Fado i februari

En veckas besök i Lissabon i slutet av februari ger tillfällen till besök på fadoställen, där verksamheten fortsätter som vanligt trots att publiktillströmningen är måttlig under vintern. De flesta av de ställen jag besökte i februari har jag tidigare presenterat i bloggen och jag ger därför en översiktlig beskrivning av fadoupplevelserna denna gång, med hänvisningar till tidigare poster.

Clube de Fado (se 28 december 2013) är en av Lissabons mest kända fadokrogar och ett pålitligt ställe som förfogar över ganska många artister av god klass, både sångare och gitarrister. Alla uppträder förstås inte varje kväll, man kan räkna med fyra sångartister till samma komp. Den som inte vill ta för stora risker bör i förväg kontrollera vilka som kan förväntas. Musiken börjar vid halv tio och slutar kring midnatt. Prismässigt tillhör inte Clube de Fado de allra dyraste ställena, men för aptitretare (ett slags enkla tapas som oliver, korvbitar, friterade bönor eller liknande före maten), en varmrätt, en liten flaska vin av billigare sort, vatten och kaffe bör man räkna med 50–60 euro. Maten är bra. Krogen ligger i Alfama, på gångavstånd från affärscentrum i stadsdelen Baixa.

På vissa fadokrogar släcker man ner när musikerna framträder. Den här rödaktiga belysningen används på Clube de Fado. Här Carolina.

Båda de kvällar jag var där uppträdde Sandra Correia (ej att förväxla med Sara Correia, som sjunger på krogen intill, Casa de Linhares). Hon är en rutinerad, skicklig sångerska som sjunger med lugn och självförtroende, klart uppskattad av stampubliken. Den andra av kvällarna blev mest lyckad eftersom Correia då följdes av Carolina (Lina Rodrigues), en av mina favoriter och ett av fadons nyare stjärnskott som jag här skrivit om tidigare. Med en vacker lyrisk sopran sjunger hon känsligt och varierat och understryker musikens och textens uttryck med ett delikat kroppsspråk. Samma kväll avslutades av Pedro Moutinho, också en av mina största favoriter inom dagens fado. Han sjunger egentligen på en annan krog (Adega Machado i Bairro Alto) men var blixtinkallad då en annan sångartist lämnat återbud i sista stund. Pedro, som på skiva sjunger på ett återhållet, dämpat och innerligt sätt, är mera utåtriktad och kraftfull inför publik. Båda sångstilarna behärskar han övertygande. Han oväntade närvaro denna kväll blev en välkommen överraskning. Mário Pacheco, portugisisk gitarr, Carlos Leitão, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas, svarade för ett säkert komp.

Pedro Moutinho på Clube de Fado.

Senhor Vinho (29 december 2013) ligger mera avsides från centrum och nås lättast med taxi, som får köra genom många smala gränder innan den kommer fram till lokalen i Madragoa. Senhor Vinho är bland de dyraste fadokrogarna i Lissabon, räkna med minst tio euro mer än på Clube de Fado för motsvarande mat och dryck. Man börjar vid niotiden och håller på tills efter midnatt. Maten är bra. Jag ville höra sångerskorna Joana Amendoeira och Aldina Duarte, som regelbundet uppträder där. Men man bör kontrollera saken när man beställer bord eftersom de reser en del, särskilt Joana. Men hon fanns på plats, just innan hon skulle ha två konserter i Madrid, och sjöng med sin typiska värme och empati. Aldina Duarte var också i god form med en mera dramatisk, expressiv fado. Ett par sångerskor före dem gav ett blekare intryck.

Kvällen blev bland de allra bästa jag varit med om. I publiken satt Mísia med sällskap, en sångerska som var en pionjär för den nya fadon när hon framträdde omkring 1990. Nu, i 60-årsåldern, hade hon nog tänkt sig att bara äta middag och lyssna till musik, men blev naturligtvis övertalad att också sjunga. Två nummer, däribland en fin tolkning av Amália Rodrigues Lágrima. Även nya stjärnan Gisela João fanns på plats och avslutade kvällen på ett mycket imponerande sätt. Den unga, ganska kortvuxna sångerskan har en mäktig altröst och ett starkt utspel liksom genuin kunnighet om fadons tolkningstradition. Tämligen ny på fadoscenen är hon redan ett av de stora namnen, och frågan är hur länge man kan höra henne på lokala krogar – innan de internationella konsertscenerna helt tar över. Mycket fin fado denna kväll, då Gisela João förde musiken upp till oväntade höjder. Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, och Rogério Ferreira, spansk gitarr, var fina kompmusiker.

Mesa de Frades (3 januari 2014) ligger i Alfama, kanske tio minuters promenad från Clube de Fado. Krogen är liten, men en sevärdhet genom sin opretentiösa och lite bohemiska stil. Man erbjuder en matsedel med relativt få valmöjligheter: aptitretare, soppa, varmrätt, dessert och vin i valfri mängd kostar 45 euro. Varje kväll uppträder en bestämd artist, men även andra dyker upp oannonserade. Musiken börjar först vid elvasnåret och håller på till långt inpå småtimmarna; vi gick därifrån strax före tre. Kvällens huvudattraktion, sångerskan Tânia Oleiro, som jobbar som lärare, uteblev på grund av något skolproblem, och ersattes av unga Teresinha Landeiro, en liten besvikelse för min del eftersom jag aldrig hört Oleiro men väl Landeiro. Den uppvägdes dock bra av att ställets ägare, gitarristen Pedro de Castro, var närvarande. En fenomenalt skicklig musiker som är fascinerande att både se och höra, eftersom det virtuosa gitarrspel han presterar framförs med den största ledighet. Två bra, anonyma manliga sångare bidrog till att göra kvällen minnesvärd.

A Tasca do Jaime (1 januari 2014) är en enkel bar i stadsdelen Graça som främst vänder sig en lokal publik och presenterar amatörfado av artister som kommer in från gatan. Man serverar ingen riktig mat men det går att få smörgåsar och annat enklare tilltugg samt drycker. Stället är enkelt, billigt och drivs som ett litet familjeföretag. Man har fado två eftermiddagar i veckan. Familjen Nunes har också en liten fadokrog (med lagad mat) i samma stil i Alfama.

Olika sångstilar på A Tasca do Jaime.

Denna eftermiddag avlöpte ungefär som förra gången jag var där. Det var trögt med musiken i början, så ägaren Jaime Nunes och hans son gitarristen (spansk gitarr) Duarte Nunes, fick inleda innan andra musiker dök upp. Båda är hyggliga fadosångare. Hela tiden spelade Paulo Silva utmärkt portugisisk gitarr. Efter någon timme började sångarna dyka upp och snart var det närmast köbildning till den lilla öppna plats varifrån de framförde sin musik. Sammanlagt blev de kanske ett drygt dussintal sångare av mycket varierande klass. Fastän detta handlar om amatörfado ska det understrykas att det inte behöver betyda dålig fado. Flera av sångarna var så pass skickliga att de varit konkurrenskraftiga på ett mera etablerat fadohus. Det gäller exempelvis den mycket duktige João Soeiro. Men några var det definitivt inte. Man kommer till A Tasca do Jaime kanske främst för att uppleva fado som folkmusik och social gemenskap.

Ytterligare några av amatörmusikerna på A Tassa do Jaime.

Till sist Casa de Linhares, som ligger intill Clube de Fado i Alfama. Prisklassen är densamma; man erbjuder en ”turistmeny” med aptitretare, soppa, varmrätt, dessert, kaffe och en halvflaska vin för 48 euro, eller någon tia billigare om man föredrar vatten framför vin. Många fina artister har uppträtt och uppträder fortfarande på detta fadohus, däribland flera av de nya sångerskorna. Jag kom dit för att höra Cláudia Duarte, som jag intervjuade ett par dagar tidigare (intervjun kommer snart i bloggen), och fick också höra Fábia Rebordão och Vânia Duarte; ytterligare någon, troligen Luísa Rocha, uppträdde efter det att jag gått strax efter elva. Musiken börjar vid niotiden. De sångerskor jag hann med var alla hörvärda, med ett extra plus för just Cláudia Duarte, en ny sångerska med stor potential. Ställets huvudattraktion är emellertid Jorge Fernando, gitarrist, poet, kompositör med mera; en viktig förgrundsgestalt i ny fado sedan länge. Han var, tillsammans med Guilherme Banza på portugisisk gitarr, kompmusiker till sångarna, och sjöng tre egna sånger. Dessutom framförde gitarristerna ett par rent instrumentala nummer.

Vânia Duarte, Guilherme Banza och Jorge Fernando på Casa de Linhares.

Kanske var det en viktig fotbollsmatch på teve denna kväll, annars är det svårt att förklara att en musiker av Fernandos kaliber har en publik på tretton (!) personer, de flesta utländska besökare. Det är med andra ord lätt att få bord under lågsäsong, dessutom nära musikerna. Av de ställen som jag här berättat om var det bara fullsatt på Clube de Fado (andra tillfället, en fredag) och A Tasca do Jaime (lördag). Clube de Fado har drygt halvbesatt den första kvällen, Senhor Vinho likaså.