Ny fado på cd: Cristina Branco

Cristina Branco. Menina. Universal. *****

Sångerskan Cristina Branco har under många år givit ut nya album vars sånger samlats kring ett bestämt tema. Ibland är temana tydliga, som tiden i Kronos (Universal 2009) eller resor i vid bemärkelse som i Ulisses (Universal 2005). Temat är lite mer dunkelt i hennes nya album Menina, som betyder flicka. Cristina Branco uppger i en intervju för tidningen Diário de Notícias att det började med att hon drömde att hon såg Diego Valázquez berömda målning Las meninas på Pradomuseet i Madrid. Med ”meninas”, ett portugisiskt ord, avses här de kungliga barnens tjänsteflickor i 1600-talets Spanien. Figurerna i konstverket ledde till tankar om flickor och de roller de tar eller tvingas ta i livet. ”Vid en bestämd ålder är vi alla små flickor. Och skivan, mycket transparent och genomlyst, är mycket feminin, den andas kvinna”, enligt Cristina Branco.

Detta kan vara intressant att veta som en förklaring till titeln men inte nödvändigt att känna till när man tar del av musiken. Branco har ofta gjort nedslag i andra musikformer än fadon och tagit in instrumentklanger som egentligen är fadon främmande. På den nya skivan finns inget sådant. Musiken utspelas inom en närmast kammarmusikalisk ram av piano, portugisisk gitarr och kontrabas. Allt är på portugisiska; ingen tango, ingen chanson. Pianisten Luís Figueiredo kompar tillsammans med den smakfulle och skicklige Bernardo Couto på portugisisk gitarr medan Bernardo Moreira är basist.

När jag intervjuade Cristina Branco (se bloggen den 17 februari 2015) frågade jag henne om hon medvetet försöker utvidga fadons musikaliska uttryck. Därtill föranledd av mitt intryck av att hon gärna sjunger så knepiga sånger att de knappast har en chans att bli standardnummer eller ens ingå i andra sångerskors repertoar. Hennes svar var ett obetingat ja. Hennes försök att utveckla fadon musikaliskt kan vara ett skäl till att en del konservativt sinnade fadovänner är skeptiska till om det verkligen är fado hon sjunger.

Menina är hennes tolfte album (fjortonde om man också räknar två samlingsutgåvor) och hon är den så kallade nya fadons mest produktiva artist som nu varit verksam på skiva i tjugo år. Ingen annan artist sedan 1990 har heller lanserat så mycket nyskrivet material. Bortsett från hyllningen till Amália Rodrigues, Cristina Branco Live (Universal 2006), har hon inte varit särskilt beroende av standardnummer. Av de tolv sångerna på Menina är det bara Amália Rodrigues och José António Sabrosas Ai, Esta Pena de Mim som är ett standardnummer, resten nyskrivna sånger. Bland upphovsmännen finns exempelvis Pedro da Silva Martins och Luís Severo (text och musik), Mário Laginha (musik) samt Maria do Rosário Pedreira och António Lobo Antunes (text).

Musiken är övervägande intim och koncentrerad. Det ska sägas: detta är inte Cristina Brancos mest lättsmälta album. Hon drar sig inte för att ställa krav på lyssnarna, och flertalet av sångerna kräver uppmärksamhet och flera genomlyssningar. Undantagen är främst det nämnda standardnumret, den snabba, lättsamma Boatos samt en mjuk, betagande melodi som heter Alvorada där pianisten övergår till att spela casiotone, som låter som en liten orgel. Sången är ett smycke med bestående lyskraft i den allt digrare samlingen av vackra Brancotolkningar.

Vad sångerna handlar om är svårt att beskriva. Kärlek och relationer ibland, stämningar och bilder. De är fulla av blickar, synintryck, ljud och drömmar och känns ibland lite privata, som om sångerskan använde musiken som dagbok och samtalspartner. Men Cristina Branco betonar i den nämnda intervjun att sångerna inte behöver handla om henne själv utan om någon … som väl varit, eller är, en flicka. Hon sjunger som vanligt oklanderligt med ljus sopran, osvikligt omsorgsfull i varje ton och accent och med en självfallen bärighet i rösten. I sånger som Não Há Ponte Sem Nós och Quando Eu Canto får det anmärkningsvärda resultat.

Den avslutande titeln Quando Julgas Que Me Amas känns igen från skivan Não Há Só Tangos Em Paris (Universal 2011) liksom kompositören Mário Laginha. Men det rör sig om en annan tonsättning av Antunes dikt. Detta är för mig skivans bästa spår, där Cristina Branco sjunger enbart till piano och bas, glasklart och distinkt, och förenar ett lyrisk innerlighet med en mild melankoli.

När hennes musik en gång i framtiden ska summeras, tror jag det mest bestående intrycket blir att hon mutat in ny mark för fadon genom att öppna en lyrisk dimension som starkt erinrar om intima poetiska visor eller till och med klassisk romans. Här finns både en sofistikerad finish och en reflektion som går på djupet. Hennes konstnärliga integritet för henne ut på marker som få andra fadoartister vill eller kan beträda. Att en del fnyser åt detta och tycker att hon sviker fadon, är lite för fin i kanten, är, som man brukar säga, deras problem. 

Att möta fadon och våren i Lissabon – fadoresa i mars

Det finns många vackra utsikter i Lissabon.

Att gå våren till mötes i en av Europas vackraste huvudstäder och lära känna fadon i genuin miljö – låter det som en vettig idé?

Vid sidan av de stora resebyråernas många sol- och badresor finns numera ett allt större utbud av resor med ett kulturellt innehåll. Som operaresor till Italien, jul- eller nyårskonserter i olika storstäder, konstresor till Provence, konserter och musikmiljöer i Wien, med mera. För detta utbud svarar ofta mindre resebyråer som drivs av ägarnas eget intresse och engagemang.

Resebyrån The Travel Gallery AB i Malmö har i många år erbjudit skräddarsydda resor utifrån företags, organisationers och föreningars behov. Samt temaresor för en bredare allmänhet. Flera resor för jazzintresserade till New York, Chicago och New Orleans har genomförts där tillfällena att höra jazz och möta jazzmusiker har kombinerats med ett utflyktsprogram.

Sångerskan Carolina med Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, och Pedro Pinhal, spansk gitarr. Clubs de Fado i Alfama.

Nu erbjuder man också en resa till Lissabon med fokus på fadomusiken. Så vitt jag vet är det första gången en svensk resebyrå tar upp denna idé. Under en vecka finns det både åtskilliga möjlighetet att höra fado i dess urspungsmiljö och se stadens sevärdheter, stadsdelar och utsiktspunkter i avspänt tempo. Samt att möta några av de mest attraktiva utflyktsmålen i Lissabons omgivningar.

Jag kommer själv att följa med på resan för att tipsa deltagarna om olika fadoställen, hjälpa till med råd och förslag samt information om fadon och dess historia. Bara att hoppas på vackert väder och att tillräckligt många är intresserade för att göra resan till verklighet.

Alla praktiska detaljer ordnas av resebyrån. Observera att priset är förmånligt för en temaresa på en vecka i Sydeuropa. Kontaktadresser och utförlig information kan man finna genom denna länk:

http://www.travelgallery.se/vara-resor/temaresor/66-fado

Skymning i Lissabon vid floden Tejo.

Maria Ana Bobone till Stockholm i december

Fadosångerskan Maria Ana Bobone har konsert i Stockholm den 14 december. Platsen är lite ovanlig i sammanhanget, och jag skulle tro att det är första gången fado framförs på jazzstället Fasching på Kungsgatan. Det blir också första gången sångerskan uppträder i Stockholm. Hon har sällskap av Bruno Mira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Rodrigo Serrão, kontrabas.

Maria Ana Bobone är född 1974 och en av de sångasrtister som har varit med längst sedan fadon fick ett nytt uppsving med nya artister i början av 90-talet. Hon medverkade på en skiva redan 1994 och har sedan gjort några egna album där speciellt Fado & Piano från 2012 är intressant. Här kompar hon sig själv på piano när hon sjunger, i egna arrangemang.

Maria Ana Bobone kommer ursprungligen från Porto och är en lyrisk sopran med en pålitlig publik i hemlandet, där hon ofta uppträder på fadoställen i Lissabon. Hon är en av de bästa sångerskorna i den nya fadon men inte lika berömd utomlands som exempelvis Mariza, Cristina Branco, Carminho eller Katia Guerreiro, något som mest förklaras av att hon varit mindre aktiv på skiva och med utlandsturnéer. Hon har en gedigen musikutbildning och kom in i fadon utifrån, och hon berättade om detta när jag intervjuade henne för min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013). Därför citerar jag ett kort avsnitt ur intervjun här.

”Jag har ingen familjeanknytning till fadon vilket annars är vanligt bland artister. Men jag brukade sjunga för mitt eget nöjes skull och i kyrkan i en kör och spelade piano när jag gick på konservatoriet. Jag kommer från en musikalisk familj. Det som hände var att fadosångaren João Braga tyckte att jag skulle kunna sjunga fado. Och han är en mycket viktig person, för han bjöd in många av de nya artisterna att sjunga med honom och han lyfte fram nya röster för publiken. Rodrigo Costa Félix, Mafalda Arnauth, Mariza, Cristina Branco och många andra ... de sjöng alla med João Braga.

Han bjöd in mig till en av sina konserter och jag var inte alls förberedd för det. Inom fado bör man känna till traditionen och det gjorde inte jag. Men jag blev gripen av musiken och orden och började intressera mig för det. Jag fick fler och fler inbjudningar till konserter, så jag måste lära mig.

Man säger att fadon är något man har inom sig, man har den med sig. Det hör du direkt hos en artist som Carminho, man hör att hon har växt upp med musiken. Jag sjöng enkelt, så jag måste lära mig att sjunga de ornamenteringar som är typiska för fadon. Men det är inte bara en fråga om teknik utan också känsla och stämning. Genom att arbeta med musiker som var djupt förtrogna med fadon, som Joel Pina, Carlos Gonçalves och Fontes Rocha, lärde jag mig av deras råd och anvisningar.”

För Maria Ana Bobones övriga tankar om sin musik och fadon hänvisar jag till boken. Allt talar för att det blir en fin konsert på Fasching!

Klassiska nedslag (26). Neville Marriner

Att en musiker efter en framgångsrik karriär på över ett halvsekel går bort vid 92 års ålder är inte något att förvåna sig över. Jag brukar här inte uppmärksamma när framstående musiker eller andra intressanta personer avlider, men vill göra ett undantag för den brittiske dirigenten Neville Marriner, som avled i går. Hans inspelningar med den fina orkestern The Academy of St. Martin-in-the-Fields mötte jag under 70-talet, då jag, parallellt med mina studier, arbetade i en stor skivbutik. Mycket var barockmusik, men repertoaren omfattade också musik från andra epoker, även 1900-talet. Vi uppskattade mycket orkesterns precision och klarhet. Musiken, oavsett vad som spelades, blev genomlyst, spänstig, elegant men också livfull. Orkestern förfogade över så skickliga instrumentalister att man ur den kunde plocka fram utmärkta kammarmusikensembler.

Jag hörde orkestern två gånger på konserter. Första gången i London, inte i kyrkan St. Martin-in-the-Fields vid Trafalgar Square, vilket hade passat bra, utan i Royal Festival Hall med ett program med Mendelssohn och Mozart. Andra gången i Berwaldhallen i Stockholm med ett barockdominerat program, men den gången var inte Marriner med, utan orkestern dirigerades av Iona Brown. Men lät lika bra ändå.

Orkestern bildades redan 1956 och man gjorde massvis av skivinspelningar åren kring 1970 och framåt. Den höga produktiviteten tycktes inte påverka tolkningarnas halt i något negativt avseende. En rad skivor kom ut på etiketten Argo. Senare gjorde man skivor på Philips, och där minns jag särskilt inspelningarna av Mozarts pianokonserter med Alfred Brendel. Inspelningar som gavs ut på Argo finns tillgängliga i samlingen The Argo Years (Decca). De 28 cd som boxen innehåller har samma omslag som original-LP-utgåvorna (men mindre förstås). Att lyssna igenom dem innebar mycket av igenkännandets glädje. Och det är lätt att konstatera att de står sig mycket väl fortfarande.

Här finns mycket underbar musik. Jag kan inte räkna upp allt, men menar att musik som Mendelssohns oktett, Stravinskys Pulcinellasvit, Dvořáks och Tjajkovskijs stråkserenader, Bachs orkestersviter, Mozarts 25:e och 29:e symfonier, Bizets enda symfoni, Prokofievs Klassisk symfoni, Händels Messias, Mozarts Requiem, Mendelssohns skotska och italienska symfonier och Corellis concerti grossi op. 6 tillhör det jag högst ogärna skulle avstå ifrån. Sedan finns det förstås lite svagare nummer också: tre cd med Vivaldikonserter blir lite väl enahanda. Och Rossinis ungdomliga stråksonater låter snart i sötaktigaste laget. Helheten är ändå mycket njutbar och väl varierad. På ett hörn i form av en cd finns här också nordisk musik att minnas, med Dag Wirén som svensk bidragsgivare vid sidan av grannländernas Grieg, Sibelius och Nielsen.

Neville Marriner var verksam under sin sista tid med föredrag och undervisning. Att en musiker går bort vid 92 års ålder är som sagt inget konstigt. Det är bara att hoppas att han väl visste om vilken glädje hans musikaliska gärning skänkte lyssnare världen runt under många år.