I sin artikel om
Hjalmar Söderberg, som jag publicerade i bloggen den 29 april 2017, skriver
Hasse Z apropå Söderbergs omtalade lättja att hans få böcker lever och läses
”då tjogtals succéer blivit lik som tittar från antikvariatens hyllor”. Hasse Z
hade säkert inte förvånats om han hade fått veta att påståendet skulle vara lika
giltigt 80–90 år efter att det skrevs. Som ingen annan författare kring
sekelskiftet 1900, utom Strindberg, har Söderberg kvar sin aktualitet för
läsarna. I början av sitt författarskap stod han för något nytt och utmanande
som efter några decennier förvandlades till en röst från det förgångna – för
att i slutet av sitt liv, med Bonniers utgivning av Söderbergs samlade verk,
upptäckas av en ny, ung publik. Och de nya publikgrupperna har alltid kommit.
Det är väl också Söderbergs verks förmåga till överlevnad som har fått Jesper
Högström att lägga ner ett kopiöst arbete i en biografi på över 500 sidor om
författaren, Lusten och ensamheten (Svante
Weylers Bokförlag 2017). Men det är sannerligen inte alla Söderbergverk som har
behållit sin aktualitet. Romanen Förvillelser
(1895), novellsamlingen Historietter
(1898), barndomsskildringen Martin Bircks
ungdom (1901), romanen Doktor Glas
(1905), pjäsen Gertrud (1906) och
romanen Den allvarsamma leken (1912)
är Söderbergs klassiska verk, möjligen också pjäsen Aftonstjärnan (1912).
Därtill finns en rad volymer som är samlingar av berättelser, artiklar,
skisser, dikter och recensioner, vidare hans religionskritiska arbeten Jesus Barabbas (1928) och Den förvandlade Messias (1932) samt ett
par postuma samlingar med brev. Uppfattningen om Söderbergs lättja kan också
modereras av vetskapen om att han översatte en rad litterära verk från franska.
Hjalmar Söderberg var en flitig brevskrivare, och det är just genom studier
av hans brevväxlingar som Högström har kunnat ge en mycket detaljerad bild av
hans liv. Vissa mottagare nämns mycket ofta, och dessa personer bildar liksom
en fond mot vilken konturen av författaren avtecknas. Här finns hans syster
Frida Söderberg, som så länge hon levde var en ständig förtrogen som även hjälpte
Hjalmar Söderberg med diverse praktiska saker, främst kring hem och familj.
Författaren Bo Bergman var en god, mångårig vän som återkom som sådan efter ett
par konflikter mellan de två. Söderberg hade också många kontakter, även i
brevform, med författaren Henning Berger så länge denne levde, och med
konsthistorikern Carl Laurin, liksom med sin mecenat och gynnare Ernest Thiel,
som han delade oräkneliga långsträckta schackpartier med. Här bör även nämnas Karl
Otto Bonnier, förläggaren som ofta mottog brev från Söderberg som brukade
handla om hans behov av förskott på någon kommande bok, men också annat. (I det
långa loppet har förstås Söderberg varit en utmärkt affär för Bonniers.) Hushållerskan
Lisa Andersson blev också en viktig person som hade hand om diverse praktiska spörsmål
i författarens familje- och hemförhållanden.
Hjalmar Söderberg blev snabbt en uppmärksammad person i tidens kulturliv,
och en mängd namn av större eller mindre betydelse virvlar förbi i
Högströms bok. En hel del av namnen dyker också upp i Hasse Z:s porträttexter.
Kulturvärlden var begränsad, och vad var och en som hade en roll där sade och
tyckte, till exempel i recensioner, kunde drastiskt påverka de personliga
relationerna. Tidens kulturliv framstår i mycket som ett kotteri med figurer
som väl kände och bevakade varandra. Säkert kan även delar av Stockholms
kulturvärld i dag skildras som ett kotteri, men staden var mindre och
befolkningsmässigt mera enhetlig på Söderbergs tid. Man hade koll på varandra.
Jesper Högström menar att Söderbergs personliga livserfarenheter, alltifrån
barndomsminnen till kärleksrelationer, kommer till uttryck i hans verk. Till och med att de kom att färga allt han skrev. Han har
flera alter egon i sina verk. När Högström i syfte att kartlägga Söderbergs personlighet
gör analogier mellan händelser i hans liv och innehållet i hans böcker kan han
bli psykologiserande och lite spekulativ, men jag tycker han är trovärdig. Ett
bra exempel på hur Söderbergs verk samspelar med verkligheten är Maria von
Platen, en kvinna som Söderberg hade en kärlekshistoria med. När hon tog del av
porträttet av Lydia Stille i Den
allvarsamma leken blev hon förfärad och djupt sårad. Kanske kunde hon i
romanen känna igen repliker som hon sagt till eller hört från Söderberg?
Troligen var det på goda grunder som hon ansåg att Söderberg hade utnyttjat
hennes privatliv för att göra litteratur. Som han utnyttjade sitt eget.
Hans liv var i flera avseenden rätt eländigt. Det första äktenskapet med
Märta Abenius var misslyckat redan från början, med makar som inte passade
särskilt bra ihop, och utvecklades till en serie konflikter, även med släkten
Abenius. Därtill hustruns evinnerliga sjukdomar och vistelser på behandlingshem
och så småningom mentalsjukhus samt författarens längtan efter en skilsmässa
som förverkligades först efter elva års stridigheter då han ofta flydde fältet.
Parets tre barn och hemmet togs till stor del omhand av Frida Söderberg och Lisa
Andersson, och trots att Söderberg var mycket frånvarande personligen har
barnen inte yttrat sig om fadern med något annat än respekt och tillgivenhet. En
mörkare fläck på hans rykte än avskedandet under förödmjukande former av Lisa
Andersson efter att hon kommit på kollisionskurs med Söderbergs dotter Dora.
Mestadels hade Söderberg en usel ekonomi. Den blev stabilare under hans
äldre dagar, då han garanterades ett statligt författarstipendium. Tidigare var
han svårt skuldsatt, främst till mecenaten Thiel, med ett belopp som i dagens
penningvärde motsvarar hundratusentals kronor, och han tjatade alltid på förlag
och tidningar om betalningen (även den nämnda Hasse Z-texten handlar till dels
om detta). Om Hjalmar Söderberg hade varit ett fall för tv-programmet
Lyxfällan, så hade programledarna uppmanat honom att anpassa sin livsstil efter
de ekonomiska ramarna. Och där fanns inte plats för de talrika krogbesök och
vistelser på hotell som för Söderberg tydligen var självklarheter i det
borgerliga liv han ville leva.
Innan Söderberg lämnade landet och slog sig ner i Köpenhamn bodde han på
Tyskbagargatan, en parallellgata till Karlavägen på Östermalm. Han var en
oöverträffad Stockholmsskildrare med speciellt receptivt sinne för de områden
han kunde bäst. Hasse Z skrev: ”Stockholm var ingen stor stad på Söderbergs
tid. Den gränsade i norr till S.H.T., i söder till Pelikan, i öster till
Anglais och i väster till Piperska muren. Utanför låg landet, som hette
Djurgårdsbrunn eller Lidingöbro, där man slog käglor och åt sexa. Djurgården
var ett godkänt annex till staden och uttalades Hasselbacken.”
Restaurangerna betydde alltså mycket för Söderberg och hans umgänge. Där
dracks alkohol, och Hjalmar Söderbergs förtjusning i den nya modedrycken whisky
var så stor att han utan tvekan var alkoholiserad under många års tid. Frågan
är vilken inverkan alkoholen hade på hans skapande. Möjligen spelade den in som
en bidragande orsak till hans passivitet, återkommande håglöshet och dystra
sinnesstämningar.
Hjalmar Söderberg var en skeptisk, reserverad, inbunden person som kunde
vara underhållande och charmerande i andras sällskap. Men han hade en korrekt,
proper, lågmäld framtoning. När hans debutroman Förvillelser utkom blev han omgående utmålad som en omoralisk
skandalförfattare av en del kritiker. Rollen som skandalös verkar han ha trivts
ganska bra med. Han var inte rädd för att provocera, och gjorde det kanske som
mest med Jesus Barabbas, som i dag ihågkoms för att den väckte så aggressiva reaktioner, inte för något litterärt värde. Ärkebiskopen Nathan
Söderblom tog direkt avstånd, och i Svenska Dagbladet ”recenserades” boken på
följande sätt av signaturen Quelqu’une (Märta Lindquist):
Det är egentligen en erbarmlig anblick, denne åldrande
cyniker, denne forne distingerade estet och melankoliker, hos vilken aldrig
något verkligen levat mer än hätskheten mot korset, hur han nu till stor del
berövad formens bländande hjälpmedel fortfar att ge luft åt en vanmäktig ilska
i ord och uttryck, som obarmhärtigt blotta renodlade pöbelinstinkter. En
grinande gammal satyr, som lallar tandlös på en sophög.
Det är synd, att inte
vår beskedliga lagstiftning ger möjlighet att tyst och snabbt undanskaffa
obehag av slik sort alldeles som polisen tyst och snabbt undanskaffar
anstötligheter på öppen gata. Något effektivt ont gör ju inte hr Söderberg med
sina små osmakliga funderingar, trots att de stå i en bok, utkommen på ett
stort och ansett förlag. Det han angriper har stått rycken i värre stormar än
senilt munväder.
Söderberg väckte också uppmärksamhet med sina politiska uttalanden, särskilt sedan han hade sina viktigaste verk bakom sig och blivit mer tillbakadragen på den litterära scenen. Han var
verksam i en tid då vindarna vände och under 10-talet gick i nationalistisk,
militaristisk riktning. Flera av hans kolleger och vänner, som den nämnde Carl
Laurin, följde med i vindkantringen, något som ledde till slitningar i
relationerna och ibland förvandlade vänner till fiender. Hjalmar Söderberg höll
alltid fast vid sin radikala politiska linje, men han såg sig aldrig, bortsett
från en kort, tidig period, som socialist. Därtill var han för individualistisk.
Om någon politiker stod honom nära, så bör det ha varit liberalen Karl Staaff,
som var statsminister några år och tvingades avgå 1914 sedan högern och kungahuset (Gustaf V) hade vänt sig mot honom med en hätsk smutskastning för att Staaff tillsammans med socialdemokraterna ville genomdriva en rösträttsreform med allmän och lika rösträtt för
män och kvinnor. Söderberg var alltid motståndare mot nationalismen – samtidigt
som han var en fosterlandsvän – och militarismen. Till skillnad från många inom
det kulturella etablissemanget var han misstänksam mot Tysklands ambitioner och
så kallade tyskvänner. Han var en vänsterliberal, ett släkte som är sällsynt i
våra dagar. Hans demokratiska sinnelag rymde den egendomliga paradoxen att han
samtidigt var emot kvinnlig rösträtt. Detta är inte lätt att förklara.
Den politiska situationen i Europa förvärrades, och under senare år, då
Söderberg kunde bevittna den tyska nazismens framväxt och maktövertagande,
upptog den, och andra fascistiska rörelser, hans tankar och energi så gott som oavbrutet. Han hatade fascismen och
hyllade den republikanska sidan i spanska inbördeskriget, inte minst de
svenskar som reste till Spanien för att strida mot Franco. Hans uttalanden mot
nazismen, antisemitismen och Hitler var aggressiva och talrika. Han fick en
bundsförvant i Torgny Segerstedt, som var en modig opinionsbildare mot Hitler i
Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning. Och Söderberg var rasande på de tidningar
eller skribenter som yttrande minsta kompromissvilja med nazismen. Högström
återberättar en anekdot om hur Söderberg hade hamnat på danskt sjukhus och
blivit botad av en läkare som sedan frågade honom: ”Herr Söderberg, kan jag
göra något för er?” Söderberg svarade: ”Kan doktorn slå ihjäl Hitler?”
Detta har mera handlat om Hjalmar Söderberg än om Jesper Högströms bok om
honom. Men allt utom Hasse Z-citaten och SvD-recensionen är hämtat ur boken.
Jesper Högström beskriver författarens liv i minsta skrymsle och med många
citat i kronologisk ordning. Jag tycker han skriver bra, det är spännande att
läsa. Anmärkningen att han presenterar en lite solkigare bild av Söderberg än
den gängse är lätt att instämma i. Söderbergs negativa egenskaper och
handlingar sopas inte under mattan: hans omogna sätt att hantera ekonomin, hans
oförmåga att hålla samman sin familj (fast det är inte lätt att säga vad han skulle
ha gjort i stället), hans håglöshet och alkoholism. Hans elaka sågningar av Selma Lagerlöf
och Per Lagerkvist tillhör inte det mest framsynta som sagts om dem.
Men naturligtvis visar Högström också Söderbergs positiva sidor. Hans
konsekventa och ihållande antifascism är en av dem. Hans mod att hävda sina
åsikter även i motvind. Hans förmåga att behålla långa vänskapsrelationer, även
om den politiska debatten flyttade om relationerna likt schackpjäser för
kortare eller längre tid. Hans uppträdande tillsammans med andra, då han var
behaglig, intelligent och humoristisk. Hans vän Hasse Z skrev om honom: ”Det
har skrivits många vackra ord om Hjalmar Söderberg, den utmärkte författaren,
mästaren i stil och språk. Han var något ännu mer och ännu bättre: en god och
rättrådig människa.” Det där sista ska man kanske inte ta så allvarligt. Hasse
Z hade lätt att se det positiva hos andra och sade så om många.
Flera av Hjalmar Söderbergs verk lever för att de moraliska frågor som tas
upp i dem har en aktualitet även för mycket modernare läsare. Långt, långt
senare skrev Gun-Britt Sundström För Lydia (1973) för att berätta Den allvarsamma leken ur Lydias
synvinkel. En annan sådan ”motbok” är Bengt Ohlssons Gregorius (2004), med en annan infallsvinkel på förloppet i Doktor Glas. Och sedan är det språket:
den fjäderlätta, exakta svenska som fortfarande vållar en känsla av hänförelse
och avund hos andra skribenter. Hur är det möjligt att skriva som Hjalmar
Söderberg?
Jesper Högströms bok rekommenderas till läsning för alla som vill veta mer
om Hjalmar Söderberg. En tidigare biografi, Bure Holmbäcks över 600-sidiga Hjalmar Söderberg Ett författarliv
(Bonniers 1988) läste jag när den var ny och tyckte om den. Det är för länge
sedan för att jag ska kunna anställa en jämförelse mellan böckerna. Högström
har haft många källor bakom sitt arbete, och jag gissar att han har hämtat en
del information från Holmbäcks bok. Bure Holmbäck nämns bara en gång i
förbigående i Lusten och ensamheten, utan
ett erkännsamt ord, och han finns inte med i personregistret. Det känns lite
snålt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar