Fadon i Coimbra (1)

Den text om Coimbras fadotradition som jag inleder i dag är hämtad ur min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). Coimbras och Lissabons fado skiljer sig på flera sätt – historia, miljö, musikalisk utformning med mera – och Coimbras fado är en säregen musik om levt sitt eget liv i en universitetsstad. Avsnittet om den kan därför avskiljas ur helheten. Ett par marginella ändringar har gjorts i texten. Däremot skiljer sig bildmaterialet lite mera från illustrationerna i bokens kapitel.

***

I Coimbra finns Portugals äldsta universitet med anor från år 1290. Universitetet anlades först i Lissabon men flyttades redan år 1308 till Coimbra. Ett par perioder flyttades universitetet sedan tillbaka till Lissabon innan det definitivt hamnade i Coimbra år 1537. Att just Coimbra kom att bli utbildningscentrum var ingen tillfällighet. Staden hade en lång utbildningstradition. Sedan 1100-talet kunde man studera vid klostret Santa Cruz, inte bara religion och filosofi utan också naturvetenskapliga ämnen.

Coimbra ligger vid floden Mondego i mellersta Portugal.

Fadon förmedlades till Coimbra av studenter som hört den i Lissabon. Det första kända namnet i Coimbras fado är medicinstudenten José Dória (1824–69) som sjöng fado till spansk gitarr. Den portugisiska gitarren dyker upp i Coimbras fado först omkring år 1870. Till en början var fado bara en liten del av musiklivet vid universitetet och samsades med dansmusik, sentimentala sånger, operett, pianomusik, opera etc. Som en egen distinkt genre framstår Coimbras fado först omkring år 1890 med förgrundsgestalten medicinaren Augusto Hilário (1864–96), som ibland utpekas som Coimbras motsvarighet till Lissabons Maria Severa. Hilário var sångare, gitarrist, poet och kompositör, berömd över stora delar av landet. Han betydde mer än någon annan för att göra Coimbras fado känd utanför staden. Hans mest spridda komposition är Fado Hilário, som är den mest sjungna av alla sånger inom Coimbras fado. En annan tidig förgrundsgestalt var Manassés de Lacerda (1885–1962), en sångare vars bel canto blev stilbildande för den generation sångare som är den äldsta vi i dag kan ta del av på skiva.

Akademisk miljö

Alla mera kända musiker inom coimbramusiken (utom Carlos Paredes) har anknytning till universitetet. Musikernas namn föregås i många fall av titeln ”Dr”. Det var vid universitetet den användes, som serenadsång och i samband med processioner vid Coimbras berömda choupal (poppellund) eller akademiska examina och andra högtidligheter. Det finns gott om bilder från universitetslivet som visar skaror av musiker iklädda mörka mantlar, högtidligt uppställda framför kameran, en del med gitarrer i famnen.

Men musikerna hade i många fall också en ansenlig folklig popularitet. De sjöng och spelade på privata sammankomster, offentliga konserter och på gator och torg. Tidiga sångare som António Menano, José Paradela de Oliveira och Lucas Junot var idoler och hade trofasta anhängare som ljudligt hyllade dem då de framträdde.

Från botaniska trädgården i Coimbra.

Bland det första som slår en är att Coimbras musik är en manlig tradition. Att Coimbras musik i så hög grad är förbehållen män har säkert att göra med att kvinnor inte hade tillträde till universitetet, eller var alltför fåtaliga där, när musiken kom till. Sedan har musiken levt vidare i sammanslutningar och konstellationer där bara män ingått. En svensk parallell är manskören Orfei Drängar från Uppsala.

Under senare år har en del sångerskor tagit upp material från Coimbra, ”klassisk” coimbrafado men mest sånger av José Afonso. Exempelvis har Cristina Branco gjort ett helt album med enbart Afonsos material, och även sångartister som Carla Pires, Dulce Pontes, Katia Guerreiro och Mariza sjunger Afonso. Men Amália Rodrigues sjöng Fado Hilário för över ett halvsekel sedan, och den sången har framförts av en rad sångerskor i lissabontraditionen, bland andra Helena Tavares och Lenita Gentil. Med Fado Saudade från år 1962 gav Celeste Rodrigues ett bidrag till coimbramusiken. Ett anmärkningsvärt initiativ var Maria Teresa de Noronhas tolkningar av coimbrasånger år 1961. Flera liknande exempel går säkert att finna för den som söker. Nyligen skrev jag i bloggen om de tämligen bortglömda sångerskorna Dona Luiza Baharem, Dona Margarida d’Oliveira, Fernanda Abranches och Maria da Luz – samtliga dessa sjöng coimbrafado redan på 78-varvsskivor. Coimbras sånger lämpar sig i sig inte bättre för manliga röster än för kvinnliga. Om kvinnor hade varit delaktiga i Coimbras fado i lika hög grad som i Lissabons, så hade traditionen varit ännu rikare än den nu ändå är.

Klassiskt inflytande

Sångstilen i Coimbras fado är tydligt påverkad av klassisk tolkningstradition. Sångarna har bra teknik och sonora, fylliga röster, musiken kan påminna om romanser. Någon har beskrivit coimbrafado som ”en blandning av opera och blues” – vilket faktiskt säger en hel del.

Utan tvekan har Coimbras musik några av de bästa sångarna inom fadon över huvud taget. De flesta av Coimbras sångare är tenorer. Luíz Goes och hans farbror Armando Goes är de mest kända barytonsångarna. (Även Augusto Hilário ska ha varit baryton.)

Utsikt ver Modego från central Coimbra mot förorterna.

De inslag från afrikansk, brasiliansk och arabisk musik som nämns i samband med Lissabons fado är knappast hörbara i Coimbras. Musiken är snarare en syntes av klassiska impulser, gamla ballader och folkmusik. Influenserna från folkmusiken kommer delvis från coimbraområdet, men även från avlägsna delar av landet som Madeira och Azorerna. Den typiska coimbrafadon är en långsam, vemodig sång med långa melodilinjer. Mera dansbara, rytmiskt markerade sånger har hämtats från lantlig folkmusik. Folkdansen och -sången vira, som förekommer i många delar av landet, dyker då och då upp i Coimbras fado.

Texterna tar upp en del teman som är vanliga även i Lissabons musik. Det är känslor av ensamhet, övergivenhet, längtan eller smärta vid avsked, ibland serverade med en stark sentimentalitet. Men det finns även textmotiv som skiljer sig mellan städerna. Coimbras sångare har ingen anledning att besjunga Lissabons stadsdelar eller fadomiljöer, lika lite som Lissabons musiker bryr sig om landsbygden omkring Coimbra eller episoder från studentlivet.

Marknad i centrala Coimbra.

Coimbras musiker har i hög grad bidragit till repertoaren. Edmundo de Bettencourt, Fernando Machado Soares, José Afonso och Luíz Goes tillhör de flitigaste upphovsmännen till texter och musik inom Coimbras fado. En mycket tonsatt poet är Manuel Alegre, bland annat av gitarristen António Portugal. Tidigt var António Menano och hans bröder – särskilt Francisco Menano – verksamma som poeter och kompositörer. Flera av dessa kompositioner från 20-talet eller tidigare används fortfarande.

Ett textexempel. Sången spelades in av António Menano i slutet av 20-talet.

Fado Triste

Okända upphovsmän

Minha mãe é pobrezinha,           Min mor är fattig,

Não tem nada que me dar;          hon har inget att ge mig;

Dá-me beijos, coitadinha,           hon ger mig kyssar, stackaren,

E depois põe-se a chorar!            och sedan börjar hon gråta!

Esta noite sonhei eu
                    Denna natt drömde jag

Que morrera a minha mãe ...      att min mor gick bort ...

Acordei, pedi a Deus
                  Jag vaknade och bad Gud

Que me levasse também!            att föra bort mig också!