Förnämliga fadobesök i Sverige

Snart får Sverige besök av tre av de ledande fadosångerskorna:

Den 15 februari 19:00 sjunger Ana Moura på Stora Teatern i Göteborg.

Mariza kommer till Konserthuset i Stockholm den 6 maj 19:30.

Cristina Branco sjunger på Fasching i Stockholm den 9 maj 20:00.

Konserter som dessa brukar föregås och följas av konserter på näbelägna orter, men det har jag inga uppgifter om i de här fallen. Eventuella läsare i Köpenhamn, Helsingfors, Oslo etc. kan säkert hitta information på nätet.

Alla tre är mycket bra sångerskor med en betydande internationell publik. Alla tre har också besökt Sverige åtskilliga gånger. De kan vara säkra på att det finns lyssnare som vill höra dem igen.

Cristina Branco.

Ändå kan det förefalla lite fantasilöst att konsertarrangörer varje år engagerar samma sångerskor, framför allt med tanke på att det finns en rad mycket spännande och skickliga andra sångerskor och även sångare. Katia Guerreiro besökte förr ofta Sverige, men nu var det rätt många är sedan – det vore roligt att höra henne igen. Och en fenomenal sångerska som Gisela João borde vara högvilt för konsertarrangörer – om de känner till henne. Eller Cuca Roseta, Ana Laíns, Carolina och Natalie Pires, alla förstklassiga artister. Eller Pedro Moutinho, Ricardo Ribeiro, Gonçalo Salgueiro …

Men Ana Moura, Mariza och Cristina Branco är förstås välkomna tillbaka, och jag tror vi kan se fram emot fadokonserter av samma kvaliet som de skämt bort oss med tidigare.

Recensioner i repris (17)

Slutligen ytterligare tre recensioner som varit publicerade i musiktidskriften Lira.


Ricardo Ribeiro

Largo da Memória

Parlophone

Ricardo Ribeiro, som nu utkommer med sin fjärde cd, har i flera intervjuer betygat sin aktning för fadons traditioner och äldre förebilder som Alfredo Marceneiro och Fernando Maurício. Musikaliskt kommer detta till uttryck i en musik som inte i första hand eftersträvar elegans, utan satsar på uttrycket. Riberos musik bygger på tydliga kntraster mellan starkt och svagt, han vill tolka ordens betydelser och sjunger med inlevelse. Han har en bra, stark, mogen och aningen dov röst med stort uttrycksregister. Repertoarmässigt dominerar traditionell fado, men Ribeiro har också intresse för arabisk musik, vilket märks i ett par av spåren. I kompet dominerar gitarrerna. Att Pedro Caldeira Cabral, Ricardo Rocha och Pedro de Castro gör gda insatser på portugisisk gitarr är ingen överraskning. Jaime Santos på spansk gitarr och Francisco Gaspar på basgitarr är också pålitliga. Veteranen Joel Pina – 93 år! – medverkar på basgitarr i ett par spår. Detta är nog Ricardo Ribeiros bästa album, om än med knapp marginal.

(Lira nr 1 2014)

Carlos do Carmo

Fado É Amor

Universal

Efter en karriär på femtio år är Carlos do Carmo fortfrande en uttrycksfull sångare med en röst som inte har åldrats särskilt mycket. På denna nya skiva sjunger han duetter tillsamman med en rad av de viktigaste sångartisterna i den yngre generationen. Och han hävdar sig väl vid sidan av storheter som Camané, Carminho, Mariza, Ricardo Ribeiro, Cristina Branco och Ana Moura. Mötet mellan nestorn do Carmo och de yngre musikerna resulterar av avspänd och vänlig fadomusik, ett attraktivt knippe sånger som är väl framförda, även av de yngre musikerna där jag tycker att Marco Rodrigues utmärker sig speciellt. Kompet med José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och José Marino Freitas, bsgitarr, är idealiskt. I ett spår sjunger Carlos do Carmo duett med en inspelning från 1960 av Lucília do Carmo – en 74-årig sångare tillsammans med sin 41-åriga mor! Det blir mest konstigt. Detta, plus en lite snålt tilltagen speltid, är mina enda invändningar mot en ovanlig skiva med bra fado.

(Lira nr 1 2014)

Cristina Branco

Idealist

Universal 3 cd

Efter tretton album har sångerskan Cristina Branco sammanfattat vad hon hittills gjort i denna samlingvolym om tre cd. Även om jag saknar några favoriter, är detta utan tvekan ett myket gott urval. Här finns många av hennes bästa inspelningar, hämtade från alla tidigare album utom det allra första, och bredden i hennes verksamhet kommer väl fram. Tre nyinspelningar samt 55 äldre inspelningar, tillsammans nästan tre och en halv timme musik. Skivorna heter Fado, Poemas och Ideal – den första med enbart fado, de andra med lite mer blandat material.

I äldre material är Cristina Branco beroende av sin förebild Amália Rodrigues. Jämförelserna blir inte särskilt pinsamma eftersom de två sångerskorna sjunger så olika, och Branco kan lyfta fram andra kvaliteter i sångerna än Rodrigues. För båda förefaller fado vara mera en känsla och en attityd än en bestämd repertoar. De är måtligt intresserade av traditionell fado och utforskar hellre nya sidor av fadon ­ och båda har också passerat gränserna till annan musik, i Brancos fall mest tango, chanson och brasiliansk musik. Och ingen annan artist i den nya fadon har lanserat så många nya sånger som Cristina Branco.

I hennes tidigare produktion är kompet alltid gitarrer, och Custódio Castelo på portugisisk gitarr komponerade en stor del av hennes repertoar. Sedan hon började samarbeta med den skicklige pianisten Ricardo J. Dias ingår också piano i kompet, stundtals även andra klanger, och musiken har ofta en kammarmusikalisk ton.

Cristina Branco har en vacker lyrisk sopran och sjunger med stor precision och omsorg, men också ledigt och naturligt. Hennes musik bygger på innerlighet, närvaro och koncentration. Hon är kräsen med texterna, och därför är det synd att de inte finns med i denna utgåva. Musiken är sober, elegant, noggrann och sökande. För en del lyssnare är hon lite för fin i kanten, för sofistikerad. Det händer att musiken påminner om klassisk romans, och hennes sång har en perfektion i tonträffning, tonbildning och fraseraing som antyder en klassisk skolning. Utöver hennes musik uppskattar jag hennes integritet, höga amibitioner och mångsidighet. Det är inte alltid som detta resulterar i förstklassig musik, men lyckligtvis har det hänt många gånger.

Cristina Branco kan knappast förväxlas med någon annan inm den nya fadon. Inte för att hon nödvändigtvis är bättre utan för att hon utformat ett eget revir, ett eget musikaliskt landskap. Personligen trivs jag så bra där att jag lyssnar på Cristina Branco oftare än någon av hennes begåvade kolleger. I sina bästa stunder är hennes musik hänförande vacker, och det finns många sådana stunder här. Albumet Idealist är en utmärkt ingång till en artist som vid det här laget framstår som verkligt betydande – och som sannolikt har många år framför sig än.

* * *

Med denna recension i repris avslutas denna serie blogginlägg – för att eventuellt återkomma någon gång i framtiden.

Recensioner i repris (16)

Här är tre skivor till som jag recenserat i tidskriften Lira.


Tânia Oleiro

Terços de Fado

Egeac/Museu do fado

Tânia Oleiro, född 1979, har sjungit fado på olika scener i Lissabon under lång tid. Tidigare har hon kunnat höras på ett par antologier med ny fado. Hon är ett känt namn och hennes debutskiva är eferlängtad. Terço betyder tredjedel, och skivan är indelad i tre avdelningar med fem spår vardera och olika kompmusiker. På portugisisk gitarr hörs Ricardo Parreira, Pedro de Castro och Bernardo Couto, alla lika skickliga; dessutom spansk gitarr och basgitarr.

Avdelningarna heter Mouraria, Alfama – gamla stadsdelar i Lissabon – och Cercanias, ett ord för järnvägsförbindelser och lokaltrafik i storstadsområdet. Men mellan avdelningarna märker jag ingen musikalisk skillnad. Tânia Oleiro är van vid och kan fadons speciella frasering och texttolkning. Här är kärlek och Lissabon återkommande teman. Hon sjunger återhållet med en klar sopran och ett genomgående närvarande litet vibrato som ger musiken ett känsligt, rentav lite nervigt drag. Tradtionell fado och nyskrivet i samma anda överväger. Oleiro är en bra och kunnig sångerska som kommer att hävda sig väl på fadoscenen. Hennes debutskiva är geomtänkt, jämn och angelägen.

(Lira nr 2 2017)

Cristina Branco

Menina

Universal

Efter över ett dussin album är det tydligt att Cristina Branco alltid gått sin egen väg, och det är inte alltid den väg som vänner av traditionell fado föredrar. Hon har lanserat flera nya sånger än någon annan i dagens fado, sjungit tango och chanson, experimenterat med oväntade arrangemang. På denna nya skiva sjunger hon genomgående på portugisiska. Bland de tolv numren finns en enda standardsång, resten är nytt material. Tonen är intimt kammarmusikalisk, och Bernardo Couto på portugisisk gtarr, Paulo Figueiredo på piano och Bernardo Moreira på kontrabas svarar för ett luftigt, lyhört komp. Cristina Branco sjunger som alltid med en glasklar sopran, stor omsorg om varje detalj och tekniskt obesvärat. Några nummer låter så knepiga att de knappast kommer att sjungas av någon annan. Men den melodiskt ljuva Alvorada är lätt att ta till sig, och tillsammans med den lågmält poetiska och romansliknande Quando Julgas Que Me Amas är den höjdpunkten på ett album som inte tilhör Cristina Brancos mest lättillgängliga, men som vinner i längden. Menina vittnar om en artist med stor integritet och en respektingivande konstnärlig medvetenhet.

(Lira nr 1 2017)

António Laranjeira

Luz

Ovação

António Laranjeira, som nu presenterar sig med sitt första album, är välkommen på dagens fadoscen, som domineras av sångerskor. Han är även upphovsman och svarar för de flesta texterna. Flera sånger tar upp motiv från norra Portugal, så jag antar att han kommer därifrån. Laranjeira är en utmärkt sångare med en bra, stark röst och ett nära förhållande till texten. Bakom hans uttrycksfulla sång med intensitet och kraft kan man ana en avsevärd rutin. Laranjeira är tydligt förankrad i traditionell fado med kompositörer som Alfredo Marceneiro och José António Sabrosa. Han kan påminna om äldre sångare som Carlos Zel och António Mello Correia. Kompet med Armindo Fernandes på portugisisk gitarr, Rogério Ferreira på spansk gitarr och Francisco Gaspar på basgitarr, fungerar fint. Särskilt uppskattar jag närvaron av Susana Santos cello, som mjukar upp gitarrklangerna på ett njutbart sätt. Skivan, som är jämn, ger även sångtexterna i översättning till engelska. Detta är en fin prestation med fado som är förankrad i traditionen. António Laranjeira tror jag är ett namn att lägga på minnet.

(Lira nr 1 2015)

Recensioner i repris (15)

Även dessa tre recensioner har ursprungligen publicerats i musiktidskriften Lira.


Gisela João

Nua

Montepio

Bland sångerskorna på dagens fadoscen, där många har ljusa, klara röster, är Gisela João en udda stämma som blev uppmärksammad vid skivdebuten 2013. En sångerska med en beslöjad, kraftfull altröst och ett energiskt och intensivt sångsätt, omöjlig att förväxla med någon annan. På sitt nya album visar hon sig stå nära traditionell fado och äldre standardrepertoar, som de sånger som Alain Oulman komponerade åt Amália Rodrigues, varav två finns med.

Gisela João är inte bara en egen röst utan också en fadosångerska med kraft, känsla och auktoritet. Oulmans Naufrágio och traditionella fados som Fado Aracelia och Fado Acácio liksom den avslutande spanska sången Llorona får lysande utttolkningar.

Gisela João kompas av Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr. Skickliga musiker, men jag tycker att Parreira i ett par spår slamrar på lite väl mycket, det liknar mer en tävling än ett samspel med sångerskan. Men Gisela João är suverän raktigenom.

(Lira nr 1 2017)

Maria Armanda

O Fado de Maria Armanda

CNM

Maria Armanda debuterade på skiva i slutet av 60-talet och äldre inspelningar med henne är vanliga i olika antologier med fado. 74 år gammal uppträder hon fortfarande på fadoställen i Lissabon, respekterad av yngre musiker som ser veteranerna som förebilder. Vid denna ålder brukar fadosångerskors röster ha djupnat lite och diverse ofullkomligheter dyka upp i tonbildning och frasering. Detta kan förvisso också sägas om Maria Armanda. Jag tycker emellertid att hon väl kompenserar det genom sin entusiasm. Detta är en sångerska som laddar orden med kraft, hon biter ifrån och trycker till stavelserna så att musiken får en sträv, lite kantig karaktär och ger den en engagerad och livfull laddning. En kontrast till den lugna sofistikering som är vanlig inom dagens fado. I huvudsak är Maria Armanda traditionellt orienterad. Luís Petisca spelar portugisisk gitarr och Armando Figueiredo spansk gitarr. Kompet är kompetent utan att utmana sångerskans dominerande roll. Skivan är jämn. Maria Armanda visar att den äldre generationen inom fadon inte bara bidrar med erfarenhet, utan också energi och lidelse.

(Lira nr 1 2017)

Antologi

Male Voices of Fado

ARC/Naxos

Det finns massvis med samlingar med fado. Tanken att bara ta med män på ett album har realiserats flera gånger tidigare. Men nu är det på en skiva som distribueras i Sverige, vilket lyckligtvis inte är det enda skälet att rekommendera just denna. Det är en bra antologi med rejält tilltagen speltid. 17 sångare visar i 19 spår upp inte bara en stor variation i röster, utan också i olika sångstilar. Flera av dagens ledande sångare finns med, men också några viktiga namn ur den äldre generation som dagens musiker ser som förebilder. Lyssnaren inser lätt varför musker som Alfredo Marceneiro, Fernando Maurício, Fernando Farinha, Max och Carlos Ramos fortfarande har stor aktualitet. Urvalet i en antologi kan man alltid ha åsikter om. Jag saknar främst ett par av de äldre, Carlos do Carmo och Vicente da Câmara, och yngre sångare som Pedro Moutinho eller Marco Rodrigues hade lika gärna kunnat få plats som de valda. Men det är marginella synpunkter. Detta är en bra introduktion till fadons manliga sångare som förhoppningsvis kan leda till ett större intresse även för dem som inte fått plats.

(Lira nr 5 2014)