Fadoprofilen (17). Aldina Duarte

Aldina Duarte (1967) vill med sin fado nå fram till kärnan av dess melankoliska grundkänsla. Hon betonar artikulation, känsloutspel och trohet mot fadons traditioner och använder nästan enbart den traditionella fadons melodier till musikens ursprungliga komp med portugisisk och spansk gitarr. Hon skriver fadotexter, även för andra artister. Har lärt musiken som vuxen, bakgrund som journalist.

Hennes musik har starka uttryck för utsatthet och sårbarhet. Hon har en något torr röst med litet omgång, sjunger med uppmärksam och nära texttolkning. Vad som inte framgår av inspelningar men överraskade mig då jag nyligen hörde henne sjunga utan ljudförstärkning på ett fadohus i Lissabon, är att hon har en mycket stark röst. Hittills har hon givit ut fyra album som är rätt lika varandra. Jag tycker bäst om debutskivan Apenas o Amor och den senaste Contos de Fado där textförfattarna inspirerats av verk från världslitteraturen, bland annat Dostojevskij, O’Neill och Euripides.

 

Här är fyra Youtubefiler som gör henne rättvisa:

http://www.youtube.com/watch?v=RvqCd4uLflA

http://www.youtube.com/watch?v=CMoZzgIYciE

http://www.youtube.com/watch?v=NBtUshI6UTk

http://www.youtube.com/watch?v=T4gXDdwLnrQ

Renässansporträtt (9). Antonio de Cabezón

Antonio de Cabezón

Anblicken

av gryningen

gläder endast de seende

Svart natt

Tystnad

Så hörs tonen:

ren, skär

Förr fumlade mina fingrar

som berusade

över manualen

Nu vet jag bättre:

Toner i rymd

Brus

i hjärta och lungor

Jag vet:

vägen är rak, ren

Endast de seende

gäckas av synvillor

Antonio de Cabezón.

Antonio de Cabezón (1500–56) är en av Spaniens viktigaste renässanstonsättare. Han var organist och blind sedan tidig barndom. Musiken är genomtänkt, hållbar och ganska stramt anlagd.

Fado i juletid (5). Adega Machado

De flesta fadokrogar ligger i Lissabonstadsdelarna Alfama och Bairro Alto. Jag har hört att ställena i Alfama är musikaliskt överlägsna och mera autentiska, men har för liten erfarenhet av krogarna i Bairro Alto för att ha en bestämd uppfattning. Utan tvekan går det att höra bra fado i Bairro Alto också. Adega Machado ligger i ett område som är fullt av barer, restauranger och även musikställen. Fadohusen A Severa och Café Luso ligger inom någon minuts promenad.

Krogen öppnades 1937 av gitarristen och kompositören Armando Machado och hans fru, sångerskan Maria de Lurdes Machado. För ett par år sedan var det stängt, men nu är det nyrenoverat och har varit öppet ett tag. Det är en fin restaurang med trevlig inredning och en internationell publik. Priserna, med varmrätter på drygt 30 euro, är höga även med fadohusens menyer som mått. Flera fadokrogar hade stängt på juldagen, men Adega Machado var öppen och ställde upp med sina ordinarie musiker samt sångerskan Bárbara Santos som tillfälligt inslag.

Bárbara Santos, Marco Rodrigues (skymd), Frederico Gato.

Adega Machado drivs i dag av sångaren Marco Rodrigues. Han uppträder givetvis på sin krog. Inte bara som sångare utan även som mycket skicklig gitarrist (spansk gitarr). Övriga gitarrister är Pedro Viana, portugisisk gitarr, och Frederico Gato, basgitarr.

När jag intervjuade Marco för ett år sedan för min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag) slogs jag av hans passion för sång, hans iver att lära mer. Och han har verkligen blivit en mycket skicklig sångare, med total kontroll över volym, kontraster och tonträffning. Han har en bra, stark röst, stort register och sjunger varierat. Det är lite av uppvisning över hans sång. Om han hade en konsert i Sverige skulle han säkert göra stor lycka – detta är ett slags sång som passar som scenisk prestation.

Annorlunda är Pedro Moutinho, en annan av mina favoriter bland dagens manliga sångartister. Han ställer sig rakt framför publiken men vänder sig in mot musiken och orden. Sjunger koncentrerat, intensivt, starkare än vad jag hade förväntat utifrån det lågmälda sångsättet på hans inspelningar. Han hittar omedelbart fram till fadons melankoliska grundkänsla saudade och stannar där. Fastän han blundar när han sjunger och inte visar en antydan till publikfrieri, uppstår en påtaglig samhörighet mellan artist och publik. Det är ett sätt att sjunga fado som är i samklang med traditionen. Jag säger inte det för att nedvärdera Marco Rodrigues, som jag gärna hör igen. Men just denna kväll blev huvudnumret Pedro Moutinho för mig. Och jag hade önskat mer av hans musik.

Pedro Viana, Marco Rodrigues (skymd), Pedro Moutinho, Frederico Gato.

Tre betydligt mindre kända sångerskor omgav de två sångarna – Bárbara Santos, Isabel Noronha och Joana Veiga. Av dessa är Veiga den enda som gjort en egen skiva. Hon är en duktig ung sångerska med en elegant framtoning. Ännu yngre Bárbara Santos var också mycket hörvärd. Som flera andra av de nya unga sångerskorna utstrålar hon sångglädje och intensitet. Det kan bli något riktigt bra av henne om hon sköter sina kort rätt.

Musiken började vid kvart över nio och tog slut två timmar senare. Alltsammans avslutades med en växelsång mellan Marco och de tre sångerskorna. En desgarrada alltså, men prydligare och mera välrepeterad än den brukar vara när musikerna improviserar mera.

Pedro Viana, Marco Rodrigues (skymd), Joana Veiga, Frederico Gato.

Tack vare att vi tog det lugnt med beställningarna klarade vi oss på cirka 100 euro för två personer. Adega Machado är som sagt en dyr krog. Maten vi beställde går inte till historien, så vi föredrog att betrakta den som inträdesbiljett till musiken. Och musiken var av god klass, med Pedro Moutinho som kulmen.

Därmed avslutar jag denna redovisning av hur fado kan vara i Lissabon kring julen. De fem krogarna är mycket olika vad gäller stil, priser, inredning, publik, öppettider, musik … det gemensamma i just dessa fall är att alla fem ställena drivs som småföretag av musiker. Det finns naturligtvis många andra fadoställen att besöka i Lissabon, av varierande typ och standard. Inget av dessa fem ställen blev en besvikelse, och trots att inte lika många musiker är tillgängliga kring julhelgen som annars bjöds på bra musik. Mina främsta minnen från denna resa blev Aldina Duarte, Pedro Moutinho, Lina Rodrigues och de trevliga amatörerna på A Tasca do Jaime. Jag har en känsla av att jag inte hört dessa musiker för sista gången.

Fado i juletid (4). Mesa de Frades 23 december

Mesa de Frades är ett lite udda fadohus i stadsdelen Alfama. Medan de flesta restauranger som drar till sig etablerade artister lägger ner omsorg på inredningen, ger Mesa de Frades ett närmast asketiskt intryck. Den ligger i ett gammalt hus på Rua dos Remédios. Det går inte bara att trava in på krogen; man måste ringa på en klocka och bli insläppt. Krogen är liten och består av ett litet rum och ett mindre rum.

Rua dos Remédios. Fortsätt cirka 100 meter uppåt i backen, sedan ligger Mesa de Frades till vänster.

Fado serveras här enligt en sen tidtabell. Musiken börjar inte förrän halv elva eller elva och kan hålla på flera timmar efter midnatt. Det gör att artister som har sina engagemang på andra fadohus kan komma förbi under småtimmarna när de gjort sitt ordinarie jobb. Det händer också att musiker som inte har några fasta engagemang men känner för att uppträda då och då, tittar in på Mesa de Frades och delar med sig av sin musik. Krister Renard, som tog med mig till krogen, hade vid tidigare besök hört storheter som João Braga och Vicente da Câmara på sådana tillfälliga besök. Sedan har krogen sina återkommande artister, exempelvis Ricardo Ribeiro, Ana Sofia Varela och Tânia Oleiro.

Denna kväll började musiken sent till och med för att vara på Mesa de Frades, ungefär vid halv tolv. Bara två sångartister medverkade: en äldre sångare som jag inte tyckte vara intressant nog att minnas namnet på, samt 17-åriga Teresinha Landeiro. Hon är ett av många framtidslöften på den kvinnliga sidan; av någon anledning sker en oavbruten tillströmning av sångerskor, medan de unga sångarna är betydligt färre. Det var roligt att höra denna tjej sjunga med energi och entusiasm. Hon har utan tvekan goda förutsättningar men också lite att lära. Hon har ännu inte gjort några egna skivor, men finns med på två antologier med ung fado, Saudade no Futuro (iPlay) och Urbanas (Tugaland).

Till min förvåning kom kvällen att domineras av instrumental fado. Huvudfigur var nämligen Rão Kyao. Han är saxofonist och flöjtist, född 1946, och spelade i början på 80-talet in den berömda skivan Fado Bailado, där han spelar kända fadosånger på saxofon. Själv är jag inte förtjust i den, men många andra är det. Kyao har återkommit till fadon flera gånger på skiva, bland annat finns ett intressant samarbete med sångartister på Em Cantado från 2009, där han spelar med Camané, Carminho och flera av de sångartister som reguljärt uppträder på Mesa de Frades.

Nu blev det i två omgångar ett samspel mellan Rão Kyao och krogens två gitarrister: en skicklig men för mig anonym gitarrist på spansk gitarr och Pedro de Castro på portugisisk gitarr. de Castro äger krogen men uppträder inte varje kväll. Han är en fenomenalt skicklig gitarrist, en av de allra bästa i dag, och mycket framstående som improvisatör, en konst som inte heller är främmande för Kyao. Det var roligt att höra dessa två fina musiker spela tillsammans, och det blev allt bättre ju längre det höll på.

Just sådana ”jam sessions” är lite av en specialitet för Mesa de Frades, där man aldrig kan veta säkert vilka som kommer att dyka upp frampå nattkröken. Jag hoppas få höra mera av det vid kommande besök. Att urvalet musiker denna kväll kan tyckas lite magert har väl att göra med att även fadistas vill tillbringa julen med familj och vänner. Medan Rão Kyao och gitarristerna musicerade kanske andra klädde granen eller skrev julklappsrim i sista stund. När musiken var över redan vid kvart över två hade julafton tagit sin början.

Med sin lite bohemiska stil är Mesa de Frades ett ställe som inte riktigt liknar andra. Jag har inte heller besökt någon annan fadokrog som tillämpar ett enhetspris. För 45 euro får man några aptitretare, två koppar med sparris- och tomatsoppa, en varmrätt som man väljer bland fyra, en dessert som är en kombination av fyra populära desserter, kaffe samt vatten, vin eller öl i valfri mängd. Allt smakade bra och var värt priset.

Fortsättning och avslutning följer på finkrogen i Bairro Alto.

Fado i juletid (3). A Tasca do Jaime 22 december

Under de flesta besöken på olika fadoställen kring julen hade jag sällskap av Krister Renard, en fadointresserad och -kunnig svensk som varit många gånger i Lissabon. Till ställen som Clube de Fado och Senhor Vinho hittar jag själv. Men A Tasca do Jaime hade jag missat utan Krister, som tog med mig till denna lokal i stadsdelen Graça, som är högst belägen av alla i det backiga Lissabon.

Graça ligger högt, därför fina utsiktspunkter, som Graçakyrkan.

 Det är en liten lokal vid huvudgatan. Spårvagnen åker förbi bara någon meter från ingången. Längst in i ett hörn sitter gitarristerna. I rummet finns också plats för åtta bord med rutiga dukar och en bardisk. Man serverar ingen mat men det går att beställa drycker samt tilltugg som smörgåsar eller smakliga pastéis de bacalhau (friterade bollar med fisk, potatis, lök med mera).

Det finns mycket som skiljer baren från de mera välkända fadohusen. Här finns inga ambitioner att vara finkrog, inredningen är enkel och stämningen familjär. Fado framförs två dagar i veckan mellan klockan fyra och åtta ­– man vänder sig alltså inte till människor som kan sitta på krogen intill småtimmarna, utan till dem som ska upp tidigt morgonen efter. Det är en utpräglad arbetarmiljö. Även publiken skiljer sig från fadohusens. De flesta känner redan varandra, grannar och vänner från de närmaste kvarteren. En och annan turist hittar också hit, men de är i klar minoritet. Då vi besökte stället var vi själva och ett par östasiatiska flickor de enda turisterna.

Stället drivs av paret Jaime och Laura Nunes. Deras son Duarte, som spelar spansk gitarr med den äran, gör sällskap med den skicklige Paulo Silva på portugisisk gitarr, för övrigt den enda medverkande som får betalt för sin insats. Sångarna kommer in från gatan. Just denna dag var männen i majoritet, en annan dag kan det vara tvärtom. Var och en sjöng ett par sånger, och gitarristerna verkade kunna kompa alla tänkbara sånger.

Under knappa fyra timmar uppträdde uppskattningsvis mellan tolv och femton sångare. En del var riktigt bra, med fina röster, känsla och kraft. Andra sjöng, som man säger, hellre än bra. Publiken levde sig in i musiken, som till stor del består av traditionell fado. Då och då spred sig en hummande melodi genom rummet – publik som kan melodin men inte orden sjöng med. De som beställer något mer än en öl får plats vid borden. Resten står vid bardisken eller utanför på trottoaren.

Ibland medverkar mera kända artister på A Tasca do Jaime, till exempel sångaren Chico Madureira. Denna dag är det sångerskan Angela Papa som dyker upp – inget av fadons affischnamn men en sångerska med mera av professionell kompetens. Vacker röst, vårdat och naturligt sångsätt.

Den fado som framförs här kallas för fado vadio. Med det menas en amatörmusik som utförs av musiker som strövar från ställe till ställe. Särskilt kringströvande tror jag inte de medverkande denna dag var, det verkade vara folk som bor i grannskapet och tittar in. Däremot lämnade värdinnan Laura lokalen innan fadon var slut för dagen – på väg till ”filialen” med samma namn i Alfama, en lokal med fado på kvällen som sköts av äldste sonen David.

Denna dam sjöng glada sånger som liknade revynummer. Ha överseende med bristande skärpa
 – bilderna tagna utan blixt.

I Lissabons gama stadsdelar finns åtskilliga ställen av detta anspråkslösa slag. Fado av amatörer, några timmar ett par dagar i veckan. Det finns förstås helt andra möjligheter att höra fado på en professionell nivå på de dyrare etablissemangen vars publik till stor del är utländska besökare, särskilt under turistsäsong. Men ett ställe som A Tasca do Jaime är det en upplevelse att besöka. Dels för den vänskapliga stämningen, dels för att det är här som fadon verkligen lever som folkmusik. Amatörkulturen är ingen avknoppning av stjärnornas internationella framgångar, utan en förutsättning för att en professionell fado har kunnat uppstå och lyckas.

Vi fick en kanna vinho verde, ytterligare var sitt glas, två ostsmörgåsar och två pastéis de bacalhau per person samt närmare fyra timmar fado av varierande kvalitet. Det kostade 24 euro för oss båda.

Fortsättning följer.