Många nya artister kommer in i fadon, och på den vokala
sidan dominerar kvinnorna stort. Utan att överdriva kan man påstå att det kommer
fram minst tre nya sångerskor för varje ny sångare. Å andra sidan är den
manliga dominansen bland gitarrister ännu större. För den som ingår i mängden
av nya musiker som trätt fram under senare år är det inte lätt att bli
uppmärksammad, få engagemang, spela in skivor och bli inbjuden till utländska
scener.
En av de nya sångerskor som nyligen har etablerat sig på
fadoscenen är Cláudia Duarte, född
1982. Jag skrev om henne i bloggen när jag presenterade de skivor som givits ut
som en dokumentation av verksamheten vid Povo, en restaurang i Lissabon, nära
järnvägsstationen Cais do Sodré, som givit unga musiker en möjlighet att
framträda (se den 24 oktober 2014). Cláudias skiva är den bästa i serien, och
även om produktionerna inte är några fullträffar i design, arrangemang eller
repertoarval, så är det ingen tvekan om att Cláudia Duarte har goda
förutsättningar genom sin musikalitet och fina röst. Sedan en tid tillbaka
sjunger hon på en av Lissabons mera renommerade fadokrogar, Casa de Linhares i
Alfama, och kommer att göra det i (minst) två år till. Under mitt senaste besök
i staden träffade jag Cláudia och bad henne berätta om sig själv och sin musik.
– Jag började sjunga när jag var mycket ung, sju år, och kom
i kontakt med fadon genom en farbror som sjöng på amatörnivå. Det var populärt
att gå till fadoställen och lyssna till musiken, så jag lärde känna fadon
tidigt. Jag tyckte det var roligt att sjunga fado, men med tiden började jag
skämmas lite för det, för fadon tappade mycket av sin popularitet. Så i stället
började jag studera jazz och annan musik och jag sjöng jazz.
Sedan, när jag var 25 år, träffade jag en av ägarna till
restaurangen Povo, som sade att han ville göra den till ett nytt fadohus. Men
just då skulle jag resa till Peru, så jag blev inte den första som
presenterades där, utan det var först i februari 2012 när jag var tillbaka som
jag uppträdde där och sedan under två månaders tid. Meningen med krogen är att unga
musiker ska lära sig fado och lära känna musiker. Min skiva gjordes direkt, i
ett svep, för att visa vad jag sjöng på krogen. Det är nästan som en liveskiva,
fast den gjordes i studio förstås.
Nu ska jag spela in en ny skiva med Jorge Fernando[1], som
också spelar och sjunger på Casa de Linhares, och då ska jag ha med några egna
saker.
– Så du skriver
alltså själv. Texter eller även musik?
– Än så länge skriver jag bara texter men jag hoppas jag kan
skriva musik också. Jag spelar piano, så jag skulle kunna komponera. Just nu
har jag börjat arbeta med skivan och går igenom och väljer poesin, och jag
hoppas den kan ges ut i år.
– Kommer du
från Lissabon?
– Ja, ser det inte ut så? Det händer ofta att folk frågar
mig, även portugiser, var jag kommer ifrån. Om jag är från Brasilien, till
exempel. Tydligen ser jag inte riktigt portugisisk ut …
– Varför
sjunger du fado nu och inte jazz?
– Jag sjöng inte fado regelbundet förrän jag blev engagerad
av Povo. Jag hade tidigare, år 2006, ett projekt som kallades Canela (= kanel) med blandad musik där
jag skrev texterna. Men sedan dök fadon upp på något sätt, och när jag på nytt
mötte den var det som om jag fann mig själv, som om jag hade hittat hem i musiken.
Jag nämner att
jag särskilt uppskattar sången Amor Sou Tua från hennes Povoskiva.
– Den kommer från Amália
Rodrigues och är skriven av Frederico
Valério, som är en väldigt annorlunda kompositör som kom från den klassiska
musiken. Och det kan man höra i hans musik.
– Låtsas som
om jag inte vet något alls om fado och berätta vad det är.
– Ordet fado
betyder öde … När fadon uppstod var det för att berätta historier ur livet,
särskilt från en inre, känslomässig utgångspunkt. I dag tror många att den har
blivit något annat, men så är det inte. Även när fadon är modern, samtida, och
handlar om det moderna Lissabon, så är det något man känner inom sig, en
känslornas musik. Fado handlar om att förmedla till andra vad man har inom sig.
Jag tycker om den traditionella fadons melodier men är ingen
purist. Den musikaliska fadon[2] är
det som passar mig bäst.
– Det finns
många musiker i dagens fado, särskilt många kvinnor. Tycker du att konkurrensen
är besvärande?
– Fadon är en mycket liten värld …
– Inte här i
Lissabon väl?
– Jo, här också. Alla känner varandra, och oftast är vi
vänner. Men visst finns det konkurrens, men det finns det ju på alla områden.
Och ibland kan man lyssna till någon och gilla rösten, en annan gång är det
känslan eller fraseringen eller sångerna de sjunger. Alla är olika och jag
tycker att finns plats för många olika sångartister som har sina egna stilar.
– Arbetar du
som professionell musiker nu eller har du ett annat jobb också?
– Jag är helt professionell som sångerska.
– Har du något
yrke eller någon utbildning som du kan dra nytta av om du inte skulle lyckas i
musiken?
– Ja, jag arbetade med ögonmedicin och synproblem. Så jag hjälpte
folk att korrigera synfel på olika sätt. Under sju år arbetade jag på sjukhus
med det. Men jag lämnade det helt för fyra år sedan men skulle kunna återkomma.
Men jag tror inte det kommer att bli aktuellt.
– Hur klarar
man sig som fadosångerska i dag?
– Det beror på vad man gör. Om man bara har sitt jobb på
fadohuset så kan det vara svårt att klara sig. Det gäller att komplettera med
annat. Särskilt under veckosluten har jag andra framträdanden, som konserter.
Sedan har jag fått möjlighet att uppträda utomlands. Jag har sjungit i Spanien,
Marocko, Dubai och Goa. Och jag hade en konsert i Central Park i New York och
gjorde en turné i USA och Canada.
– På din
Povoskiva kompas du av gitarristen
Sidónio Pereira, och jag har sett honom spela på några Youtubefiler
tillsammans med dig. Vad betydde han för dig?
– Han ackompanjerade nästan alla sångarna i Povoserien. Han
betydde mycket för mig eftersom han verkligen trodde på min musik, och vi hade
ett mycket bra samarbete. Sidónio försökte alltid att hjälpa de nya sångarna på
Povo att få andra uppdrag, och han hade många kontakter. Det var svårt att få
beskedet om hans bortgång för en tid sedan.
Jag frågar
Cláudia om förebilder, musiker som hon har lärt av och tycker om.
– Man kan lära sig av alla. Även om man inte tror att man
egentligen gillar en artist så finns det alltid något att lära, även om det
bara handlar om hur de sjunger en fras eller tolkar ett ord. Jag tycker
verkligen om Maria Teresa de Noronha
och Amália, de är de största för mig. Jag gillar också Ricardo Ribeiro mycket.
– Kan du nämna
några andra namn för läsarna av min blogg, musiker som kanske inte är så kända
ännu?
– Jag rekommenderar sångaren Sérgio da Silva, även om hans skiva inte är så lyckad, han har
blivit mycket bättre sedan dess. Ett annat namn jag vill nämna är Maria Emília Reis, som sjunger lite
annorlunda, med mycket känsla. Och så min kollega från Casa de Linhares, Sara Correira, en mycket duktig ung
sångerska, bara kring 21–22 år gammal.
– Vad tycker du
är de viktigaste för den som sjunger fado?
– Att inte tänka. Man ska inte tänka när man sjunger, man
ska känna. När man tänker för mycket så blir man inte verklig. Det anser jag
bestämt.
– Vad är du
känner för när du sjunger, orden eller tonerna?
– Både och. Och man måste ha kontakt med de andra musikerna
och publiken. När jag sjunger en sång, så blir det alltid olika vid olika
tillfällen. Det beror på hur det känns i ögonblicket, fadon är inte statisk,
den går att sjunga på många sätt utifrån stämning och känsla.
 |
| Cláudia Duarte, Guilherme Banza, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar