Hasse Z (32). Personlighet

Personlighet ingår i volymen Porträtt, som utgavs av Albert Bonniers Förlag 1949.

Några personer nämns i texten. De flesta är ännu välkända, men ett par kommentarer ändå.

”Acke” är konstnären J.A.G. Acke (1859–1924), ett känt namn på sin tid och kanske orättvist bortglömd under senare.

Gustaf Hellström (1882–1953) var författare till romaner och noveller. Hans mest kända bok är Snörmakare Lekholm får en idé från 1927.

Med detta inlägg avslutas serien med texter av Hasse Z. Åtminstone tills vidare – det kan tänkas att jag återkommer till idén längre fram, men det är inget som eventuella läsare ska förvänta sig för tillfället. Hoppas att texterna berett någon lite nöje.

Personligheterna försvinner all mer. Isaac Grünewald var väl den siste inom konsten. En, men ett lejon.

   Herrar personligheter var allmännare förr inom hans grupp. Då kallades de artister, och såg ut som sådana. Nu har de blivit konstnärer och man har svårt att skilja dem från notarierna i posten. Vilken naturligtvis inte hindrar att de kan även i sin konst vara utmärkta. Det är bara skenet som bedrar.

   Carl Larsson, Bruno Liljefors, Acke och Zorn var herrar som satte färg på tillvaron, inte bara för sig själva utan även för andra.

   Nationen kände inte blott deras konst utan även ganska väl dem själva. Engström var man till och med Albert med. Men man blev inte Anders med Zorn. Han gick längre. Han var Zorn med hela världen. När någon en gång i Paris frågade honom om han var konstnär, svarade han:

– Je suis Zorn. Och det räckte.

   Det är inte bara inom konsten som personligheten försvinner. Man kapar topparna över hela folklinjen. Nivelleringen går fram och gör oss mera till personer, därtill numrerade, än personligheter.

   Det originella, det egenartade försvinner och därmed även den humor och det skämtlynne, som en gång återspeglades så glansfullt i Strix årgångar. De typer av människan, som skapade denna humor, är borta, både bland borgare, präster och bönder.

   Men ändå lever humorn, på annat sätt och i annan form. Den har fått rätta sig efter materialet. ”Evigt kan ej bli det gamla”, hur roligt det än är.

Självporträtt 1912.

Issac Grünewald var humorist. Däri låg en stor del av personligheten hos honom. En Södergrabb från Katarina, som ville ha sitt ord med i laget. Isaac var inte bara från Palestina, han var lika mycket från backarna uppe på Söder. Han var en bråkstake i samhället. Han ställde till förargelse och oväsen var han gick fram. Värst förarglig var han i ungdomen. En gång till och med så förarglig mot en herre vid järnvägen, att det blev en månads inackordering på Långholmen.

   Det intermezzot tog han lätt. Man kan se det ganska väl på det självporträtt jag fick äran mottaga från pensionatet. Han står där i hela sin vilda ungdom och skönhet, bärande tunga hand- och fotbojor, men ändå räckande en liten blomma.

   Gustaf Hellström sade en gång om Isaac att han tillhörde de rosor, som skulle beskäras för att bli riktigt vackra och bra.

   Isaac skötte den beskärningen själv. Man förlät honom så småningom det upproriska i lynnet i tacksamhet för allt det goda och rika han slösaktigt gav som människa och konstnär.

   Det frikostiga, det generösa var utmärkande för hans natur. Han gav med öppna händer och ärligt hjärta. Hans sista vackra handling var 1 000-kronorsgåvan till Norgehjälpen. Den var spontan som allt han gjorde.

Självporträtt 1937.

Första gången jag mötte Isaac Grünewald rörde det sig också om välgörenhet.

   Det var någon gång i seklets begynnelse. Barnens Dag gjorde sin första start, den gången med allmän bössinsamling på gator och torg.

   Söndags-Nisse, som fått en ny redaktör, gav ut ett specialnummer och skänkte frikostigt hela inkomsten till barnen.

   När numret var färdigt och klart för expedition, fick redaktören besök av en ung, synnerligen mörklagd herre med artistiskt utseende. Han var livlig i tal och gester, hette Isaac Grünewald och bad att få komma med ett litet förslag, som möjligen kunde öka numrets försäljning.

– Vi är några ungdomar, sade han, som skulle kunna gå ut som en egen kolportörsgrupp. Naturligtvis kostymerade, en zigenartrupp om man så vill. Vi skulle ta hand om försäljningen på restauranger och kaféer och naturligtvis även på gatorna. Det kanske kan ge lite extra, utom det som kommer från affärerna.

   Redaktören tog naturligtvis emot förslaget med tacksamhet. Herr kolportören Isaac Grünewald fick en upplaga på 1 000 ex., och så satte han igång sin expedition.

  Jag såg honom själv på Operakaféet. Han var klädd till napoletansk sjömansgosse, grann i alla färger. Med hög röst ropade han ut sin tidning och gjorde fina affärer vid alla bord. Hans kamrater arbetade under tiden ute i stan. Unga herrar och damer i fantastiska kostymer. De lekte karneval och spred gott humör var de drog fram.

   Första upplagan av numret försvann snabbt. En andra och tredje med. Och alltsammans blev en bra summa pengar, som ordentligt redovisades av herr överkolportören. Varpå hela truppen snabbt försvann till sina lyor under taken uppe i Maria och Katarina.

– – –

Försvinner verkligen alla personligheter? Kan man klippa människor som trädgårdshäckar?

   Jag tror det inte. Var Herre handskas nog annorlunda med sina barn. Han låter nog i sin vishet det originella och särpräglade både födas och leva. Trots alla kollektiv och all numrering.