Fadon på krönet (3)

Aristokratins förnäma avskildhet

Sångaren Vicente da Câmara har sagt att den fördel han märkt av att vara av aristokratisk härkomst är det ekonomiska oberoendet. Och det är inte det sämsta. Aristokratins fadomusiker har till stor del, just på grund av den ekonomiska tryggheten, som amatörmusiker kunnat ägna sig åt den musik de verkligen varit intresserade av – och det är mestadels den traditionella fadon, folkmusiken. Några av dessa aristokratins fadistas, som sångaren och kompositören João do Carmo de Noronha (1878–1958) och poeten och kompositören Dom António de Bragança (1895–1964), har även blivit ihågkomna som upphovsmän. Sångerskan Maria Teresa de Noronha gjorde arrangemang av folkliga sånger och hennes man, gitarristen José António Sabrosa, komponerade sånger som liknar den traditionella fadons melodier och i några fall har infogats i den traditionella fadons melodiförråd. De har använts av många musiker, även sådana med en mycket mer proletär framtoning. Noronha kunde, tack vare sitt ekonomiska oberoende, avsluta sin karriär när hon märkte att rösten höll på att svikta.

Vicente da Câmara.

Det finns textmotiv som särskilt förknippas med aristokratins musiker. Mer än andra sjunger de om tjurfäktning, ridning och monarkin. Men det går inte att generalisera – aristokratins största namn Maria Teresa de Noronha tog aldrig upp dessa ämnen.

Aristokratins fadomusiker är så gott som alla släkt med varandra. Det tyder på att fadon inte har varit något allmänt intresse för denna samhällsgrupp utan snarare en angelägenhet för några få släkter, där entusiasmen för folkmusiken gått vidare mellan generationerna. Och så har det varit länge.

I dagens musikliv har de aristokratiska musikerna inte någon särställning, de möter samma publik på samma arenor och villkor som andra. Men förr var aristokratiska utövare verksamma i slutna miljöer. De utövade folkmusik där folket inte besvärade. De uppträdde inte på fadohus eller kaféer. De musicerade för varandra i sina egna lokaler. Därför hade en större publik tillgång till musiken endast om den spreds genom radio och på skiva. Det gäller i hög grad för Maria Teresa de Noronha, med sin höjdpunkt på 50- och 60-talen. Hon sjöng för fursteparet Rainier i Monaco i deras hem men gjorde endast ett fåtal offentliga konserter och sjöng på fadohus bara om hennes sällskap hyrde hela restaurangen för någon privat familjehögtid.

Men tidigt bidrog aristokratin med en arena för folkliga artister – välgörenhetskonserten. Framträdanden på sådana konserter blev ett sätt att komplettera inkomsterna från fadoställen, teatern och skivinspelningar. Sångerskor som de tidiga Maria do Carmo, Maria Emília Ferreira och Maria Silva uppträdde på scener som representerade vitt skilda sociala skikt.

Fadohusen

Kaféer och krogar var fadons miljö sedan den uppkom. På 30- och 40-talen, då krogarna fick en större publik, blev fadohus (casa de fado) ett begrepp. Då tillkom flera viktiga fadohus i Lissabon, men några är äldre än så. Krogarna, som oftast har drivits av musiker, anlitar professionella artister, men på en del uppträder även amatörer.

Bortsett från de allra största stjärnorna – i dag sådana som Mariza och Cristina Branco – som ständigt reser runt mellan (mest) utländska scener, kan man höra många välkända namn på fadohusen. Med undantag för perioder när de har ledigt, är på turné eller upptagna av andra projekt, sjunger och spelar de på sina krogar. För musikerna är fadohusen vardagen. Och dessutom skolan där de som mindre etablerade artister lär sig att möta en publik, samspela med andra musiker och bli bekanta med en repertoar. I dagens Lissabon kan vi på fadohusen höra de sångartister som kommer att bli de stora namnen i framtiden, sida vid sida med sina mera rutinerade kolleger.

Maria Emília (Reis) sjunger på Mascote da Atalaia.

De flesta krogar har en ansenlig historia med berömda grundare och viktiga musiker ur fadohistorien som uppträtt på samma golv som dagens musiker beträder. Sångare och instrumentalister står och sitter tätt på en öppen plats som bara i enstaka fall är rymlig nog att förtjäna kallas scen. Det är också vanligt att sångartisterna rör sig runt i lokalen och vänder sig åt skiftande håll under framträdandet.

På varje krog uppträder fyra fem sångartister, vanligen till samma ackompanjemang, under en kväll som börjar vid nio eller halv tio, ibland ännu senare, och sträcker sig framemot midnatt eller småtimmarna. Var och en sjunger några sånger och gästerna fortsätter sedan med sina måltider tills nästa sångartist dyker upp. Enklare ställen kan kompensera ett mindre antal sångartister med att de uppträder flera gånger under kvällen.

Restaurangerna tar inget inträde, men däremot får man räkna med att maten kostar minst det dubbla jämfört med en ordinär restaurang. Vissa ställen tar också en mindre avgift för musiken. Ibland finns en minimidebitering per gäst och kväll, kanske 40 euro på ett finare ställe och kring 20–30 på ett enklare. Gästerna brukar visa god disciplin, undviker att slamra med bestick och småprata när musikerna uppträder, och lyssnar med koncentration på musiken. Musiker och lyssnare befinner sig hela tiden så nära varandra att minsta skiftning i anletsdragen är synlig. Många kan vittna om de stunder av förtätning, atmosfär och gemenskap som kan uppstå på en fadokrog där goda musiker möter goda lyssnare kring musiken. Stämningen kan bli varm, vänlig och otvungen, man umgås utan någon strikt gräns mellan artister och publik.

Men fadohuset kan också bli en besvikelse om besökaren har högt uppskruvade förväntningar och kommer till ett ställe som vill locka turister med ett insmickrande program eller blir störd av pratglada besökare. Fadovänner har lätt att hamna i diskussioner om vilka fadohus som är turistfällor och vilka som är mera genuina. En del menar att alla fadohus mest är till för turister och att den Lissabons folkmusik som folket sysslar med får sökas på enklare kaféer och tavernor där amatörmusiker uppträder, ibland bara ett par kvällar i veckan. Det var möjligen sannare förr än nu, när turisters tips på resesajter på Internet har lockat nya besökare även till mera anspråkslösa ställen. Här avstår jag från andra rekommendationer än att den som vill uppleva musiken på ett fadohus faktiskt har en bra möjlighet under lågsäsong, då det dels är gott om plats, dels är en större andel inhemsk publik.

De flesta ligger i stadsdelarna Alfama och Bairro Alto. Musiken framförs akustiskt och består till stor del av traditionella fados till det vanliga gitarrkompet, kompletterade av några fado-canções som ibland är så välkända för lyssnarna att de bidrar med allsång, till exempel i populära sånger som Uma Casa Portuguesa eller Lisboa Menina e Moça. Även vad gäller inredning och matsedlar slår man vakt om det traditionella och lokala.

En del fadohus är direkt historiska, de finns inte längre. Man kan möta deras namn i litteraturen om fado eller se miljöerna i gamla filmer. Amália Rodrigues gestaltade sångerskan Ana Maria i filmen Fado, História de uma Cantadeira. Den första gången rollgestalten uppträdde offentligt var det på fadohuset Solar da Alegria, som sedan länge är borta. Själv debuterade sångerskan på Retiro da Severa, också det meningslöst att söka efter i dag.

Den som strövar omkring i Bairro Alto eller Alfama en kväll har ingen brist på fado. Här finns ett stort antal lokaler, alltifrån enkla ”hål i väggen-restauranger” med kanske sju åtta bord i ett rum stort som ett ordinärt svenskt vardagsrum, där kringvandrande musiker håller begreppet  fado vadio vid liv, till större etablissemang där artister kända från skiva, konserter och turnéer har sin dagliga gärning. Utbudet har ökat under senare år.