Lissabons klotter

I lokalnyheterna i morgon-teve i går berättades om att saneringen av klotter i Stockholm förra året kostade 15 miljoner kronor. Och att många stockholmare är irriterade över både klottret och att det tar allt längre tid att tvätta bort det.

Någon liknande kostnadspost finns säkert inte i staden Lissabons budget. Efter många besök i staden slås jag återigen av hur klottret brett ut sig. Här finns inga tecken på att man försöker ta bort det. Och visst kan man ha förståelse för att ett land med så bekymmersam ekonomi som Portugal inte prioriterar klottersaneringen. Att det finns andra och angelägnare hål att fylla med de knappa resurserna.

Men även Spanien har en besvärlig ekonomisk situation, och har haft det i många år nu. Kommer man, som i mitt fall nyligen, till Lissabon direkt från andalusiska Málaga är kontrasten påtaglig. Málaga är troligen den renaste större stad jag har sett. Att gå på gatorna i Málagas gamla stadsdel är som att gå på ett golv – knappt en fimp eller ett tuggummi inom synhåll. Och naturligtvis inget klotter.

Centrala Málaga.

Centrala Lissabon.

 Klottrarna skonar ingen stadsdel, inget promenadstråk, ingen utsiktspunkt. Trots deras flitiga aktivitet lyckas de inte förjaga intrycket av Lissabon som en vacker, omväxlande och trivsam storstad. Vill man se något positivt i klottret, så är det att det understryker stadens behov av renovering och rengöring. En förnyelse som förvisso är på gång i flera av Lissabons äldre stadsdelar – förhoppningsvis utan att förändra deras karaktär eller förvandla dem till rikemansrevir med de ursprungliga invånarna förvisade till förorternas betongbunkrar.

Det mesta av klottret är fult, skräpigt, meningslöst. Här och var kan man emellertid stanna till inför en mening eller några ord. Varför skulle någon önska sig vara kommunist? Och hur ska man tolka det litterära citatet på en vägg i närheten av kyrkan Santo Estêvão i Alfama: ”Det är så svårt att kontrollera en flod/ när floden strömmar inom oss.”

Utan någon kännedom om Lissabons lokala föreskrifter förmodar jag att det egentligen inte är tillåtet att klottra var och hur som helst. På sina ställen verkar det dock som om ytorna ställts till förfogande för klottrare med estetiskt sinne och viss hantverksskicklighet. Det gäller exempelvis vid de annars så monotona väggarna intill de ”hissar” i form av spårvagnar som finns på några ställen som transportmedel mellan stadens lägre och högre partier.

Till sist en bild som inte har med klotter att göra, en muralmålning. Sådana skulle kunna göra många städer vackrare, mer varierade och spännande. Målningen som finns i den smala gränden Beco da Lapa i Alfama är så illusorisk att man riskerar att gå rakt in i väggen om man försöker ta sig in till den öppna platsen framför husen och slå sig ner en stund på den lediga stolen.