Sommartid. Nu förväntas svenskarna ligga i hängmattan eller
på stranden eller resa på semester, allt med en trave deckare inom räckhåll
(fast kriminalroman är ett bättre ord eftersom privatdetektiverna i dessa
privatiseringens tidevarv är ett nära nog utdött släkte). Enligt en vanlig
uppfattning är sommaren den tid då vi läser kriminalromaner i ännu högre grad
än annars. Lättlästa, mer eller mindre spännande böcker som inte kräver
tålamod, tankedjup eller bildning. Som bjuder obetydligt motstånd och alltid slutar
lyckligt såtillvida att en kriminalgåta blir löst.
Själv tar jag gärna med några kriminalromaner när jag reser
bort, väl medveten att chansen är försumbar att böckerna är så bra att jag
skulle vilja läsa om dem i framtiden. Så böckerna lämnas kvar på resmålet när
de är lästa och packningen blir lite lättare på hemresan. Men visst finns det
kriminalromaner som jag läst om. Dit hör de tio romanerna i Maj Sjöwalls och
Per Wahlöös serie och Martin Beck och hans poliskolleger.
 |
Bilderna i detta inlägg är bokomslag av
Kaj Wistbacka till den pocketutgåva som
Norstedts gav ut 1982. |
Sedd i backspegeln, och med mina bristande kunskaper som
utgångspunkt, verkar den svenska kriminallitteraturen ha en vändpunkt just vid
Sjöwall-Wahlöö vars romaner kom ut 1965–75. Före dem skrev författare som Maria
Lang och Stig Trenter pusseldeckare som trots vissa förtjänster, som Trenters
Stockholmsbilder, var bleka i jämförelse med de bästa brittiska och amerikanska
författarnas. Efter Sjöwall-Wahlöö har en strid ström av nya namn i genren
kommit fram. En del skriver trist, förutsägbart och fantasilöst, med alla de
schabloner som den här sortens litteratur är rik på. Men andra, med Stieg
Larsson i spetsen, har kunnat hävda sig på en internationell marknad och står
sig gott vid jämförelser med utländska kriminalförfattare. Det är sannolikt att
Sjöwall-Wahlöö har varit en inspirationskälla och förebild för flera av dem.
Ska man vilja läsa om en kriminalroman, så måste där finnas
något mer än kriminalgåtan och dess lösning. Så varför har jag återkommit till
Sjöwall-Wahlöös romaner? Skälen är flera. Det som alltid brukar framhållas:
samhällskritiken. Om tidigare kriminalromaner varit ganska isolerade från
samhället i stort och dess problem och gärna utspelats i slutna miljöer, är
Sjöwall-Wahlöös böcker speglar av samhällets utveckling och skeenden. Det
betyder att brotten här inte begås av kufiska galningar eller tillfälligt
sinnesförvirrande och utreds som om de var knepiga sällskapsspel. Samhället har
sina vinnare och förlorare, sina rika och fattiga, sin överhet och underklass.
Det är inte så att brotten enbart begås av dem som borde ha minst att förlora.
I böckerna finns det flera förövare som mördar för att behålla en social position,
en maktställning. Det typiska är att brotten bottnar i samhällsförhållanden,
det finns en orsak till det som händer. Också den mänskliga reaktionen på
våldsbrott tecknas med en annan realism än i pusseldeckaren där varje mord är
en spännande gåta men inte en tår fälls. Tragedin efter ett mord skildras
koncentrerat men effektivt till exempel i Mannen
på balkongen och Den skrattande
polisen.
Men Sjöwall-Wahlöös samhällskritik formulerades under 60-
och 70-talens vänstervåg. Inställningen till tidens Sverige och dess styrande,
politiker och kapitalister i samförstånd, var övervägande kritisk.
Missförhållanden i form av förtryck och maktmissbruk var överflödande, och
förtjänsterna hos vår blandekonomiska demokrati var lika lätt räknade som
bristerna i de kommunistiska länder som författarna tydligen föredrog. Östtyskland,
DDR, nämns i förbigående uppskattande i en av böckerna för att folket där ägde
tillgångarna gemensamt; inte ett ord om Stasi förstås. Vänsterjargongen är mest
närvarande i de senare böckerna och utgör en barlast, allt tydligare med tiden.
Samhällskritiken kan likna ren kverulans.
Synen på Sjöwall-Wahlöös samhällskritik har varit mycket
varierande. Jag tycker det kan belysas av några utdrag ur recensioner då boken Terroristerna (den tionde och sista i
serien) hade utkommit 1975. I Aftonbladet
(s) skrev Sven Sörmark den 3 november 1975 bland annat:
”Den tionde delen, Terroristerna, är inte bara den största
och mångsidigaste av alla böckerna i serien, utan också sammanhållen på ett
helt annat sätt än nummer nio. Och i skildringen av den svenska miljöns
brottslingar står författarna inte bara som alltid på deras sida gentemot
regering och polismakt utan förmår också ge en ömsinthet i beskrivningen av
deras hopplösa kamp mot överheten.
/…/
Ed McBain framstår nog som den
stora inspiratören när det gäller själva polisskildringen. Men de har ju gått
långt utöver hans register, särskilt i denna sista bok. I själva verket har de,
med en kraft som är enastående inom svensk kriminallitteratur, nationaliserat
en modern internationell tradition på kriminalromanens område. Däri består, när
allt kommer omkring, deras intressantaste insats.”
Debattören Olle Svenning, också socialdemokrat, må ha delat
politisk uppfattning med Sven Sörmark, men i synen på romanen är de inte
överens. I Aftonbladet den 19
november 1975 skrev han:
”Sjöwall-Wahlöö genomför ingen
samhällsanalys värd namnet. De demonstrerar bara ett omåttligt äckel över
samhället och det politiska systemet. De föraktar människorna som inte
genomskådat groteskerierna. De är lika främmande för dagens verklighet, lika
hopplöst felplacerade som de allra mest hopplöst reaktionära kretsarna i det
här landet.
I Sverige välter man inga nationalmonument,
här vågar man sällan tala om att den eller de som en gång var bra har gjort
fiasko. Sentimentaliteten får råda. Det tror jag Per Wahlöö skulle förakta.
Visst kan man hylla honom och Maj Sjöwall.
De skrev en sorts kriminalromaner som var skarpsinnigt konstruerade, men
varnade för den framväxande polismakten och som en gång i tiden visade
sambandet mellan den makten och tendenser i samhällsutvecklingen.
Men Terroristerna
är ett pinsamt misslyckande. Intrigen är tunn och tröttsam. Personporträtten
flacka och ytliga. Dialogerna bitvis skrattretande platta. Läs samtalen mellan
Martin Beck och Rhea Nielsen. De är omöjliga.”
Deckarexperten Bo Lundin redovisade sin uppfattning i Göteborgs-Posten den 23 oktober 1975.
”Terroristerna är ett rasande mästerverk: en effektiv och upprörande
bok om människorna och systemet, om den uppblåsta anpassligheten och det
bittert hopplösa upproret.
/…/
Terroristerna är en
av de längsta, bästa och mest innehållsrika kriminalromaner som skrivits i
Sverige.
Trots de 420 sidorna sträckläser man
fascinerat, upprört, roat, kanske irriterat – och slutar läsningen hänförd och
ledsen över att det är slut, att det inte blir något mera.
Det finns böcker i Sjöwall-Wahlöös serie
som är bättre kriminalromaner, det finns de som innehåller häftigare politiska
attacker och elakare samhällsskildring, det finns de som bjuder på mera yttre
dramatik och än mera spännande psykologiska vindlingar.
Men Terroristerna
lyckas bättre än någon av de andra romanerna i sviten kombinera allt detta, hålla allt samlat i en strängt logisk,
obarmhärtig och suveränt effektiv form.”
Justitieminister Lennart Geijer, som senare kom att bli så
uppmärksammad i samband med den så kallade Geijeraffären, yttrande sig också. I
Fackföreningsrörelsen nr 29/1975
skrev han:
”De klagar och klankar som arga
reaktionärer. Några förslag till förbättringar har de inte.
Jag är besviken på Sjöwall-Wahlöös sista
bok. Deras bild av samhället stämmer inte med min. Deras beskrivning av mitt
fögderi är illvillig och felaktig.
Vänner och kamrater i samhällsarbetet
beskrivs som maktgalna cyniker. Jag känner inte igen mig. Jag tror att jag
läser Proletären eller Argument för frihet och rätt.
Varför är jag besviken? Förmodligen för att
denna detektivromanserie började så bra. Deras tidiga böcker innehåller
skickliga människostudier, och intressanta synpunkter på samhället,
kriminalpolitiken och rättsväsendet.
Men med åren har de blivit allt mer
negativa och förgrämda. Deras böcker skildrar ett Sverige som jag har allt
svårare att känna igen.
Men som förströelsedeckare är de likväl i
en klass för sig.”
Personbeskrivningarna tillhör de starkaste inslagen i
Sjöwall-Wahlöös kriminalromaner. Att man i bok efter bok får följa en mindre
krets poliser som söker lösningen på en kriminalgåta är inget originellt grepp
och var det inte ens då romanerna skrevs. Men sammansättningen av personer, var
och en med sin egen relief, är ovanligt lyckad. Några av dem, och då särskilt
Martin Beck och Gunvald Larsson, har blivit klassiska litterära gestalter. Den
förstnämnde nästan ett varumärke i en svit av mediokra filmer där gestalten
Beck inte har särskilt mycket gemensamt med romanernas.
Martin Beck är centralfiguren och har en huvudroll i alla
tio romanerna. När läsaren först möter honom i Roseanna beskrivs han så här:
”Han såg trött ut och den
solbrända hyn verkade gulaktig i den grå dagern. Hans ansikte var magert med
bred panna och kraftig käke. Munnen under den korta raka näsan var smal och
bred med två djupa fåror vid munvinklarna och när han log såg man att han hade
friska vita tänder. Hans mörka bakåtstrukna hår med det raka hårfästet hade
ännu inte grånat, och blicken i de gråblå ögonen var klar och lugn. Han var
mager men inte särskilt lång och en smula kutryggig. Det fanns kvinnor som
ansåg att han var stilig, men de flesta skulle beteckna hans utseende som alldagligt.
Han klädde sig aldrig uppseendeväckande, snarare lite för diskret.”
Sakligt och nyktert och typiskt för Sjöwall-Wahlöös sätt att
introducera nya gestalter. Med tiden fördjupas porträttet av Martin Beck. Han
är intelligent och intuitiv, analytisk och empatisk, ganska fåmäld och
tillbakadragen. Han mår ofta dåligt, har huvudvärk eller ont i magen, lever i
de första volymerna i ett äktenskap på upphällningen, med ett problematiskt
förhållande till sin son och ett betydligt bättre till dottern. Martin Beck
blir romanserien igenom en gåtfull person. De värderingar som styr hans
handlingar kommer aldrig till tydligt uttryck, han säger inte mycket om politik
eller moral. Just detta lite undflyende drag hos gestalten Beck är fängslande
och har sin kontrast hos flera av de övriga.
Där finns vännen Lennart Kollberg, jovialisk, pratsam och
betydligt mera frispråkig. En kunnig polis som misstror utvecklingen inom
polismakten och till sist säger upp sig. En annan kontrast är norrlänningen
Einar Rönn, tystlåten och måttligt intelligent men med en kopiös arbetsförmåga
och stort tålamod. Hans vän Gunvald Larsson är en brutal och våldsbenägen kläd-
och bilsnobb med uttalade vänstersympatier, av en ”fin” bakgrund som han
revolterat mot. Unge Benny Skacke, som finns med i de senare böckerna, är
ambitiös och karriärsinriktad och en hederlig polis med framtiden för sig.
Många andra poliser förekommer i böckerna. En del av dem,
däribland de få kvinnliga poliser som medverkar, förefaller vara kompetenta och
omdömesgilla personer. Men det finns också andra. Ihärdiga paragrafryttare som
verkar mer intresserade av att anmäla sina kolleger än bekämpa brott.
Inskränkta uniforms- och vapendyrkande personer som önskar hårdare tag och
mindre dalt med slöddret. En del rena dumskallar som i princip inte klarar av
de enklaste uppgifter utan hela tiden ställer till trassel för andra poliser. Som
det omaka och inkompetenta radarparet Kristiansson och Kvant eller den hopplöse
Bo Zachrisson. Dessa fungerar som humoristiska inslag, en sorts clowner som
byter upp allvaret och dramatiken. Även andra personer än poliser kan ha en
sådan komisk dimension, som den egendomlige advokaten Braxén i Terroristerna.
Humorn finns alltså på plats i Sjöwall-Wahlöös romaner. Och
det är svårt att vara humoristisk i kriminalromaner. Våld och mord är
allvarliga saker. Skämt om dem blir lätt smaklösa. Men här fungerar humorn. Den
finns som sagt hos en del av personerna och deras beteenden, i drastiska,
oförutsedda situationer och i rappa replikskiften.
Utöver poliserna finns förstås många andra personer som är
delaktiga i vad som sker. Polisernas familjer nämns mest i förbifarten. Rhea
Nielsen, den kvinna som Martin Beck träffar sedan han skilts från sin fru,
förekommer i de senare volymerna: en person med förutsägbara vänsteråsikter och
idolporträtt av Mao på väggen. Åsa Torell, fästmö till polisen Åke Stenström,
som mördas i början av Den skrattande
polisen, kommer också tillbaka längre fram. Varje roman kan läsas
fristående, men ju fler de blev desto oftare finns referenser till vad som hänt
i de tidigare. Det kan bli lite tjatigt och kunde ha undvikits utan men för
berättelserna. Den som vill läsa hela serien gör alltså klokast att börja från
början, annars dyker det upp hänvisningar som är svåra att förstå.
Berättelserna utspelas mest i Stockholm, ibland i Malmö.
Dessutom gör poliserna utflykter till andra platser, till exempel Motala (Roseanna) och Budapest (Mannen som gick upp i rök).
Miljöskildringarna tillhör det minnesvärda i dessa romaner. Den som har åldern
inne kan jämföra beskrivningen av 60-talets Stockholm med dagens och konstatera
att det i många avseenden är olika miljöer. En dubbeldäckare som den där ett
massmord begås i Den skrattande polisen
är sedan länge borta från reguljär trafik i Stockholm (men finns kvar som
sightseeingbussar), för att nämna ett exempel. Sjöwall-Wahlöös miljöer, och då
särskilt olika delar av Stockholm, är fulla av atmosfär och tidsavtryck, även
om bilderna är mörkare än många minns dem:
”Stockholm är en stad där många
tusen människor sover utomhus sommartid. Inte bara lodare, narkomaner och
alkoholister utan också mängder av tillfälliga besökare för vilka det inte
finns några hotellrum och lika många hemlösa, som visserligen är fullt
arbetsföra och i stort sett skötsamma men som inte kan skaffa sig någonstans
att bo, eftersom det till följd av misslyckad samhällsplanering helt enkelt
inte finns några bostäder. De sover på parksoffor och på gamla tidningar
utbredda på marken, under broar, på kajer och på bakgårdar. Minst lika många
skaffar sig logi i rivningshus, halvfärdiga nybyggen, skyddsrum, garage,
järnvägsvagnar, trappuppgångar, källare, vindar och arbetsbodar. Eller i skutor
och motorbåtar och gamla vrak. Många driver omkring i tunnelbanestationerna och
på Centralen eller tar sig in på någon idrottsplats, och den som är smart kan
utan större svårighet ta sig ner i det underjordiska kommunikationssystemet
under citybebyggelsen med dess virrvarr av korridorer och förbindelsetrummor.
Civila och uniformerade poliser ruskade liv
i tusentals av dessa människor denna natt, tvingade dem på fötter, riktade
ficklampor mot sömndruckna ansikten och krävde legitimation. Många råkade ut
för detta flera gånger, kanske fyra eller fem eller sex; de flyttade sig från
plats till plats, bara för att strax jagas upp av nya poliser, som var lika
uttröttade som de själva.
För övrigt var det lugnt på gatorna. Inte
ens prostituerade och langare vågade sig ut. Förmodligen insåg de inte att
polisen mindre än någonsin hade tid för dem.” (Ur Mannen på balkongen)
Jag tycker alltså att romanerna om Martin Beck och hans
kolleger är intressanta som Stockholmsskildringar. En stad som annorlunda i dag
men också går att känna igen.
Som Sven Sörmark anmärker i recensionsutdraget ovan förs
något internationellt in i Sjöwall-Wahlöös romaner. Det är en förklaring till
att de gått hem även utomlands. Att förbindelselänken med en amerikansk
kriminallitteraturtradition främst är Ed McBain verkar särskilt troligt för den
som vet att Sjöwall-Wahlöö översatt några av dennes många romaner om 87:e
polisdistriktet i den fiktiva, men mycket New York-liknande, staden Isola. Maj
Sjöwall har visserligen sagt att översättningarna gjordes först sedan de börjar
arbetet med romansviten och att de därför inte påverkats så mycket av McBain.
Men ett för handlingen väsentligt inslag i Den
skrattande polisen är direkt lånat från en av McBains romaner, vilket
knappast kan vara en tillfällighet. McBain är en oerhört produktiv och ojämn
författare, men när han är som bäst har han den täthet, dramatiska nerv och
logiska linje som även Sjöwall-Wahlöö besitter. Hos honom finns också ett gäng
samarbetande poliser med mycket olika drag, de snabba dialogerna med
humoristiska vändningar och en tydlig ledargestalt (fast McCains Steve Carella
och Martin Beck inte har mycket gemensamt i övrigt). Kort sagt: Ed McBain som
inspirationskälla tycker jag inte är något att skämmas för. Särskilt som
Sjöwall-Wahlöö har förankrat sitt berättande i svenska miljöer och fört in ett
samhällskritiskt drag.
Tillbaka till reaktionerna på romanen Terroristerna. Per Olof Enquist hittar både minus och plus i den
och skrev i Expressen den 25 oktober
1975:
”Också här, i denna sista volym,
finns en del uthängda åsiktsskyltar som inte fogas in i gestaltningen, och
några doser rejäl kverulans.
/…/
Men långt viktigare än detta är
den syn på förbrytaren som nu långsamt, i dessa tio volymer, utvecklat sig.
Brottet framstår aldrig som relationslöst, eller framsprunget ur obegripliga
lidelser eller tillfälliga svaghetstillstånd. Brottet är en konsekvens av en
samhällsordning och Terroristerna är
på detta sätt ett utmärkt åskådningsexempel.
/…/
Terroristerna är en
djupt pessimistisk roman. Den andas inte bara pessimism om den svenska
poliskårens allmänna förståndsgåvor, kårens framtid, och utsikterna att den
förvandlas till en ’paramilitär centraldirigerad styrka med skrämmande tekniska
resurser’. Den tecknar också en bild av ett kapitalistiskt samhälle där våldet
obönhörligt och logiskt måste förvärras, där kriminaliteten är en sjukdom som
inte kan kureras med mindre än att hela samhället omvandlas.”
Recensionerna av Sjöwall-Wahlöös romaner, liksom romanerna, var
en del av den tidens debatt och tidsanda. Den kan ibland verka gammaldags, naiv
eller fördomsfull. Det var fyrtio år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Ingen
använde datorer och följaktligen inte heller Internet eller sociala medier. EU
fanns bara som ett embryo i form av EEC. Sovjetimperiet var intakt och
stabilare än någonsin. Kina och Indien var inte industriländer att räkna med. Ingen
talade om växthuseffekten. Detta var ett annat Sverige och en annan värld.
Den nutida läsare som tar del av dessa böcker kan fråga sig
hur relevant Sjöwall-Wahlöös samhällsanalys var, hur pass mycket deras prognos
för utvecklingen var värd. Svaren torde skifta mellan individer nu lika mycket
som de samtida omdömena om böckerna. Även om en kriminalroman måste innehålla
något mer än själva kriminalgåtan för att förtjäna en omläsning, så måste också
samhällskritik förenas med berättartalang för att inte snabbt passera bäst
före-datum. Inte många läser 60-talets debattböcker i dag. Men Sjöwall-Wahlöö
består.
Den som lämnar frågan om samhällsdebatten åt sidan kan
glädja sig åt en serie skickligt genomförda, spännande och originella
kriminalromaner som samlade har en särställning i svensk kriminallitteratur. I
ett kommande inlägg ska jag kortfattat presentera de tio romaner som ingår i
serien.
