Denna tid är en väntan på våren. Dagarna är sig lika, det som antyder att vi är på rätt väg är att de blir lite ljusare i kanterna. Annars detsamma dag efter dag, temperaturen kring noll, lite isfläckar kvar på gräsmattor och trottoaren, ibland snö eller regn, regnblandad snö eller snöblandat regn. Ibland lite vind eller dimma. Är längtan efter vårens värme och grönska mer utbredd nu, då nyheterna öser väderprognoser över oss flera gånger om dagen, än förr i tiden, då människorna levde närmare naturen och påverkades mer av vädrets växlingar?
Jag hittar en liten dikt från 1700-talet, av Olof von Dalin (1708–63), han som gav ut tidskriften Then Swänska Argus och skrev den allegoriska prosadikten Sagan om hästen. Dikten är hämtad ur Lyrikboken, Forum 1964.
Klagan över kölden
Skall aldrig vintern taga slut?
Kom, ljuva sol, igen,
om du har strålar än,
och driv all köld ifrån oss ut!
Lät källors sorl och fåglars sång
få lätta min förtret,
att ej min enslighet
må bli för lång!
Men tänk, om ock din värma dreve bort
ett hjärtas köld och is,
hur då var årstid skulle vara kort
och som ett paradis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar