Här finns den unga fadon

I närheten av järnvägsstationen Cais do Sodré i Lissabon finns en liten restaurang, Povo (= folk), som serverar tapas och enklare rätter. Stället är en samlingspunkt för unga fadomusiker, särskilt sångare, som här får en möjlighet att framträda, träffa kolleger och även få råd av mera erfarna musiker. Verksamheten har dokumenterats på en serie cd, som nu är uppe i 17 stycken. Av dem är två samlingsskivor, och av de övriga 15 har jag hört elva. Restaurangen presenterar sig på en hemsida:

http://www.povolisboa.com

De cd som kommit ska inte betraktas som vanliga debutalbum av sångare på väg framåt. Sådana utgåvor – med Carminhos, Cuca Rosetas och Carolinas debutskivor i färskt minne – kan vara väl genomarbetade, fint arrangerade och omsorgsfulla i val av repertoar och kompmusiker. Artisterna brukar få gott utrymme att presentera sig.

Så är det inte med skivorna från Discos do Povo. De är mycket billiga, tämligen påvra till utseendet, utan information om artisterna och utan sångtexter. Sångarna är helt oetablerade och inte ens särskilt kända i Lissabon. De har inga som skriver melodier eller texter åt dem och skivorna innehåller därför mest standardrepertoar i form av traditionell fado och kända nummer som lanserats av Amália Rodrigues, Herminia Silva och andra äldre artister. Kompet är robust och funktionellt och domineras på de skivor jag har hört av Sidónio Pereira, portugisisk gitarr, och João Penedo, spansk gitarr. Musiken har ofta en lite gammaldags prägel, som fado från 50- eller 60-tal. Pereira och Penedo tycks vara något av eldsjälar i detta projekt. Sedan Sidónio Pereira tyvärr nyligen avled har hans roll på de senare skivorna tagits över av António Cardoso på portugisisk gitarr.

Dessa unga sångartister har inte mognad och rutin för att med sina debutskivor få en tydlig plats på dagens välbefolkade fadoscen. Snarare ska skivorna ses som en dokumentation av verksamheten vid Povo. En del av sångarna kommer att förbli amatörer, eller syssla med något annat. Flera av dem har emellertid egenskaper som verkar utvecklingsbara, och några till och med förutsättningar att bli betydande fadistas ­– men först efter tålmodig praktik och hjälp av goda medmusikanter, rådgivare och producenter. Sånglektioner skulle i vissa fall kunna hjälpa en bit på traven.

Eftersom skivorna sällan innehåller förstklassig modern fado och är svåra att få tag på, även i Portugal, kommenterar jag dem här i all korthet. De som gjorts av Sérgio da Silva, Elisabete da Veiga och Fernanda Paulo förbigår jag helt; det är svårt att se någon strålande framtid för dessa sångare utifrån vad de presterar här. Det kan bli besvärligt även för Gustavo, trots hans engagemang när han biter ifrån i fraserna, men med en röst utan lyskraft.

Då är det roligare att ta del av Inês Pereira, som sjunger kraftfullt, rakt på sak och med känsla. Som förebilder kan man misstänka sångerskor som Maria da Fé och Maria Valejo. Men det finns flera unga sångerskor med likartat sångsätt, och exempelvis Sara Correia, som inte finns med i Povo-serien, är henne klart överlägsen. Dock tror jag en sångerska som Pereira har en framtid på Lissabons fadohus.

Cristina Andrade och Ana Roque tror jag kan utvecklas. Här finns redan en förtrogenhet med fadons uttrycksätt och frasering och en stor entusiasm. Men båda behöver rutin och större säkerhet. Roque har mer energi och temperament, medan Andrades något mera lyriska sångsätt visar upp en behaglig röst och en avspänd musikalitet.

Röstklang eller sångteknik är inte avgörande för en fadistas storhet, något som förebilder som Alfredo Marceneiro eller Argentina Santos är tydliga exempel på. Uttryck och texttolkning står i centrum. Lucia Mourinho har inte röstklangen som sin främsta merit, men hon är kunnig, engagerad och bemödar sig om detaljerna. Det är roligt att höra denna unga sångerska vars musik känns genuin, uttrycksfull och nyanserad. Av Povo-artisterna tillhör hon den bättre hälften.

Även Jorge Baptista da Silva är lovande. Hans stora tillgång är en bra, klar och jämn röst och en viss känslighet i texttolkningen; jag tror att han har goda möjligheter om han fortsätter i den bel canto-stil inom fadon som han redan tycks höra hemma i. Förebilder i det förflutna som Fernando Farinha eller Tristão da Silva borde kunna ge inspiration.

Bruno Fonseca har däremot inte så mycket till övers för bel canto. Flera av de sånger han sjunger kommer från Fernando Maurícios repertoar, och Maurício har påverkat honom när den gäller sångstilen: stark inlevelse, stora kontraster mellan svagt och starkt och hård attack på de betonade stavelserna. Fonseca når inte riktigt upp till Mauricios intensitet, men särskilt långt ifrån är han inte. Men medan Fernando Maurício var en stilbildare som tolkade fado på ett nytt, personligt sätt är Fonseca en lärjunge med en uppenbar förebild. Som sådan är han emellertid överraskande bra, och jag tycker skivan visar att gränsen mellan amatör och professionell inte alltid är glasklar. Detta är en liten pärla i Povos skivutbud.

Den största pärlan är emellertid skivan med sångerskan Cláudia Duarte. Här har jag frågetecken kring ett par av arrangemangen, samt om repertoaren på albumet. Duarte sjunger mest sånger som blivit berömda genom äldre sångare, och dessutom krävande nummer som Barco Negro, Estranha Forma de Vida (båda Amália Rodrigues), Fado da Defesa, Fado em Cinco Estilos (båda Maria Teresa de Noronha) och Rosa da Noite (Carlos do Carmo). Cláudia Duartes versioner kan förstås inte mäta sig med dessa, men när hon sjunger Frederico Valérios vackra melodi Amor Sou Tua, så gör hon det lika bra som vem som helst. Hon är en duktig sångerska med vacker röst, elegant frasering, fin timing och en naturlig musikalitet. Det finns också en säkerhet i hennes sång som troligen bottnar i att hon hade en viss rutin från offentliga framträdanden redan när skivan spelades in våren 2012. Om hon hade fått en ”riktig”, mera omsorgsfull lansering, så tror jag att hon hade setts som en av de mest lovande sångerskor som kommit fram inom fadon under senare år. Men det kan hon mycket väl bli ändå.

När jag väljer en Youtubefil som exempel på Povos verksamhet så är det Cláudia Duartes version av Júlio Dantas och Frederico de Freitas Novo Fado da Severa (Rua do Capelão), som ursprungligen lanserades av Dina Teresa i filmen A Severa från 1931, fastän den inte är den bästa på skivan. Men det finns inte så mycket på Youtube att välja på. (Notera det egendomliga solot på sitar, av alla instrument …) Dock är det lätt att konstatera att detta är en ung sångerska på väg:

https://www.youtube.com/watch?v=uW4bJjJ3OFg

Finns det någon ny fadodrottning bland Povos amatörer? Någon ny Mariza, Cristina Branco eller Katia Guerreiro? Det återstår att se. Den som gillar att lägga namn på minnet bör lämna utrymme för Cláudia Duarte och Bruno Fonseca i första hand.

En strandpromenad

En gång fanns det ett industri- och kontorsområde område i Solna som kallades Vreten. Och Vreten är ett bra namn på ett industriområde: lite vresigt och vrångt, som om det ville säga att här har man det inte alltför behagligt.

Men sedan den 18 augusti i år finns inte Vreten längre. På samma plats ligger nu Solna strand. Finns det vatten i närheten så finns det en strand. Därför har ni Solna sällat sig till Stockholmsområdets många stränder: Farsta strand, Hässelby strand, Nacka strand och flera andra.

 

Den som gillar strandliv – att ligga i en solstol med en god bok, kanske ta ett dopp i böljan den blå – har nu fått ännu ett alternativ i Stockholms närhet. Och Solna har förut inte haft så gott om stränder.

Här är ett par förföriska bilder från Solnas egen playa, så som den ter sig bara ett par månader efter att den skapades genom ett namnbyte.

Coimbras fado up to date – igen

För en tid sedan – den 19 juli i år – skrev jag under rubriken Coimbras fado up to date lite om ett par album med fado från Coimbra, inspelad av några av de bästa musikerna av i dag. Coimbras fado, den manliga, akademiska traditionen, som vi så ofta får höra med storheter från förr, är betydligt svårare att få tag på i sin nutida skepnad. Det första albumet tar upp äldre sånger från universitetsstaden, det andra presenterar både äldre och nyare material.

Sedan dess har en tredje skiva i serien dykt upp, Mensagens (Fado ao Centro), som bara innehåller nyskrivet. För fullständighetens skull vill jag nämna den också. Liksom de tidigare domineras den av tenoren João Farinha, som svarar för sex av de tolv vokala inslag som skivan rymmer. Fyra sjungs av Hugo Martins, som är ungefär lika bra och påminner en hel del om Farinha, och två av Carlos Pedro, också en hörvärd sångare, dock snäppet svagare än de andra två. Sex kompetenta gitarrister medverkar i olika konstellationer; mest Hugo Gamboias på portugisisk gitarr.

Coimbras fado är känd för några modiga och ännu mycket respekterade musiker som i sin musik kommenterade samhällsförhållanden under diktaturtiden, främst sångarna och trubadurerna José Afonso och Adriano Correia de Oliveira. Det fick de betala ett högt pris för med fängelse, censur och/eller förföljelse av den politiska polisen. Mensagens betyder budskap, men även om ett engagemang för samhällsfrågor framskymtar även på detta album, så är det främsta budskapet att Coimbras fado av i dag är mycket beroende av traditionen, både musikaliskt och motivmässigt. Fadon i staden förefaller vara utformad enligt en tämligen enhetlig estetik, sångarna sjunger med varierande kompetens inom i stort sett samma stil, baserad på den ”klassiska” coimbrafadon från början av 1900-talet.

Ibland påpekas coimbrafadons anknytning till en medeltida balladtradition. Därför tycker jag det är intressant att flera av de nutida sångerna på detta album tar upp motiv från en berömd tragisk kärlekshistoria från tidig medeltid, berättelsen om Inês och Pedro. Den har en mytisk prägel men går att historiskt dokumentera. Den som vill veta mer om det berömda kärleksparet kan vända sig hit till denna adress, som jag lånat bilden från:

http://maiasintothemoonlight.blogspot.se/2009/08/pedro-and-ines-portuguese-medieval-love.html

Som sagt ansluter dessa moderna sånger till äldre coimbrafado. Det är mestadels långsamma melodier framförda med känsla och god sångteknik, verkligen vacker musik, även om jag kan tycka att coimbrafado kan bli lite monoton i större doser. Dessa exempel på hur musiken praktiseras i våra dagar bör vara av intresse för alla som tycker om Coimbras fado och i likhet med mig undrat över hur den lever vidare.

Fadoprofilen (58): Alfredo Marceneiro

Alfredo Marceneiro (1891–1982) hette egentligen Alfredo Duarte och kallades Marceneiro efter sitt yrke, snickare, som han började med i tonåren efter att först ha praktiserat som bokbindare. Han bibehöll sitt yrke som snickare med fartygsinredningar som specialitet fram till 30-talet. Han kom tidigt i kontakt med fadon, allra först genom att bistå blinda gatumusiker, och uppträdde offentligt från 14-årsåldern. Under en mycket lång karriär medverkade han i många sammanhang, på teatrar, kaféer, fadohus och turnéer, och blev en välkänd figur i Lissabons bohemiska nattliv, där han kom i kontakt med ett par tre generationers fadomusiker.

Marceneiro har närmast blivit en symbol för fadon genom sin rastlösa men oupphörligt kreativa verksamhet. Hans klädsel med basker och sidenscarf, liksom hans uppträdande med handen i fickan när han sjöng, är klassiska. Han blev föremål för åtskilliga offentliga hyllningar, har behandlats i flera böcker och filmdokumentärer.

Han tyckte inte om att spela in skivor men gjorde ändå en del inspelningar med en början kring år 1930. Vi kan också höra honom från 50-, 60- och 70-tal. Han sjöng med påtaglig känsla och säker timing och med en sträv, emellanåt lite sprucken röst som ibland låter äldre än den verkligen var. Fastän många fadosångare har haft vackrare röster ifrågasätts han aldrig som en av de stora sångarna, och hans betydelse som stilbildare vilar på frasering och texttolkning. Han komponerade själv det mesta som han framförde, för texterna svarade flera av de mest framstående folkliga poeterna, som Henrique Rego och Armando Neves.

Sin största betydelse för dagens musiker har han som förebild och kompositör av en rad mycket slitstarka melodier som används av praktiskt taget alla sångartister. En typisk Marceneiro-melodi är en enkel, vemodig, lätt att minnas, att variera och anpassa till olika texter. En rad av den traditionella fadons melodier har honom som upphovsman, som Fado Cravo, Fado Bailado, Fado Pagem, Fado Laranjeira, Fado Odéon, Fado Marcha do Alfredo Marceneiro och andra. Sånger som Bairros de Lisboa och Senhora do Monte är också ännu gångbara. Genom Marceneiros musik förmedlas bilden av det gamla Lissabons bohemiska men också strävsamma liv, fullt av smärta, ensamhet och längtan, men också med stunder av samhörighet, glädje och fest.

Hans söner Alfredo Duarte Júnior och Carlos Duarte var också fadistas. Liksom brodern Júlio Duarte.

Här är några exempel på Alfredo Marceneiros musik i hans egna tolkningar. Den som så önskar kan hitta åtskilligt mera på Youtube.

https://www.youtube.com/watch?v=klN-sakwnl8

https://www.youtube.com/watch?v=ip1vDE7-tU8

https://www.youtube.com/watch?v=eVtIpUpsj4I

https://www.youtube.com/watch?v=iU-i0dpwxbM