Ny fado på cd

Mara Pedro: Fado Alma do Mundo (Distrirecords) ***

Av dagens många nya sångartister inom fadon är det åtskilliga som faktiskt inte är så unga – de kan te sig tämligen ålderstigna i jämförelse med popsångare som slår igenom i sena tonåren. Ofta är de kring 30 när de vinner en större publik. Men Mara Pedro är verkligen ett undantag. När skivan spelades in var hon fjorton. (I dag sexton eftersom den funnits ett tag utan att jag märkt den tidigare.)

Inför hennes skiva kan man reagera som när man ser en mycket ung idrottare visa upp sin talang: med uthållighet, arbete goda rådgivare och 
skulle det kunna bli något stort, men det kan lika gärna bli så att talangen stannar av eller intresserar sig för något annat. Därmed också sagt att Mara Pedro har begåvning, främst i form av en behaglig ung röst, en förtrogenhet med fadons frasering och ett naturligt, ledigt sångsätt. Jag tycker hon är bäst i sånger i långsamt eller mediumtempo där hennes röst bäst kommer till sin rätt, som i Anjo ou Demónio eller Lejos de Lisboa. Hon kompas av David Adzemian på portugisisk eller spansk gitarr, José Calabuig, spansk gitarr, och Laura Garrido, kontrabas. Dessa musiker behöver inte skämmas över sina insatser, som är kompetenta, men heller inte yvas för mycket över dem.

Ingen fjortonåring blir en mogen fadista, Mara Pedro behöver erfarenhet, intensivare texttolkning och skärpa i uttrycket. Men en start som denna lovar en hel del, och det är bara att hoppas att den unga sångerskan får den hjälp på vägen som hon behöver för att utvecklas.

João Soeiro: Sentir Lisboa e o Fado (SPA) ***1/2

João Soeiro är en av de artister som regelbundet uppträder på baren A Tasca do Jaime i stadsdelen Graça i Lissabon. Jag har presenterat den i bloggen den 7 mars i år och den 1 januari 2014. Amatörfado alltså, och João Soeiro är en sådan artist som genom sin musik påminner om att avståndet till den professionella musiken ibland är försumbart. Han har en fin röst och en kunskap om hur han ska hantera den som antyder en utbildning i botten. Här finns en omsorg om tonbildning och frasering som närmar sig bel canto, och en äldre sångare som Tristão da Silva kan möjligen vara en läromästare. Soeiro kompas på denna skiva av gitarrister som också hör hemma på baren: Paulo Silva på portugisisk gitarr, Augusto Soares och Duarte Nunes på spanska gitarrer. Detta är fina musiker vars förtjänster framgår med större tydlighet på inspelningarna eftersom gitarrerna flyttats fram lite i ljudbilden.

Skillnaden gentemot professionell fado är alltså obetydlig i utförandet. Men João Soeiro har inga som skriver ny musik och texter åt sig. Repertoaren utgörs i stället av standardnummer och traditionell fado, välkända melodier som många har sjungit, vilket inbjuder till jämförelser. Jag tycker João Soeiro klarar sig hyggligt jämfört med mera berömda uttolkare. Hans musik har ingen större originalitet och han tillför inte fadon nytt material, men det han gör har en stark autenticitet. Det är fado som folkmusik, med en ovanlig säkerhet och fin finish.

Sandra Correia: Perspectiva (Menezes Entertainment) ****

Sandra Correia är en välkänd sångerska i Lissabons fadokretsar och har en trofast publik som gärna uttrycker sin uppskattning då hon framträder. Correia tillhör emellertid inte de artister som har en större internationell publik. Hon tillhör heller inte de allra bästa sångerskorna i dag. Rösten i lägre mellanregistret utmärker sig inte för briljans, och emellanåt är den lite sträv. Hon verkar väl medveten om både sina resurser och begränsningar och skapar utifrån detta en fado som är genuin, hörvärd, nyanserad och uttrycksfull. Hennes musik har auktoritet, lugn och självsäkerhet. Sådan framstår hon inför publik, och den musik hon presenterar på skivan stämmer mycket väl med det hon förmedlar på fadohuset där hon sjunger.

Det här är en jämn, bra skiva med höga textambitioner. Ungefär hälften av materialet är traditionell fado och hälften nyskrivet, dock utan att utmana några uppfattningar om hur fado ska låta. Att den är lyckad beror också på kompmusikerna, som är etablerade namn på fadohusen: Pedro Viana, portugisisk gitarr, André Ramos eller Miguel Ramos, spansk gitarr, och Frederico Gato, basgitarr.

Bäst på albumet tycker jag om Corpo Interdito, en ny textsättning av Fado Cravo, en av de mest kända traditionella melodierna som finns i många versioner. Här ännu en, med en sångerska som kan sitt jobb och uttrycker sig med både närvaro och erfarenhet.