Fadon på krönet (4)

Politiken och fadon

Den öppenhet och det livaktiga åsiktsutbyte om fadon som hade kännetecknat den republikanska tiden fick ett tvärt slut då diktaturen tog över år 1926. Musiker, som tidigare hade kunnat framföra sin musik var, när och hur de ville, ställdes plötsligt inför begränsningar som helt förändrade deras situation. I och med att en sträng censur infördes fick musikerna nu uppträda offentligt på fadohus, teatrar och konserter endast om de hade en licens – ett slags legitimation – att visa upp för de kontrollanter som regimen sände ut. Den som hade en sådan licens framstod som professionell musiker, och klyftan mellan amatörer och professionella vidgades. Alla sångtexter som skulle sjungas måste först godkännas av censuren.

Maria Alice.

År 1929 gjorde den populära sångerskan Maria Alice en inspelning av en Fado Menor som börjar så här:

Por eu vender o meu corpo 

Olham p’ra mim com desdém. 

As ricas também se vendem 

E tudo lhes fica bem. 

För att jag säljer min kropp

ser de på mig med förakt.

De rika säljer sig också

och allt går bra för dem.

På de första fyra raderna talar texten (av Fernando Teles) om prostitution och kontrasten mellan rika och fattiga. Dessa teman förekommer ganska ofta. Censuren hade ingenting att invända mot inspelningen. Prostitution och fattigdom var legitima ämnen, åtminstone så länge som de beskrevs som enskilda olycksöden och inte som resultat av sociala orättvisor eller politiska åtgärder. De var företeelser som inte gick att censurera bort. Att förbjuda folk att sjunga om sådant som alla ändå kände till var meningslöst.

Den nya fascistiska regimen, Estado Novo  (begreppet avser tiden från år 1933, först kallades den Ditadura Nacional), var konservativ, strängt nationalistisk, romersk-katolsk, en hätsk motståndare till socialism och liberalism. Den blev starkt kritiserad av omvärlden för att den med våld upprätthöll Portugals ställning som kolonialmakt när andra länders kolonier hade avvecklats. I dess ideologi fanns drömmen om ett kolonialvälde med besittningar på alla kontinenter. Inrikes satte man kyrka, familj och konservativa värderingar i centrum och förde en brysk politik mot oppositionella. Idealen sökte man i det förflutna, och inställningen till moderniteter inom konst, musik, mode, dans med mera var klart negativ. En lång rad böcker förbjöds för att de var för politiskt frispråkiga eller utmanade regimens moralsyn. Yrkesförbud, fängelse och deporteringar blev en verklighet också för en del fadomusiker.

Censuren påverkade naturligtvis sångernas innehåll. I sin bok om fadons historia tar Rui Vieira Nery upp saken och skriver bland annat:

Men det var mot texter med oönskade politiska innebörder som censuren visade sig mest systematisk och effektiv, både genom direkta ingripanden mot dikter som utgavs och genom dess styrande inverkan. Det ledde till självcensur bland fadons textförfattare eller åtminstone till att de inte presenterade texter som de skrivit med ett avvikande politiskt innehåll eftersom de visste att de omedelbart skulle bli förbjudna och utsätta författarnas yrkesverksamhet för risker – för att inte tala om deras personliga säkerhet. Det stora antalet fados från tidigare decennier med arbetar-, republikanska eller socialistiska ämnen blev plötsligt tystade och detsamma hände dem som var riktade mot kyrkan.

Sångerna tog upp enskilda livsöden. De människor som skildras framstår som individer och som försonliga, nöjda med sin lott. De deltog inte i kollektiva handlingar för att förändra. Ämnen som emigration och krig behandlades utan politisk bakgrund. Fadon skildrade men tog inte ställning till sociala klyftor. Eftersom allt sådant var farligt att kommentera vände sig fadon i stället mot det förflutna. Det finns många sånger om det gamla Lissabon, om fadon förr och liknande. Verben esquecer (glömma), mentir (ljuga) och fingir (låtsas) är påfallande vanliga i denna musik som så ofta är nostalgisk och individuell. Så här långt efteråt, och i en helt annan situation, är det svårt att bedöma hur lyssnarna då uppfattade texterna. Fadon är rik på bilder och liknelser. Där kan gömma sig undermeningar och bibetydelser som vi inte så lätt ser nu.

Regimen gillade inte fadon och motarbetade musiken aktivt till en början. Diktaturer har, åtminstone på ett officiellt plan, ganska likartad musiksmak, oavsett vilken ideologi de åberopar. De tycker om det enkla, folkliga och medryckande, premierar positiva känslor, samhörighet, framtidstro, glädje och tålamod och gärna också hyllningar till det ledarskap som så skickligt skapar nationens lysande framtidsutsikter. Den sorgsna och ödesmättade fadon passade förstås inte in i en sådan modell.

Värre var dock fadons sociala bakgrund. Sprungen ur en utfattig miljö där prostitution och kriminalitet florerade tillskrevs också musiken något motbjudande. En så solkig musik dög inte som nationellt emblem. Det framgår till exempel av boken O Fado, Canção de Vencidos, som byggde på en serie föreläsningar i radio av Luís Moita, från år 1936. Författaren förknippar fadon och dess utövare med de sämsta sidorna i det portugisiska samhället och brännmärker musiken som smutsig, omoralisk och nedbrytande.

Det ska sägas att Moita inte var fadons enda kritiker. Negativa omdömen har funnits både tidigare och senare. Redan under 1800-talet hade fadon sina opponenter. Motiveringarna liknande ofta Moitas: på något sätt hade de dåliga sidorna av musikens underklassmiljö sipprat in i själva musiken och demoraliserat den, liksom dess utövare. Andra invändningar kunde handla om att den genom att innehålla främmande element inte var tillräckligt portugisisk, en nationalromantisk tanke. Eller att den var musikaliskt torftig i jämförelse med den lantliga folkvisan, att den var dyster eller deprimerande.

Sångaren och poeten Avelino de Sousa, som skrev flera revistas för teatern och sångtexter inom den socialistiska fadon, gav år 1912 ut pamfletten O Fado e os Seus Sensores  där han tar fadon i försvar.

Vad spelar det för roll att fadon förvanskas av skurkar och horor? Vad bevisar det? Helt enkelt att denna vackra sång sjungs av alla, från de lägsta till de högsta på den sociala skalan, och det är därför den har status av sång för hela nationen.

Hermínia Silva – flitigt verksam på teaterscenen.

Victor Machado, som år 1937 gav ut boken Ídolos do Fado, resonerar på ett likartat sätt i sin skrift, som kan ses som ett försvar gentemot Moitas anklagelser. Machado framhåller att fadon inte bara är arbetarklassens musik utan även aristokratins. Han betonar att fadistas inte är kriminella eller omoraliska utan hederliga människor som skapat sig sin försörjning genom hårt arbete och begåvning. Att de oftast har levt i en dålig miljö har inget att göra med den musik de skapar, enligt Machado. I sitt försvar citerar han åtskilliga författare, skådespelare och journalister och framhåller det genuint portugisiska i musiken.

Lika omöjligt som det var att censurera bort fattigdom och prostitution, lika lite kunde regimen förhindra fadons folkliga popularitet. I stället för att försöka förbjuda fadon eller föra kampanjer mot den, övergick man till att understödja sådan fado som gav ett positivt intryck av landet i omvärlden. Detta bör vi se i skenet av utvecklingen efter andra världskriget, då de flesta länder i Västeuropa hade fått parlamentarisk demokrati och ganska snart också en välståndsutveckling som länderna på Iberiska halvön fick vänta längre på. I större delen av Västeuropa såg man på Portugal som ett reaktionärt och vanstyrt land. Så många positiva bilder utöver skickliga fotbollsspelare, badorterna vid sydkusten och den vackra ön Madeira fanns inte. Uttrycket ”Portugals tre F” myntades för att bättra på landets rykte. De stod för fado, fotboll och Fátima (det vill säga religionen – Fátima är en by i mellersta Portugal där jungfru Maria ska ha återuppstått år 1917 och visat sig för några barn).

Trots de uppenbara nackdelarna för fadons musiker under diktaturen, blev musiken populärare än någonsin. Den fick ta plats i musiklivet. För även om regimen inte uppskattade fadon, tyckte man ännu mindre om det depraverande inflytande som kom från rockmusik, filmer, mode och annan ungdomskultur från främst USA. Att Coca-Cola inte tilläts bygga en fabrik i Portugal är ett uttryck för denna attityd. Vad man än kunde säga om fadon, den var i alla fall portugisisk. Och fadons allvarliga och värdiga fadistas var definitivt att föredra framför en höftvickande Elvis Presley.

Det var många musiker som beredvilligt ställde upp på villkoren. Det fungerade som en oskriven överenskommelse mellan de styrande och musikerna – de kunde fortsätta att försörja sig på sin musik under förutsättning att de inte använde den mot regimen eller gav en negativ bild av förhållandena i landet. Samstämmigheten var dock inte större än att alternativa texter som hånade regimen sjöngs på en del fadoställen när dess spioner hade givit sig av frampå nattkröken.

Risken för trakasserier av musiker med en öppet kritisk attityd var överhängande. För några av amatörmusikerna i Coimbra, som hade en civil professionell karriär att falla tillbaka på, låg det närmare till hands att uttrycka samhällskritik i musiken. Men det hände att även den karriären var i fara vid alltför stor frispråkighet. José Afonsos skivor förbjöds, men han tilläts inte heller utöva sitt yrke som lärare.

Det finns ändå några exempel från lissabonmusiken på konflikter mellan musiker och de styrande. En sångerska från Porto, Maria da Conceição, som hade vistats i Brasilien under flera år, spelade år 1958 in en brasiliansk sång, Mãe Preta, skriven av Caco Velho (text) och Piratini (musik). Sången handlar om slavhandeln i Afrika och utmålar slavhandlarna som grymma och våldsamma, medan den afrikanska moder som står i centrum representerar ömsinthet och medmänsklighet.

Man kan undra hur det kunde vara kontroversiellt att sjunga om slaveriet i ett land där det hade varit förbjudet under nästan 200 år. Men vid tiden var självständighetsrörelserna i Portugals afrikanska kolonier i sin linda, och kommunistpartiet hade tagit upp en befrielse av kolonierna på sitt program. Att i det läget framhålla kolonialmakten som brutal och den svarta modern som medkännande blev oacceptabelt.

Amália Rodrigues.

Det hör till saken att regimen i Portugal vinnlade sig om att framställa de portugisiska slavhandlarna som mer humana och mildare än andra länders, vilket historiker menar är nonsens. Sångtexten förbjöds och en ny skrevs av David Mourão-Ferreira, Barco Negro, och den nya versionen blev en av Amália Rodrigues största succéer. David Mourão-Ferreira var i likhet med en rad andra framstående poeter egentligen motståndare till regimen. Han blev själv censurerad när Amália Rodrigues år 1962 sjöng in hans dikt Abandono till musik av Alain Oulman. Sången börjar:

Por teu livre pensamento          

Foram-te longe encerrar,          

Tão longe que o pensamento     

Não te consegue alcançar. 

             

För din fria tanke

fängslades du långt borta,

så långt borta att tanken

inte längre kan nå dig.

Melodin kallas Fado Peniche efter det fängelse där politiskt oppositionella förvarades. Inspelningen förbjöds, och Amália Rodrigues kunde aldrig framföra sången från scenen. Hon hävdade själv, besynnerligt nog, att hon inte hade uppfattat ett politiskt innehåll, utan såg den som en kärlekssång.

Reaktionerna på demoleringen av stadsdelen Mouraria från 30-talet och framåt är det mest anmärkningsvärda exemplet på att motsättningar mellan styrande och befolkning kommer till uttryck i fadomusiken. Där finns ytterligare en förklaring till att man så ofta sjöng om det förflutna. Annars fanns det få direkta och uttalade konflikter. Men många musiker var motståndare till regimen. Det man främst led av var bristen på yttrandefrihet, den eviga censuren och övervakningen, riskerna i att kommentera samtidens avigsidor.

Flera kända musiker och poeter sympatiserade med kommunistpartiet eller var medlemmar där, exempelvis Ary dos Santos, Fernando Farinha och Carlos Paredes liksom coimbrasångarna José Afonso och Adriano Correia de Oliveira. Även kompositören Alain Oulman kan nämnas. Farinha var en av de sångartister som hade högst stjärnstatus och i mycket blev ett fadons ansikte utåt genom skivinspelningar och filmer. Hans åsikter kunde inte komma till musikaliskt uttryck förrän efter revolutionen år 1974, då han spelade in rent politiska fados som Camarada Catarina, Marcha do Jornal “Avante” och O Operário e a Camponesa.

Fadokännaren José Manuel Osório återger (i kommentarerna till cd-serien Todos os Fados) delar av ett obskyrt dokument från år 1939 där det hävdas att en del av Lissabons fadoställen – som Café Luso, Café Mondego, Solar da Alegria och Retiro da Severa – var infekterade av kommunistiska sammanslutningar. En del av dem som misstänkliggörs är gitarristerna Armandinho, Martinho d’Assunção, Casimiro och Miguel Ramos, sångaren Júlio Proença, poeterna Linhares Barbosa och Henrique Rego. Det fanns ett kommunistiskt motstånd mot regimen, men också, från dess sida, en propaganda mot allt oppositionellt och därmed närmast per definition kommunistiskt. Så sanningshalten är diskutabel.

Armandinho 1933 – misstänkt kommunist?

I efterhand kan det vara svårt att förstå den sympati som en del musiker hade för kommunistpartiet, PCP. Under sin ledare Álvaro Cunhal var det ett gammaldags, hårdfört kommunistparti som stödde Sovjetunionen i vått och torrt, till exempel vid ockupationen av Tjeckoslovakien år 1968. Om man i tankarna byter ut det styrande fascistpartiet i Portugal mot en kommunistisk regim, så är det svårt att föreställa sig att kontrollen, censuren och fängslandet av oppositionella och kritiker hade varit särskilt annorlunda. Att en del musiker ändå drogs till PCP har nog mest att göra med att det utgjorde en så tydlig opposition mot regimen och genom att vara förbjudet även fick en martyrroll. Troligen betydde olika vänsterradikala rörelser i Frankrike och andra länder också en del. När portugiserna i fria val fick avgöra (1975), fick PCP 12,46 procent av rösterna.

Hur var det då på den andra sidan? Jag känner inte till någon musiker inom fadon som öppet propagerat för diktaturen eller demonstrativt stött den. Men det är inget som man skryter om i efterhand. Det finns heller inga hyllningssånger inom fadon till regimen eller enskilda politiker.

Naturligtvis finns ändå musiker med konservativa värderingar, till exempel ett stöd för den sedan länge avskaffade monarkin. Detta är ett motiv som förekommer i flera sånger av João Ferreira-Rosa. Den populäre sångaren Nuno da Câmara Pereira blev aktiv efter revolutionen år 1974 i det lilla monarkistiska parti, PPM, som vill se en kung på tronen i Portugal och har till och med varit ordförande där. (Båda dessa tillhör fadons aristokratiska krets.) Och i sin bok om den nya fadon pekar Manuel Halpern ut en äldre sångare, João Braga, som fungerat som mentor och förebild för många yngre musiker, som politiskt konservativ. De flesta utövare genom alla tider har varit katoliker. Det är inte underligt att många av dem bejakar kyrkans och de kristna värderingarnas roll i samhället.

Nuno da Câmara Pereira.

Fado och politik är ett oundvikligt ämne på grund av de speciella förhållanden som rått i Portugal under 1900-talet. Fadon under diktaturen valde sällan politisk ståndpunkt. Musiken har berättat om avigsidorna i livet och i Lissabon men inte så ofta tagit ställning för att göra något åt dem. Den passivitet som är immanent i fadons ödestro, benägenheten att stoiskt acceptera det som sker och härda ut, gjorde att den fascistiska regimen aldrig kunde assimilera musiken och se den som sin. För musikerna var regimen något som de fick leva med, kort och gott. Med Rui Vieira Nerys ord tog fadon ”vara på den plats den var given och väntade på bättre tider”. Efter revolutionen var det begripligt att vissa såg med misstro på en musik som inte heller, mer än i undantagsfall, framstod som revolutionens röst.

Gåtan Amália Rodrigues

Amália Rodrigues var en person med mycket stark integritet. Under sina turnéer runtom i världen yttrade hon sig aldrig om det politiska tillståndet i hemlandet. Hon var mycket återhållsam också när det gällde privata förhållanden.

Efter revolutionen blev hon anklagad av delar av vänstern för att hon hade sjungit den populära sången Uma Casa Portuguesa, som ger ett idylliskt intryck av landet och dess befolkning, som förnöjd arbetar vidare utan att klaga trots förtryck, allmänt hårda tider och blodiga kolonialkrig i Afrika som kostade tusentals liv även bland unga portugiser. Att just Rodrigues kritiserades beror på hennes berömmelse. Det var inte hon som lanserade sången (utan den tidigare nämnda Maria da Conceição) och den sjungs av andra artister också. Hon blev också utsatt för andra anklagelser från den yttersta vänstern, som det direkt befängda påståendet att hon skulle ha varit angivare åt den politiska polisen.

Flera poeter vars dikter hon sjöng från 60-talet och framåt tillhörde vänsteropinionen. Efter revolutionen ställde sig sångerskan bakom den genom att ta upp José Afonsos Grândola, Vila Morena och redan år 1970 gjorde hon en inspelning av Manuel Alegres Trova do Vento Que Passa (i en ny tonsättning av Alain Oulman med andra strofer ur Alegres långa dikt än i António Portugals version) – sånger som symboliserade motståndet mot diktaturen. Hon sade själv att ”jag tänker aldrig på politik när jag sjunger fado. Jag har aldrig haft stöd av någon regering.”

Raul Nery, Amália Rodrigues och Santos Moreira.

Enligt en uppgift skulle sångerskan ha varit god vän med diktatorn António Salazar, och både hon och systern Celeste ska ha låtit tårarna flöda under hans begravning. Det är väl känt att Salazar avskydde fado, som han ansåg vara ”deprimerande” enligt vad han anförtrodde en fransk journalist, så det är svårt att förstå vad denna vänskap, om den nu existerade, kunde grunda sig på. En annan uppgift, från författaren José Saramago, säger att Amália Rodrigues i hemlighet donerade en del av sina gager till kommunistpartiet i Lissabon och till enskilda musiker som farit särskilt illa av bristen på yttrandefrihet.