Fadon på krönet (2)

Folkmusik

Efterkrigsfadon kan samlas i fem huvudsakliga inriktningar. Två av dem har sina klara avgränsningar mot övrig fado: den rent instrumentala musiken samt fadon från Coimbra. Mellan de övriga tre är gränserna mera flytande, och en sångartist kan mycket väl vara verksam inom två eller tre av dem.

Man kan tala om en folkmusikalisk fado. Musiken består till stor del av traditionell fado och texterna är skrivna av så kallade folkliga poeter vars alster förmedlades i muntlig tradition tills det fanns en möjlighet att publicera texterna i tidskrifter. Dessa poeter är amatörskribenter snarare än professionella författare, även om flera av dem, som Carlos Conde, Frederico de Brito, Gabriel de Oliveira, Henrique Rego, Linhares Barbosa och den ännu verksamme Mário Rainho, visar en stor produktivitet på hög nivå och alltid har varit högt respekterade. En folklig poet innebär inte en dålig poet. Tvärtom har fadon redan från början fängslat lyssnarna genom sina åskådliga och uttrycksfulla texter.

Linhares Barbosa.

Musiken framförs till gitarrackompanjemang och dess miljöer är kaféer och krogar liksom privata sammankomster och föreningslokaler. Den här typen av fado har också spritts utanför sina ursprungliga miljöer och lanserats på skiva.

Sångsättet varierar naturligtvis utifrån varje artists förutsättningar och ambitioner. Fadistas som Alfredo Duarte Júnior, Alfredo Marceneiro, Artur Batalha, Argentina Santos, Augusta Ermida, Fernando  Maurício, Frutuoso França, João Ferreira-Rosa och Maria Amélia Proença visar exempel på sångstilar med ett obekymrat förhållande till klassisk tolkningstradition eller bel canto. Den som vill att fado ska vara en portugisisk blues, med stark expressivitet och stora kontraster mellan betonade och obetonade stavelser, hittar goda argument hos dessa sångare.

Fernando Maurício.

Underhållningsmusik

En kommersiell fado kan vi tala om när det gäller den musik som har sitt ursprung i teatern och som närmar sig eller är intill förväxling lik schlagermusik, särskilt vanlig under 50- och 60-talen. Med denna musik sökte sig artisterna bortom den invanda, lokala publiken och vände sig till en större krets som tog del av musiken via något medium, film, skiva eller radio.

Melodierna utgörs mest av fado-canções, texterna är skrivna av rutinerade sångdiktare som i första hand arbetade för teater och film. Refränger är vanliga och har till uppgift att rycka med publiken i allsång och göra sångerna lätta att minnas. Sångerna framförs många gånger till orkester. Artister som huvudsakligen kan höras i denna musik är till exempel Fernanda Baptista, Francisco José, Helena Tavares och Manuel Fernandes. De flesta sångartister kombinerade denna typ av fado med den mer folkmusikaliska till gitarrackompanjemang.

Sångsättet är även inom denna kommersiella fado varierande. Men det är lätt att hitta sångare som eftersträvar en elegant bel cantostil – och i fall som Tristão da Silva och Francisco José verkligen lyckas med det.

Tony de Matos.

Besökare i Lissabon som har hört fado och vill ha ett minne med sig hem och köper några skivor kan bli besvikna är de märker att en del av musiken starkt påminner om schlagers och tycka att det inte är ”äkta” fado. Otvivelaktigt har många arrangemang åldrats betydligt mera än själva sångerna. Och sångartister som huvudsakligen ägnade sig åt denna populärmusikaliska fado skulle ha blivit bättre ihågkomna om de i stället satsat på den traditionella musiken. Det kan tyckas paradoxalt att musik som med trendiga, tidstypiska arrangemang vädjar till en större publik blir ratad av publiken på sikt.

Uttrycket música ligeira betyder lätt musik, underhållningsmusik. Det har länge funnits en gråzon mellan fadon och denna música ligeira där de flyter samman och där många artister kan vara verksamma inom båda. Som sångaren Tony de Matos, berömd som uttolkare av både fado och ”romantiska ballader” till orkester. Det är inte ovanligt att operettsångare har tagit upp motiv från fadon och även traditionella fadosånger. De fina sångerskorna Maria Clara och Maria de Fátima Bravo, båda bekanta från operettscenen på 50- och 60-talen, är exempel på sådana artister, liksom Maria José Valério, som under 60-talet var känd för revistas och marchas.

Det finns ingen anledning att moralisera över att professionella musiker försöker leva på sin verksamhet och därvid söker en större publik genom populära arrangemang. Det finns heller ingen skyldighet att uppskatta kommersiell fado. Men om man inte vill kasta ut det omtalade barnet med badvattnet är det riskabelt att helt ignorera den – då missar man bra orkestrar i skickliga arrangemang av till exempel Fernando de Carvalho, Frederico Valério och João Nobre, liksom en rad duktiga sångartister.

Tonsatt poesi

När Amália Rodrigues började samarbeta med kompositören Alain Oulman i början av 60-talet betydde det att fadon utökades med en mer litterär diktning. Vi kan tala om en litterär fado som i hög grad utnyttjade redan publicerade dikter. Tidigare hade ingen sjungit fadotexter av nationalpoeten och renässansdiktaren Luíz de Camões (ca 1524 –80). (Camões själv var naturligtvis omedveten om att det var fadotexter han skrev.) Oulman var vaken för den stora nationella poesin och bekant med flera av Portugals ledande poeter som han lyckades engagera för sin produktion av sånger åt Amália Rodrigues. Det var diktare som Alexandre O’Neill, David Mourão-Ferreira, José Carlos Ary dos Santos och Pedro Homem de Mello.

Amália Rodrigues och Alain Oulman 1962.

Efter lanseringarna av dessa sånger blev det allt vanligare att de berömda poeter som man kunde läsa i böcker användes till fadons kompositioner. Den modernistiske pionjären Fernando Pessoa (1888– 1935), vars rykte som en av 1900-talets största diktare har uppstått och växt efter hans död, har använts i många fadotexter under senare år. Andra framstående bidragsgivare till fadons poesi är António Lobo Antunes, Florbela Espanca, Sophia de Mello Breyner Andresen och Vasco Graça Moura.

Höjd status

När publiken hade vidgats från den lokala i Lissabons gamla stadsdelar till större grupper, innebar det en höjning av musikens status, något som artisterna själva var högst medvetna om. Detta textutdrag (här i ungefärlig översättning) är från början av 30-talet och aktualiserades av Fernando Farinha år 1960:

UrCanção de Lisboa

Luís da Silva Gouveia (text)

Jaime Santos (musik)

När fadon blev sjungen

på tavernor i Alfama

var det ingen som sade

att fadon skulle bli berömd.

Det var sånger om fylleri,

på slang, om brott och Capelão (en gata)

och om fadistas i pälsrock.

/.../

I dag behandlas fadistas som konstnärer

och hyllas i revyer

med vansinniga ovationer.

De klär sig fint och för att vara stiliga

går de redan på eftermiddagen till Odeon

om matinéerna har lite klass.

/…/

Fernando Farinha.

Statushöjningen har tagit ytterligare steg i och med att musiken började använda sig av de mest etablerade nationella poeterna och med den nya fadon.