiska Arnauth – som även
medverkar som textförfattare – så är det lätt att konstatera en sak: Ana Laíns
sjunger betydligt bättre än sina gäster. Jag har därför svårt att tycka att
deras medverkan ökar skivans attraktionskraft.
Pianisten Paulo Loureiro har producerat skivan
tillsammans med Ana Laíns. Han medverkar flitigt och är en utmärkt pianist,
smakfull, mångsidig och kunnig. Flera andra instrument finns med. Den
portugisiska gitarren trakteras av Bernardo
Couto, en av de bästa som dock inte är lika framträdande som han brukar
vara i andra sammanhang. Accordeon förekommer i flera spår – inte mitt favoritinstrument
– och en stråkkvarett medverkar i två. Cellon finns med i den anvslutande Sei-te, ett instrument vars murriga och
sensuella klang samsas utomordentligt väl med piano eller gitarrer, vilket en
rad sångartister inom ny fado upptäckt och utnyttjat, som Cristina Branco, Carminho, Margarida Guerreiro, Joana
Amendoeira, António Laranjeira
med flera. Så förekommer också slagverk i flera spår vilket är onödigt i fados
och sånger som liknar fado, där gitarrer eller/och piano räcker för att hantera
rytmen. Man ska inte heller underskatta sångartistens betydelse för rytmen, och
Ana Laíns är rytmisk också. I de dansanta folkvisorna tycker jag slagverk är
ok, men jag hade unnat slagverkaren José Salgueiro lite mera ledighet under inspelningen av andra nummer.
Fadosångare
framhåller ofta texternas betydelse, att deras uppgift främst är att levandegöra
texternas innehåll. Och texterna finns nästan alltid med i nya skivutgåvor, dock sällan med översättningar till engelska eller franska. Utländska lyssnare med obefintliga eller dåliga kunskaper i
portugisiska får nöja sig med att lyssna på sångerna utan att veta vad de handlar
om. Men många texter förtjänar att uppmärksammas, även om det krävs en del
slående i lexikon för att det ska bli möjligt. Textambitionerna är höga på Ana
Laíns nya album, och jag tar här upp två exempel.
Sången Teresa Torga handlar om en kvinna som
dansar naken i korsningen av två avenyer i Lissabon. Händelsen ägde rum i
verkligheten. Kvinnan, med brasiliansk bakgrund, kallade sig Teresa Torga men
hette något annat. Då hon visade upp sig och sin dans blev folk bestörta och
kom springande med kläder, filtar och skynken så att hon skulle kunna skyla sig. Detta hände 1975,
året efter revolutionen. Diktaturen och censuren var borta, den personliga
friheten och demokratin tycktes ge oändliga möjligheter. Kvinnans besynnerliga
nakendans kom därför att uppfattas, åtminstone av en del, som en symbolhandling för demokratin. Den
vinkeln anlade Coimbratrubaduren José
Afonso när han skrev sin muntra visa om händelsen. Som Ana Laíns nu lyfter
fram. Och det är klart att detta är roligare att lyssna till om man förstår.
Till piano,
gitarr, bas och stråkkvartett sjunger Ana Laíns Paulo Loureiros tonsättning av
en dikt av Fernando Pessoa, Não Sei Qantas Almas Tenho.
Não sei quantas
almas tenho.
Cada momento
mudei.
Continuamente me
estranho.
Nunca me vi nem
achei.
De tanto ser, só
tenho alma.
Quem tem alma não
tem calma.
Quem vê é só o que
vê,
Quem sente não é
quem é.
Atento ao que sou
e vejo,
Torno-me eles e
não eu.
Cada meu sonho ou
desejo
É do que nasce e
não meu.
Sou minha própria
paisagem,
Assisto à minha
passagem,
Diverso, móbil e
só,
Não sei sentir-me
onde estou.
Por isso, alheio,
vou lendo
Como páginas, meu
ser
O que segue não
prevendo,
O que passou a
esquecer.
Noto à margem do
que li
O que julguei que
senti.
Releio e digo: ”Fui
eu?”
Deus sabe, porque o escreveu.
![]() |
Fernando Pessoa. |
Någon större
litterär upplevelse utlovar inte min amatörmässiga översättning som bortser
från rim och meter. Men nog är det intressant att en fadoartist tar sig an en
så komplicerad och mångbottnad text om denna.
Jag vet inte
hur många själar jag har.
Jag har ändrats
i varje ögonblick.
Jag känner mig
alltid som en främling.
Jag har aldrig
sett eller funnit mig själv.
Av att vara så
mycket har jag bara själ.
En som har själ
har inget lugn.
En som ser är
bara vad han ser.
En som känner
är inte den han är.
Uppmärksam mot
vad jag är och ser,
blir jag dem och
slutar vara mig själv.
Var och en av
mina drömmar och varje önskan
tillhör dem som
får dem, inte mig.
Jag är mitt
eget landskap,
jag betraktar
min egen resa –
sammansatt,
rörlig och ensam.
Här, där jag är,
kan jag inte känna mig själv.
Därför läser
jag, som en främling,
min varelse som
om den var boksidor.
Utan att veta
vad som ska komma,
och glömsk av
vad som har hänt,
antecknar jag i
marginalen av min läsning
vad jag trodde
att jag kände.
Jag läser om
och undrar: ”Var det jag?”
Gud vet, för
han skrev det.
Ana Laíns
sjunger inte denna sång på det grubblande, inåtvända sätt som man hade kunnat
vänta sig, utan snarare med en ljus lyrisk hänförelse. Med hjälp av Loureiros
melodi ger hon den också en folkmusikalisk ton. Ännu mera som en folkvisa, och en
lite melankolisk sådan, låter Ai Flores do
Verde Pino, som också tillhör skivans starkaste nummer. Sin förmåga till
inträngande och personlig texttolkning demonstrerar sångerskan i Fado das Horas, en vemodig text om längtan
och tidens obevekliga gång som här får ett uttryck av bräcklighet och underliggande dramatisk anspänning.
Men albumets
verkliga mästerstycken heter As Fontes
och Sei-te. Den förra är en
tonsättning av en dikt av Sophia de
Mello Breyner, där kompositören och arrangören Filipe Raposo – en annan inbjuden gästspelare – bidrar med ett
valörrikt och sensibelt pianospel som verkar ha hämtat näring ur Claude Debussys klangvärld. I Sei-te sjunger Ana Laíns med makalös
omsorg, närvaro och inlevelse en text av Mafalda Arnauth till
en melodi av den nyligen (2015) bortgångne gitarristen och kompositören Fernando Alvim. Den slutar med en
mansröst som svagt nynnar melodin – är det en förut inspelad Fernando Alvim
själv som får sista orden på skivan?
De inslag som
jag gillar bäst på detta album har en kammarmusikalisk ton (och inget
slagverk!). I ett par fall närmar de sig klassiska romanser. En del skulle inte
alls beteckna musiken som fado, och den liknar genom arrangemangen inte ”vanlig”
fado särskilt mycket. Men det finns ju även ovanlig fado. Och jag tycker att musiken har den känsla, de poetiska stämningar, det uttryck och djup och den tilltro till ordet som bra fado besitter. Även om det finns
några nummer som jag inte riktigt begriper, så ger jag albumet ett gott omdöme
för genomgående förstklassig sång, fint piano- och gitarrspel, djärva
ambitioner och för de spår som är höjdpunkterna. Och vissa höjdpunkter är högre
än andra. Från senare år minns jag ytterst få inspelningar som kan
mäta sig med As Fontes och Sei-te. De är verkligen enastående och lyfter
den här utgåvan högt över genomsnittet. Och, som sagt, det finns flera andra stycken
som hjälper till.
17 december 2017
Ny fado på cd: Marco Rodrigues
Marco Rodrigues. Copo Meio Cheio. Universal. ***1/2
Ett glas med 50 procent med vatten – är
det halvtomt eller halvfullt? En klassisk fråga om negativ eller positiv attityd.
Marco Rodrigues väljer den positiva,
titeln betyder ”halvfullt glas”. Och det passar honom bra. Marco Rodrigues är
en utåtriktad, charmig personlighet som är ärlig i hängivenheten för musiken
men inte krånglar till den alltför mycket.
Marco Rodrigues är född 1982 och kommer från norra
Portugal. Copo Meio Cheio är hans
femte album sedan debuten med Fados da Tristeza Alegre (Ocarina 2006). Han har här sällskap av Pedro Viana, portugisisk gitarr, Nelson
Aleixo, spansk gitarr, och Frederico
Gato, basgitarr. Gitarristerna är kompetenta med ett plus för Gato, och att
den portugisiska gitarren är mer tillbakadragen än vanligt kan bero på att
andra instrument – slagverk, piano, accordeon och munspel – finns med i några
spår.
Marco Rodrigues gör inga
experiment genom att anknyta till andra musikområden. Han sjunger tre traditionella fados med
nya texter och ytterligare åtta sånger med musik av Tiago Machado och Pedro da
Silva Martins med flera. Texterna rör sig bland vanliga fadomotiv: här är
det mycket om kärlek, väntan, ensamhet, tidens gång, nätter, öden, hav, regn
och längtan.
Marco Rodrigues har en bra röst med en antydan till en beslöjad klang, han
är en av de bästa manliga sångarna på dagens fadoscen, låt oss säga en av de
sex sju bästa. Avgörande är förhållandet mellan artist och material, och Marco
Rodrigues låter som om han verkligen bryr sig om vad han sjunger. I snabbare
nummer är han eftertrycklig men ändå obesvärad, med känsla för rytm och
kontrast. Långsammare sånger närmar han sig med en mera lyssnande, inåtvänd
inställning och han är till sin fördel när han går djupt in i texten. Den långa
O Amor Desacontece med pianokomp är
ett bra exempel. Sånger som Por Ti och
Sorte är också fina demonstrationer
av Marco Rodrigues känsla och nogrannhet.
Albumet är jämnt. Jag rundar av mitt omdöme lite nedåt av
orsaker som man inte helt kan lasta Marco Rodrigues för. Den portugisiska
gitarren är försynt i överkant, och det intrikata samspel gitarr-röst som fadon
ofta bjuder på uppstår alltför sällan här. Speltiden på 40 minuter är godtagbar
men kunde vara generösare. Jämförd med flera
intressanta nya fadoskivor före jul är inte Copo
Meio Cheio på medaljplats. Men visst duger den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)