Ny fado på cd: Cuca Roseta

Cuca Roseta. Luz. Sony Music. ****

På omslaget till Cuca Rosetas förra skiva Riû (Universal 2015) avbildas sångerskan med ett brett leende, och albumet präglas av förnöjsamhet. Jag tycker att den nya skivan Luz för vidare den positiva stämningen. Luz betyder ljus och tre av sångerna heter Luzinha, Luz Materna och Luz do Mundo som för att understryka den ljusa atmosfären. 

Albumet är ganska likt sin föregångare även musikaliskt. Här åtföljs hon av en skara musiker som är större än den vanliga gitarrkonstellationen inom fadon, men vilka som medverkar varierar mellan inspelningarna. Ângelo Freire finns med nästan genomgående på portugisisk gitarr och är lyhörd och skicklig, men samma instrument trakteras av Luís Guerreiro och Mário Pacheco på ett par spår. Diogo Clemente medverkar på olika akustiska gitarrer, och även Pedro Jóia finns med i en inspelning. Alla gitarristerna spelar fint. Dessutom: piano, slagverk, stråkar.

En sångartist inom fadon väljer mellan gammalt och nytt, oftast en blandning. Nya artister väljer oftare gammalt eftersom nya artister sällan har några som kan förse dem med nyskrivet material. Hos Cuca Roseta, som efter fyra album och många framgångsrika framträdanden och turnéer är rutinerad, överväger det nya. Delvis är hon själv upphovskvinna till både texter och musik. Det är inte ovanligt att artister själva skriver texter, men däremot är det få som komponerar musik. Cuca Roseta är en av de få. Men framför allt är hon sångerska.

Hon har en ljus, något tunn, vacker och smidig sopran som har ett bredare användningsområde än renodlad fado. På en Youtubefil kan man höra henne sjunga Franz Schuberts Ave Maria kompetent på sitt eget bröllop. Hon kan också sjunga med en lite jazzig frasering. Eller låta lite brasiliansk. Men på denna skiva finns i huvudsak två typer av sånger. Snabbare nummer som närmar sig populärmusiken, närmast ett slags vispop, definitivt i fadons utmarker. Och långsammare sånger där sångerskan kan sjunka in i melodin, ornamentera fraserna och utmejsla detaljerna. Oftast föredrar jag de senare, som är innerligare, uttrycksfullare och mer kommunikativa, men det är roligt att höra henne även när hon befinner sig nära populärmusiken. Hon sjunger lätt, ledigt, musikaliskt och elegant, arrangemangen är luftiga och smakfulla, stämningen lättsam med inslag av humor.

Cuca Roseta vid kulturcentret i Belém, Lissabon.

Men jag föredrar alltså de sånger där Cuca Rosetas uttrycksfullhet får större spelrum, särskilt om kompet drar sig tillbaka lite och lämnar plats för röstklangen. Som är på en gång klar och mild, distinkt och alltid pricksäker på tonlägen och tidsvärden. På skivan finns två äldre fadonummer: Triste Sina, en sång som Amália Rodrigues lanserade på 50-talet, och en ny textsättning, Luz Materna, av en av den traditionella fadons vackraste melodier, Fado Perseguição av Carlos da Maia, lanserad av sångerskan Maria Alice omkring 1930. Cuca Rosetas version är noggrann och nästan lika bra som Gonçalo Salgueiros på hans förra skiva (en ny kom i oktober som jag återkommer till). Nya sånger i samma anda som de invanda fadonumren är mycket tilltalande. Helder Moutinho har skrivit Ai o Amor, för mig skivans bästa spår. Cuca Rosetas egen Saudade e Eu liksom Mário Pachecos melodi Contemplação med text av Cuca Roseta tillhör också skivans höjdpunkter. Två folkmelodier, Rosinha da Serra d’Arga och Alecrim bidrar till omväxlingen. Den första i snabbt, dansant tempo, medan den senare är enkel och blid, med en omedelbar attraktionskraft.

Luz är hennes fjärde album. Det första, Cuca Roseta (Surco 2011), var något mer konventionellt till repertoarvalet, vilket är vanligt för debutanter, men det finns mycket på den skivan att återkomma till, en av de starkaste debutskivorna från senare år. Hennes andra skiva Raíz (Universal 2013) presenterar Cuca Roseta som textförfattare och kompositör. Med de två senaste tycks hon ha funnits sin stil med kombinationen av lättsamt och innerligt. Så länge hon inte överger den musik där hon satsar sina känslor och sinnesstämningar har hon lätt att kommunicera. Som bäst sjunger hon med värme, intimitet och hängivenhet. Hennes nya skiva bedömer jag som i nivå med den närmast föregående, dock utan en så anslående höjdpunkt som Verdes São os Campos är på den skivan.

Ny fado på cd: Aldina Duarte

Fram till hösten var 2017 ett ganska svagt år vad gäller utgivning på cd av ny fado. Men så kom en rad av de mest intressanta sångartisterna med nya skivor, som av en händelse på lämpligt tidsavstånd före jul. Jag kommer den närmaste tiden att ta upp dem i bloggen och har egentligen redan börjat med presentationen av Camanés nya utgåva med sånger av Alfredo Marceneiro (29 november). Här är lite om Aldina Duartes nya album.

Aldina Duarte. Quando Se Ama Loucamente. Sony Music. ****

Aldina Duarte är en artist som man kunnat lita på. Hon har inte kommit med några överraskningar med sina nya utgåvor. Förrän med dubbel-cd:n Romance(s) (Sony Music 2015). Den första skivan innehöll 14 sånger i förväntad utformning, den andra samma sånger i egendomliga, experimentella arrangemang som jag och många andra fann mer förbryllande än lyckade. Med den nya skivan är Aldina Duarte tillbaka i sitt vanliga spår.

Hon sjunger nästan enbart traditionell fado. Det betyder att melodierna ofta är välkända för fadolyssnare som hört dem i andra versioner. Det betyder också att Aldina Duarte ibland återvänder till melodier som hon använt förut, på tidigare skivor eller på scenen. Hon sjunger till fadons mest traditionella komp, portugisisk gitarr och spansk gitarr, som har åtföljt fadon sedan den uppkom under första hälften av 1800-talet. På den nya skivan sjunger hon till komp av Paulo Parreira, portugisisk gitarr, och Rogério Ferreira, spansk gitarr. De är rutinerade och kunniga musisker som svarar för ett fint komp, dessutom de hon normalt sjunger till på fadohuset Senhor Vinho i Lissabon där hon uppträtt i många år nu.

Aldina Duarte är en unik röst på dagens fadoscen, där hon tilhör de mera erfarna och dokumenterade, nu 50 år. Hennes sång sätter uttryck och kommunikation före teknisk virtuositet. Ibland finns ett drag av rollspel och dramatisering. Ingen annan kan som Aldina Duarte gestalta känslor av utsatthet, underliggande dramatik, nervighet, till och med desperation. Detta var en drabbande upplevelse redan när jag hörde hennes debutskiva Apenas o Amor (EMI 2004). Det är som om hon med sin musik direkt anknyter till de hopplösa levnadsvillkor som fadon föddes ur. På den nya skivan är hennes bräckliga tragiska underton tydlig i exempelvis Beijo Enganador, Casa do Esquecimento och Anju Azul.

Kärleken är det eviga temat i hennes musik, inte minst kärleksförhållandens mera problematiska sidor med ensamhet, längtan, svek och besvikelser. Skivans titel betyder ”när man älskar vanvettigt”, och det heter också den enda sången som inte är en traditionell fado, men påminner om en sådan. Aldina Duarte är flitig som poet och svarar för tio av de tolv sångtexerna på skivan. (Här ingår också en dikt av Maria Gabriela Llansol, läst av João Barrento. Av någon anledning.)

Aldina Duarte är en helt egen röst i dagens fado och hennes musik kan jag inte bedöma utifrån röstklang eller sångteknik. Det är fado som inte räds de såriga och bittra känslorna och uttrycken, långt ifrån underhållningsmusik. Duartes konsekvens är imponerade och respektabel, men den innebär att hennes skivor bli tämligen lika varandra. Denna nya cd är bra, men det är de tidigare också. Jag kan inte påstå att den nya skivan är ett steg framåt, bakåt eller åt sidan. Jag lyssnar emellertid till den med behållning och uppmärksamhet.

Nedslag i sent på jorden (5)

Som avslutning på nedslagen i Gunnar Ekelöfs (1907–68) debutdiktsamling sent på jorden, som först utkom 1932 och senare gavs ut flera gånger till och senast 1962 då den fylligaste versionen kom. Alla utgåvorna finns att hämta hos litteraturbanken.se. Jag hoppas att de utdrag jag fört vidare i bloggen lockar till en närmare bekantskap med sent på jorden.

eklips

då tiden var inne tystnade fåglarna en efter en och i tystnaden stannade människorna och lyfte huvudet som om de väntade någon. och mörkret föll i skuggan av solen, i solens skugga som ett ögonlock för ljuset och i mörkret blev stjärnornas ödesdigra inflytande märkbart. och mörkret föll i skuggan av solen eller skymningen av en värld utan horisont vars ödesdigra inflytande förlamade naturen som tycktes lyssna efter någon osynlig närvaro ... och mörkret föll sakta i skuggan av solen och tystnaden öppnade de fem sinnena för stjärnornas ödesdigra inflytande medan den förtätade skymningen sakta började regna ner i solens skugga som svarta snöflingor och förlamade naturen. men mörkret som fåglarnas tystnad väntade snuddade bara vid jorden med sin vinge för att försvinna i världsrymden, och i ljuset blev allting förvirring som förut.

Ny fado på cd: Nuno da Câmara Pereira och Natalino de Jesus

Nuno da Câmara Pereira. Belmonte em Cantos Mil. Primetime. ***

Tja, fado och fado … Nuno da Câmara Pereira är ändå en väletablerad fadosångare sedan 80-talet och får åka med här även om musiken på skivan är fado bara om man ger begreppet en mycket vid definition. Belmonte är en liten stad i Bahiaregionen i Brasilien som står bakom skivan, som är inspelad på plats. Av de medverkande musikerna kommer Fernando Silva på portugisisk gitarr från Lissabon, där han uppträder på fadohuset O Faia, medan Carlos Velez och Joâo Triska, spanska gitarrer, Claudinho Guimarães, elbas och cavaquinho (liten gitarrliknande instrument) och Joceval, slagverk, är okända för mig och kanske brasilianare.

Musiken är fjorton sånger som kan beskrivas som lågmälda visor till ett ganska försynt men kompetent komp. Luiz Caldas, som driver studion där skivan är inspelad, har komponerat flera av sångerna, och det är trevliga melodier. Nuno da Câmara Pereira svarar själv för de flesta texterna, som förefaller vara rakt på sak, utan mystifikationer. Brasilien, sambandet med Portugal och framförallt det hav och den sjöfart som förenar dem är teman för skivan. Nuno da Câmara Pereiras röst är inte stark och lite tunn, man hans anspråkslösa sång är sympatisk och musiken på denna skiva är varm och förnöjsam. Det är en lite solig stämning över helheten. Det finns en tanke bakom albumet, och det är trevligt att lyssna igenom – även om jag säkert inte kommer att göra det särskilt ofta.

Natalino de Jesus. Foi Assim … Os Melhores Fados. Ovação. **

Natalino de Jesus är en av ganska många sångare på fadoscenen som svarar för en enkel, robust och direkt musik, fast förankrad i traditionen men utan större lyskraft. Han har varit flitig med skivinspelningar och har tydligen bra kontakter bland instrumentalister, för på denna nya skiva förekommer sju gitarrister: Manuel Mendes, Fernando Silva och Arménio de Melo, portugisisk gitarr, Carlos Macieira och José António, spansk gitarr, samt Joel Pina och Paulo Ramos, basgitarr. Alla spelar inte på alla spår utan de turas om att kompa Natalino de Jesus. Kompet är helt godtagbart. På två spår medverkar också sångerskan Lenita Gentil. Även flöjtisten Rão Kyao finns med på ett hörn.

Natalino de Jesus sjunger rättframt med lite för stort vibrato, och han verkar engagerad i det han sjunger. Den engelska undertiteln ”most famous fados” är en överdrift. Några sånger är rätt välkända, andra inte. Här finns en medley med fem populära nummer, bland annat Coimbra (som verkar extra tjatig om man nyss hört Nuno da Câmara Pereiras nya skiva, där den också finns med fast den inte har med Brasilien eller havet att göra). Denna medley känns ganska onödig. Och för mig är helheten lite monoton och tråkig att lyssna till. Jag får för mig att Natalino de Jesus med denna skiva velat göra en introduktion för nya lyssnare, men dessa nya fadolyssnare har många starkare artister att välja bland. Däremot kan jag tänka mig att Natalino de Jesus kan vara intressant att höra i verkligheten, på något fadoställe. Hans musik på skivan kan påminna om bättre amatörers, och de är ofta roliga att se ”ao vivo” trots att deras musik inte skulle gå fram i inspelad form.