Fadon på krönet (1)

Kapitlet Fadon på krönet ingår i min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). Boken utkom 2013, och när jag ser tillbaka på den nu är det uppenbart att en del i den skulle ha skrivits annorlunda om boken hade kommit i år. Nya musiker har framträtt, andra har försvunnit, kunskapen har förändrats i vissa avseenden. Men det historiska håller i allt väsentligt, och i kapitlet som handlar om fadons storhetstid på 50- och 60-talen har jag inte behövt göra många ändringar. Men några detaljer skiljer sig från boktexten, särskilt i avsnittet om fadohusen, som finns i den tredje av de fyra delarna som publiceras framöver i bloggen.

* * * * * *

Mängden inspelad fado sjönk kraftigt i slutet av 30-talet. Det berodde främst på depressionen. Under krigsåren upphörde utgivningen nästan helt. Anledningarna var dels att det var svårt att sälja skivor dessa år, dels att skivbolagen, varav de flesta och största var utlandsägda, hade brist på personal. Många anställda var inkallade till krigstjänstgöring. Först en bit in på 50-talet kom utgivningen igång på en bredare front.

Maria Teresa de Noronha.

Det knappa utbudet under 40-talet ska inte tolkas som att fadon tappade sin popularitet eller förlorade sin publik. Under krigsåren tillkom flera fadohus i Lissabon, och viktiga musiker etablerade sig då. Maria Teresa de Noronha och Fernando Farinha är två av dem och de gjorde också ett fåtal inspelningar som i dag knappast går att finna i återutgivningar. Som nämnts debuterade Amália Rodrigues på skiva under 40-talet (i Brasilien) och hennes två första långfilmer visades med stor framgång.

En mängd fado på skiva

Men det spelades in mycket under 50-talet och ännu mer under 60-talet, som fortfarande framstår som fadons verkliga höjdpunkt. Bara en del av denna musik finns återutgiven, men mängden tillgänglig musik är ändå betydande. Sångartister vid sidan av Amália Rodrigues som har präglat bilden av 50- till 70-talens fado är Alfredo Marceneiro, Argentina Santos, Carlos do Carmo, Carlos Ramos, Celeste Rodrigues, Fernanda Maria, Fernando Farinha, Fernando Maurício, João Ferreira-Rosa, Hermínia Silva, Lucília do Carmo, Maria da Fé, Maria Teresa de Noronha, Tony de Matos, Tristão da Silva och Vicente da Câmara. Att de gjort det beror i första hand på deras odiskutabla skicklighet, men det saknar inte betydelse att de flesta av dem har funnits tillgängliga i återutgivningar på etiketter med internationell spridning. Lyssnare utomlands har ganska lätt kunnat skaffa deras inspelningar.

Carlos Ramos.

Den som söker lite mer hittar så småningom andra artister som är hörvärda, men som bara funnits på lokala skivbolag som inte haft ambitioner eller resurser att träda ut på den internationella scenen. Att musikerna är mindre allmänt bekanta kan också ha att göra med sådant som att de personligen hade en mer tillbakadragen inställning till en internationell karriär, ogärna gjorde skivinspelningar eller såg sitt musicerande mera som en hobby än som en profession. För en del var teaterscenen viktigare än skivmarknaden. I vissa fall kan de vara svåra att finna till och med i Portugal. Från 50- till 70-tal kan jag nämna namn som Ada de Castro, Adelina Ramos, Alfredo Duarte Júnior, Alice Maria, António dos Santos, António Mello Correia, António Mourão, Beatriz da Conceição, Berta Cardoso, Carlos Zel, Cidália Moreira, Estela Alves, Fernanda Baptista, Filipe Duarte, Francisco José, Francisco Martinho, Frutuoso França, Gabino Ferreira, Helena Tavares, Hermano da Câmara, Joaquim Silveirinha, José Pracana, Júlio Peres, Manuel de Almeida, Manuel Fernandes, Maria Amélia Proença, Maria Armanda, Maria da Conceição, Maria de Fátima, Maria José da Guia, Maria Valejo, Mariana Silva, Max, Miguel Sanches, Saudade dos Santos och Teresa Silva Carvalho. Åtskilliga andra skulle lika gärna kunna nämnas.

Maria José da Guia.

Det är skivinspelningar som är fadons dokumentation genom tiderna. Det är genom inspelningarnas kronologiska linje som utvecklingen under 1900-talet blir synlig, och det har diskuterats om den inspelade musiken verkligen representerar den folkliga tradition som till stor del förts vidare av amatörer i Lissabon. Inte minst är det en fråga som är aktuell i de senaste årens fado, som marknadsförts i prydliga, välrepeterade produkter för en internationell publik. Men det bör noteras att även om inspelningar i hög grad har skapats av professionella musiker och skivbolag som sneglat på exportmarknaden, så har den lokalt förankrade musik som bevarat ursprungliga drag också dokumenterats i många inspelningar.

Diskrepansen mellan fado som en gemenskap bland människor på kaféer och krogar och som produkt för en anonym marknad illustreras av Alfredo Marceneiro, den legendariske sångaren och kompositören som under en verksamhet på över 60 år blev en symbol för Lissabons bohemiska musikliv. Hans aversion mot att sjunga ”för maskiner” och därmed för en anonym publik är välbekant. När han skulle spela in albumet The Fabulous Marceneiro år 1960 krävdes först en omständlig övertalning för att över huvud taget få honom till studion. Väl där försökte han betvinga sitt obehag inför inspelningsapparaturen genom att blunda medan han sjöng. Då inte detta isolerade honom tillräckligt, tog han av sig sin sidenscarf och band den för ögonen. I mörker gjorde han den musik som av många fadolyssnare betraktas som den mest autentiska som står att finna. (Men detta var inte den enda gång han gjorde inspelningar, det finns både äldre och nyare.)

Alfredo Marceneiro.

Även för andra än Alfredo Marceneiro har det inte alltid varit en prioritet att spela in skivor. Det finns gott om musiker som har föredragit det levande mötet med en lyssnande publik och sett skivinspelningar mer som en nödvändighet för försörjningens skull. Över huvud taget är det många av sångartisterna från denna tid som låter ana en praktik från scener där de sjungit för publik utan ljudförstärkning, men en mindre vana vid inspelningsstudion. De sjunger rättframt, starkt, med attack och intensivt uttryck, men med mindre finputs i detaljerna. Den som avnjuter denna musik koncentrerat och instängd i stereohörlurar kan konstatera att även stora namn då och då slirar i tonträffning eller diktion – utan att förlora något av sin omedelbarhet och uttryckskraft.

Mängden inspelad fado avspeglar musikens popularitet i Portugal under denna tid. Det var den dominerande inhemska populärmusiken, och det fanns i det kulturellt isolerade landet inte många internationella stjärnor som kunde konkurrera med de mest kända fadomusikerna. Artister som Frank Sinatra eller Edith Piaf hade inte en chans mot Amália Rodrigues.

Långa karriärer

De flesta av musikerna i den generation som framträdde på 50- till 70-talen började med sin musik som barn, uppträdde offentligt i tonåren och kunde sedan se fram emot en musikerbana på fyra, fem eller sex decennier. I samband med den renässans som den nya fadon innebar hamnade en del av veteranerna åter i centrum för intresset efter en mer obemärkt tillvaro på lokala fadoställen. 84 år gammal spelade Celeste Rodrigues in en ny skiva – ”troligen min sista” – och fyra år senare var hon aktuell för ett framträdande på Carnegie Hall i New York. Jag hade turen att höra den fortfarande skickliga sångerskan på fadohuset Mesa de Frades när hon fyllde 95 den 14 mars 2018 (hon avled i augusti). Även Argentina Santos spelade in en ny skiva efter 80-årsdagen. Och för några år sedan uppträdde den 86-åriga Deolinda Rodrigues på fadomuseet i Alfama vid ett evenemang som hyllade hennes gärning. Det har genom tiderna funnits många fadosångare som varit aktiva i 70- eller 80-årsåldern. De tidiga tragiska dödsfall som vi känner från jazzens och rockmusikens historia är mindre vanliga i fadons. Normalt har utövarna kunnat räkna med långa karriärer.

Celeste Rodrigues sjunger på Mesa de Frades, 2018.