Löken är något annat den.
Den har inget innandöme.
Löken är sig själv tvärs igenom,
till högsta graden av lökighet.
Lökaktig till det yttre,
lökaktig ända ner i roten
skulle den kunna se in i sig själv
utan att förfäras.
I oss så mycket främmande och vilt
som knappast ens täcks av huden,
ett invärtes inferno finns i oss,
en våldsam anatomi,
men i löken bara lök,
inga tillkrånglade tarmar.
Den är flerfaldigt naken,
innerst inne sig lik.
Löken är ett samstämmigt vara,
en lyckad skapelse är löken.
I den ena helt enkel den andra,
i den större ryms den mindre
och i nästa följande,
dvs. den tredje och den fjärde.
En centripetal fuga.
Ett eko komponerat till en kör.
Löken, den förstår jag:
Världens mest välskapta mage.
Den omger sig själv med glorior
till sin egen ära.
Inuti oss – fetter, nerver, ådror,
slem och sekret.
Och vi förvägras
perfektionens idioti.
Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Löken ingår i samlingen Otal från 1976. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar