Höjdpunkter inom fadon (23). Mariza, Maria Lisboa (2001)

Alain Oulman (1928–90) komponerade under början av 60-talet många sånger åt Amália Rodrigues till texter av framträdande portugisiska poeter. Oulman var portugis, son till en fransman som var en framgångsrik och välbärgad affärsman främst verksam på Azorerna. Det var meningen att Alain skulle gå i faderns fotspår, men intresset för musik och litteratur tog över och han etablerade sig som sångkompositör med många kontakter bland ledande författare i Portugal. Oulman sympatiserade med kommunistpartiet och fängslades av regimen 1966, tillbringade tre månader i fängelse och frigavs sedan efter påtryckningar från fadern och den franska regeringen. Sedan flyttade han till Paris.

Sammanlagt komponerade Alain Oulman ett 60-tal sånger åt Amália Rodrigues. De flesta är vackra melodier i långsamt tempo, och Maria Lisboa är en av de få som går i snabbt tempo. I likhet med många andra sånger som Amália Rodrigues lanserade, inte minst de som komponerades av Oulman, har den blivit en del av standardrepertoaren. Den är en av fadons allra populäraste sånger, och sjungs den på ett fadoställe är det troligt att portugiser i publiken sjunger med.

Många av Amálias sånger har tagits upp av andra artister, och det normala är att nytolkningar låter bleka och intetsägande vid en jämförelse med originalen. Men i enstaka fall kan andra artister prestera resultat som är jämbördiga med Amálias, eller rent av överlägsna. Så är det, tycker jag, med Marizas version, som ingår i hennes första album Fado em Mim. Detta album grundlade Marizas rykte som den mest begåvade nya sångartisten inom den så kallade nya fadon, delvis med hjälp av BBC som tilldelade skivan en utmärkelse som bäst inom”world music” från Europa. Ännu har Mariza en särställning, om än diskutabel, bland nyare sångartister inom fadon.

Hon sjunger Maria Lisboa med härlig energi och stort sjävförtroende. Kompet består av Custódio Castelo portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, och Marino de Freitas, basgitarr. Texten är av David Mourão-Ferreira (1927–96), en poet som samarbetade med Amália under många år, från 50-talet och framåt.

É varina, usa chinela,

Tem movimentos de gata,
Na canastra, a caravela,

No coração, a fragata.

Em vez de corvos no xaile,          
Gaivotas vêm poisar.
Quando o vento a leva ao baile,
Baila no baile com o mar.

É de conchas o vestido

Tem algas na cabeleira.

E nas veias, o latido

Do motor duma traineira.

 
Vende sonhos e maresia
Tempestades apregoa.

Seu nome próprio, Maria,
Seu apelido, Lisboa.

Inspelningen finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=jm4GdfaMA8Q

Och ungefär så här blir det på svenska, utan rim:

Hon säljer fisk, har tofflor

och rör sig som en katt
med sin korg till karavellen,

men i hjärtat har hon en fregatt.

I stället för korpar i hennes sjal
kommer fiskmåsar och slår sig ner.
När vinden inbjuder till dans
dansar hon med havet.

Hennes klänning är av musslor,

hon har sjögräs i sitt hår.
Och i hennes ådror

dunkar en trålares motor.

Hon säljer drömmar och havets doft,
stormar ropar hennes namn.
Hon heter Maria,
hennes efternamn är Lissabon.