Omläsningen (11). Karel Čapek, Salamanderkriget

Mitt slitna exemplar av Karel Čapeks (1890–1938) roman Salamanderkriget i översättning av Erik Frisk är en pocketutgåva från Prisma 1963. Konstnären Endre Nemes svarar för ett omslag där man knappt kan urskilja titeln. Denna berömda roman är indelad i tre ”böcker”.

I den första träffar en sjökapten på jakt efter pärlor i den indonesiska övärlden på några underliga varelser, svarta och stora som tioåriga pojkar – de första salamandrar vi möter i boken. Han lyckas lära dem att hjälpa honom att samla in pärlorna, och han förser dem med knivar som verktyg. Han ger dem också harpuner så att de kan skydda sig mot hajarna, som tidigare har begränsat deras utbredning. Salamandrarna lyckas alldeles utmärkt med uppgifterna. Så småningom planteras de in i andra vatten och lyckas där också. De är förunderligt fridsamma och fogliga, arbetar flitigt och tycks nöjda med det.

Salamandrarna är inte bara arbetsamma, de har också extremt lätt att lära. Snart lär de sig tala, till och med på flera språk. En av dem hamnar i en engelsk djurpark. Hans skötare blir innerligt trött på salamanderns eviga pladder och ger honom några tidningar att läsa för att få tyst på honom. Strax därefter kommer några vetenskapsmän till parken för att studera det egendomliga djuret. En del av konversationen mellan dem och salamandern återges i ett protokoll som citeras i boken.

Vad heter ni?

Svar: Andrew Scheuchzer.

Hur gammal är ni?

Svar: Det vet jag inte. Vill ni se ung ut? Bär då korsetten Libella.

Vad är det för dag i dag?

Svar: Måndag. Vackert väder, sir. Om lördag startar Gibraltar i Epsom.

Hur mycket är tre gånger fem?

Svar: Hur så?

Kan ni räkna?

Svar: Yes, sir. Hur mycket är sjutton gånger nio?

Låt oss få fråga, Andrew. Räkna upp några engelska floder.

Svar: Themsen …

Vidare?

Svar: Themsen.

Jaså, ni vet inte fler? Vem regerar i England?

Svar: Kung Edward. God bless him.

Vem är vårt århundrades störste engelske författare?

Svar: Kipling.

Utmärkt. Har ni läst något av honom?

Svar: Nej. Vad tycker ni om Mae West?

Vi skulle föredra att få fråga er, Andy. Vad känner ni till om Englands historia?

Svar: Henrik den åttonde.

Vad vet ni om honom?

Svar: Den bästa filmen på de senaste åren. Storartad utstyrsel. Ett grandiost skådespel.

Har ni sett den?

Svar. Nej. Vill ni se England? Köp en Ford Baby.

Vad skulle ni helst vilja se, Andy?

Svar: Tävlingen Oxford–Cambridge.

Hur många världsdelar finns det?

Svar: Fem.

Utmärkt bra. Vilka är det?

Svar: England och så de andra.

Vilka är de andra?

Svar: Bolsjevikerna och Tyskland. Och så Italien.

Etc.

Jag citerar detta som ett exempel på att Salamanderkriget är en rolig bok. Mycket i den första tredjedelen är dråpligt eller underhållande. Det kan också sägas om den andra, men där vrids det sarkastiska draget upp, berättelsen får sina skuggor. Avdelningen består mestadels av ”citat” ur olika källor som på skiftande sätt kommenterar salamandrarnas förökning och deras samspel med mänskliga samhällen.

Čapek arbetar skickligt på olika stilistiska nivåer och visar fram en provkarta på attityder till salamandrarnas ställning inom exempelvis arbetslivet, juridiken och religionen. Om det är något som förenar dessa yttranden av allt ifrån vetenskapsmän till präster, så är det valhäntheten inför den nya situationen. Alla resonerar utifrån regler och normsystem som blivit obsoleta.

Čapek beskriver handeln med salamandrar och den expansiva affärsverksamhet som är förbunden med den, en kapitalism som lever på exploateringen av arbetskraft. Frågan om salamandrarna har en själ besvaras av flera kända personer. Som ”J B Shaw”: ”De har absolut säkert inte någon själ. I detta hänseende överensstämmer de med människan.” Kvinnoorganisationer som ganska nyligen – romanen utkom 1936 – lyckats tillkämpa sig rösträtt står i spetsen när det gäller att ge salamandrarna en lämplig utbildning. Salamanderskolor växer upp, till och med högskolor och universitet, och vissa av djuren blir framstående som forskare. Politiker grälar om salamanderarbetarnas status: ska de få rättigheter som andra arbetare eller ska de motarbetas för att de stjäl jobben från mänskliga arbetare?

Hela tiden blir de fler och fler. Men än så länge förekommer inga egentliga konflikter med det mänskliga samhället. Salamandrarna är ju undergivna arbetare som används för arbete till havs; de bygger hamnanläggningar, konstgjorda öar, utför undervattensarbete av alla slag med verktyg och vapen som människorna ställt till deras förfogande. Att de lever i vattnet och människorna på land förhindrar direkta konflikter.

Karel Čapek.

I den tredje ”boken” blir salamandrarna så många – siffran tjugo miljarder nämns ­– att de ständigt måste utvidga de strandområden där de lever för att klara sig. Det bli störningar i samlivet mellan mänskligt och salamandriskt. Till slut ett krigstillstånd där djuren vinner förödande segrar när de skapar nytt hav och slukar landyta efter landyta. Människorna trängs undan till inland och bergstrakter. Utsikterna blir allt dystrare, berättelsen alltmer dov och olycksbådande. Slutet, som är fyndigt och knappast förväntat, vill jag inte avslöja – någon läsare av denna blogg kanske också vill läsa romanen.

Čapek var demokrat och uttalad motståndare till de fascistiska och nazistiska rörelserna som hade växt fram i Europa. Boken kom ut två år innan Tyskland ockuperade hans hemland Tjeckoslovakien. Att Čapek var motståndare till de nazistiska idéerna inses lätt av den som läser denna passage ur den tredje ”boken”.

Några år efter grundläggandet av de första salamanderkolonierna i Nordsjön konstaterade den tyska forskaren Hans Thüring att den baltiska salamandern – synbarligen genom miljöns inflytande – företer vissa kroppsliga särdrag; så är han enligt dr Thüring något ljusare och går mera upprätt, och hans index vittnar om en längre och smalare skalle än huvudet hos andra salamandrar. /…/

   Detta gav den tyska pressen anledning att ivrigt sysselsätta sig med den baltiska salamandern. Man lade särskild vikt vid att det var genom inflytande av den tyska miljön som denna salamander utvecklats till en särskild högre rastyp, obestridligt överlägsen alla andra salamandrar. Det skrevs med förakt om de degenererade medelhavssalamandrarna, kroppsligt och moraliskt förkrympta, om de vilda tropiska salamandrarna och över huvud taget om andra nationers lågt stående, barbariska och djuriska salamanderarter.

Med mera i samma stil i den sarkastiska – och modiga – kommentaren till rasteorierna under mellankrigstiden. Čapeks motstånd mot olika fascistiska rörelser är välkänt, men hans roman är ändå inte lätt att tolka. Som läsare vill man gärna ha en redig symbolik. Vad står egentligen salamandrarna för? Symboliserar de tekniken som ställts i människans tjänst och nu löper amok? Arbetarklassen? De fattiga länderna? Eller rentav naturen? Den sistnämna tanken, att naturen som så länge tjänat människorna nu gör uppror, är kanske en rimligare symbolik i klimatkrisens tid än då Čapek skrev sin bok.

Mångtydigheten i Čapeks bok är en styrka när tiden lämnar de aktuella konflikterna bakom sig. Salamanderkriget är definitivt en sådan bok som ställer frågor som har aktualitet i dag. Man kan nästan tro att Čapek haft en förmåga att förutsäga faror och kontroverser i framtiden. Nog kan en formulering som denna leda tankarna till ”kriget mot terrorn”:

Det var ett underligt krig, om man över huvud kan kalla det ett krig; det fanns ju ingen salamanderstat eller någon erkänd salamanderregering mot vilken man officiellt kunde öppna fientligheter.

Det faktum att människorna hotas av vapen som de lämnat ifrån sig till salamandrarna kan associeras med vapenexport till diktaturer eller till radioaktivt material på drift till brottssyndikat eller terrorister. Att människornas samhällen hotas av att haven utvidgas och kontinenterna krymper berättade Čapek om långt innan någon talade om växthuseffekten och stigande havsnivåer. Jag nämner det bara som två uppenbara exempel; boken rymmer många andra frågeställningar vars aktualitet snarast har tilltagit sedan den mellankrigstid då boken skrevs. Det är bitvis en rolig bok, men den är också komplex och gåtfull.

Karel Čapek och hans författarskap, inte minst Salamanderkriget, kan ni läsa mera om på förlagets Perenns sida om honom. Intresserade skickar jag nu vidare med denna länk:

http://perenn.com/en-presentation-av-karel-capek-och-n-gra-av-hans-verk

Rubriken Omläsningen tar jag i fortsättningen bort. Jag kommer att skriva om böcker även i fortsättningen, ny- och omlästa, men det får framgå av blogginläggen ifall det är en äldre eller en ny bok.

Renässansporträtt (11). Clément Jannequin

Clément Jannequin

Som alla andra

     gal jag vackrast i maj

Då din bild i mig

     förblir skönare än Kristus

och ditt anletes konturer

     smärtar mer njutningsfyllt

          än korsets tyngd

Men jag prisar inte din godhet

     eller själsliga kraft

Jag lovar inte ditt tålamod

   eller din inlevelse

          i lidandets konst

Minnets etsning är mitt kors

Fåglarnas ljud och gräsets mjukhet  

Höfter, läppar och hår … 
         

Clément Jannequin.

Clément Jannequin (cirka 1485–1558) finns det få uppgifter om. Förmodligen var han fransman, skrev ytterligt lite kyrkomusik men däremot hundratals världsliga sånger som spreds från Paris av boktryckaren Pierre Attaignant och från Antwerpen av Tylman Susato. Hans sånger är livsbejakande och livfulla. Ibland innehåller de ljudhärmande element: fågelsång, slagfältsscener etc.

Bästa fado på skiva 2013 (6). Plats 1

1. Cuca Roseta: Raíz (Universal)

Cuca Roseta gjorde en uppmärksammad debut för ett par år sedan. Av materialet på debutskivan hade hon själv skrivit en del, och sin verksamhet som poet och kompositör har hon gått vidare med på sin andra cd, där det mesta är av hennes hand. Det är i dag inte så ovanligt att artister skriver egna texter. Att de gör egen musik är mera sällsynt, och att de gör det i stor omfattning är snudd på unikt, men Cuca Roseta har i alla fall en kollega som hållit på länge med det, Mafalda Arnauth.

Rosetas sånger ansluter till fadons invanda motiv, och musikaliskt påminner de mycket om traditionell fado. Jag tror att hon har möjlighet att utvecklas vidare både med ord och ton. Som sångerska har hon en vacker sopran, god sångteknik och hon sjunger med känsla och engagemang för texterna. Hon är en av de allra bästa sångerskorna i dag, tämligen ny på scenen eftersom hon i unga år prioriterade sin utbildning.

Ska jag tvunget anmärka på något i denna utgåva så är det att en större variation inte hade suttit illa. Ett annat sätt att säga detsamma är att albumet känns mycket helgjutet: ord, ton, sång och komp fungerar som en genomtänkt helhet. Det finns konsekvens och en tydlig inriktning. Jag gissar att denna skiva blir en grund utifrån vilken Cuca Roseta kan fortsätta att utveckla sin musik och sin uttolkning av den. Det ska erkännas att jag sätter denna skiva främst delvis för Cuca Rosetas ambitioner att själv skapa texter och musik, och det med stor förtrogenhet med fadons traditioner och motiv.

Brasklapp 1. Nästan allt i topplistan är så kallad ny fado, musik med den unga generationens artister. Det betyder inte att återutgivningar med äldre artister saknar intresse; tvärtom är de väsentliga för alla som vill lära känna musiken närmare och många äldre artister har också en skicklighet och uttryckskraft som talar starkt även till nutida lyssnare. Den fullmatade antologin Fado de Lisboa (Seven Muses) med äldre inspelningar ville jag gärna ta med ganska högt upp på listan, men den visade sig vid närmare påseende vara utgiven 2012. Och just 2013 finns ingen liknande ny antologi med äldre fado av samma klass.

Brasklapp 2. Varje år kommer det nyutgåvor av Amália Rodrigues inspelningar, helt nyligen Antologia Amália (Seven Muses 4 cd + bok). Detta är fado som andra artister bara tillfälligt kan konkurrera med. Men de flesta av inspelningarna har tidigare kommit ut flera gånger på cd, och därför tycker jag de är svåra att jämföra med andra utgåvor, så jag har lämnat dem utanför. Amália Rodrigues är fadons största sångartist och lika aktuell som inspirationskälla och förebild som någonsin.

Med detta avslutar jag presentationen av fado på skiva från 2013.

Bästa fado på skiva 2013 (5). Plats 2

2. Antologi: Urbanas (Tugaland)

Det finns ett enormt antal antologier med fado, en musik som faktiskt passar bra att presentera just i antologiform. Oftast handlar det då om återutgivningar, vilket medför att den som har mycket fado på skiva lätt samlar på sig dubbletter. Denna nya skiva innehåller emellertid enbart nyinspelat material. Albumet har tillkommit på initiativ av producenten, kompositören med mera Diogo Clemente, som spelar spansk gitarr tillsammans med Ângelo Freire, portugisisk gitarr, och Marino de Freitas, basgitarr.

Albumet presenterar sex unga sångerskor som redan har låtit tala om sig i Lissabon men ännu inte har någon större internationell publik. ”De är den nya generationen”, står det på omslaget, och visst är de åtminstone en stor del av den. Sångerskorna heter Sara Correia, Maria Emília Reis, Tânia Oleiro, Carolina (också känd som Lina Rodrigues), Vanessa Alves och Teresinha Landeiro. I en musik där det går flera nya sångerskor på varje ny sångare är det typiskt att alla som lanseras här är kvinnor (den manliga komptrion är också ungdomlig men betydligt mera etablerad).

De är bra. Alla är bra. Nog kan man höra att 17-åriga Landeiro har lite att lära, men också goda förutsättningar. Correia, Reis och Alves är kraftfulla sångerskor med starkt uttryck; Correia är väl den bästa av dem, kanske, men jag imponeras också av Alves smidiga frasering. Oleiro och Carolina sjunger i en mera lyrisk stil, Oleiro ganska mjukt och vänligt, Carolina med en överlägset vacker röst, känslighet och musikalitet. Hon är nästa stora fadosångerska, tror jag.

Ett par inspelningar ger naturligtvis inte någon särskilt klar bild av sångerskorna. Vad man kan lära är att det inte saknas begåvning i denna nya generation. Det ska bli roligt att följa dessa sångerskor när de träder fram mera i helfigur genom egna album. (Correia har redan gjort ett, men det kommer hon med tiden troligen att se på som en ungdomssynd. Carolinas debut-cd väntas senare i år.) En bra redovisning av namn som är på gång. En nackdel: sångtexterna saknas.

Bästa fado på skiva 2013 (4). Plats 3

3. Helder Moutinho: 1987 (HM Música)

Helder Moutinho är den mellersta i Moutinho-brödratrion, något yngre än Camané, betydligt äldre än Pedro Moutinho. Till röst och sångstil påminner han om Camané, men jag har ibland uppfattat Helder Moutinhos musik som tyngre, dovare. Han är emellertid en god sångare som aldrig har varit bättre än på denna skiva.

Tanken bakom den är att fyra textförfattare – däribland Helder Moutinho själv – skulle ges utrymme för berättelser i fyra sånger vardera. Sångerna i varje avdelning hör alltså samman. I övrigt svarar José Fialho Gouveia, João Monge och Pedro Campos för texterna. Det är roligt att den sistnämnde är med; han är även kompositör och har svarat för flera fina sånger under senare år.

Helder Moutinho rekommenderar själv att man ger musiken lite tid och kanske tar en del i taget, inte lyssnar igenom allt på en gång. Då riskerar det att bli lite monotont. Jag tycker också de enskilda sångerna förtjänar uppmärksamhet. Helder Moutinho sjunger med noggrannhet, hängivenhet och allvar. Bakom denna produktion ligger mycket arbete, eftertänksamhet och envishet. Moutinho förklarar titeln med att viktiga händelser för hans personliga utveckling inträffade 1987, då han var 18 år.

Ett plus i kanten också för speltiden på drygt 70 minuter – även om den delvis beror på att fadons äldsta melodi Fado Menor här töjs ut i tolv och en halv minut, vilket är i segaste laget. I övrigt en ovanligt helgjuten produktion.

Fortsättning följer med plats 1 och 2.

Bästa fado på skiva 2013 (3). Plats 5-4

Ytterligare ett par steg på vägen mot prispallen.

5. Pedro Mountinho: O Amor Não Pode Esperar (Parlophone)

Pedro Moutinho är yngst i en brödratrio där alla är välbekanta sångare i modern fado. Storebror Camané är mest känd sedan länge. Fastän Pedro nämner honom som sin främsta förebild har han utvecklat en sångstil som tydligt skiljer sig från Camanés. Han säger sig inte vara så intresserad av röstens styrka, mera av klangen, och på sina inspelningar sjunger han svagt, intimt, förtroligt. Detta sätt att sjunga fado är inte nytt. Pedro nämner själv den lågmälde Carlos Ramos som en sångare att inspireras av. När Pedro Moutinho sjunger för publik visar han sig ha röstresurser som han inte behöver nyttja i studion.

Han har växt upp med fado i familjen, har en stor förtrogenhet med äldre fado och blandar traditionella melodityper med nyskrivet. Denna skiva heter ”Kärleken kan inte vänta” och är av ungefär samma klass som den närmast föregående, Um Copo de Sol. Att jag tills vidare föredrar den beror nog bara på att jag är mera van vid den. Albumen är egentligen ganska lika varandra.

4. Gisela João (Montepio)

Sångerskan Gisela João, som kommer från landskapet Minho i nordligaste Portugal, utkom med sitt första egna album under 2013. Hon är född 1983. Det är en ovanlig debut. Nya sångerskor kommer fram hela tiden inom fadon, men de flesta har ett klart lyriskt sångsätt, de sjunger vårdat, med ljusa röster.

Gisela João är en mycket mer dramatisk sångerska – ”överdramatisk” är en beskrivning jag har hört. Hon har en stark röst i altläge och musiken bygger på stora dynamiska kontraster. Sångerskan har uppträtt en tid på fadohus i Lissabon och hennes skivdebut visar rutin och självständighet. Materialet på skivan är traditionell fado och standardlåtar. En av de mest övertygande debutskivorna under senare år.

Mer inom kort.