Knossos och den minoiska kulturen på Kreta

Några kilometer utanför Heraklion, den största staden på Kreta med cirka 160000 invånare, ligger resterna av palatset i Knossos, som är det mest anmärkningsvärda minnet av den minoiska kultur som föregår den klassiska grekiska epoken. Människor har levt i trakten åtminstone sedan strax efter 6000 f.Kr. Under bronsåldern uppfördes palatset i Knossos som den främsta – men långtifrån enda – manifestationen av den minoiska civilisationen.

Jag har tidigare skrivit om ruinstaden Efesos i Tukiet (10 juni 2014). Det är ingen tvekan om att Efesos är både större och mera välbevarat än Knossos, men så är ruinstaden i västra Turkiet också mycket yngre. Men det långa tidsavståndet, liksom de många frågetecknen kring den minoiska kulturen, gör Knossos fantasieggande. En sevärdhet av samma dignitet som Efesos.

 Utgrävningarna av Knossos började på 1870-talet genom Minos Kalokairinos, en köpman från Heraklion. Många hade redan i slutet av 1800-talet ett intresse av att närmare utforska platsen, vilket till en början var omöjligt av politiska orsaker. De turkiska härskarna ville inte sälja marken, och förhandlingar om saken strandade gång på gång. Efter det att Kreta befriats från det turkiska styret kunde den brittiske arkeologen Arthur Evans köpa marken och utforskningen av Knossos kom igång år 1900. Inom tre år hade större delen av palatset blottlagts. Evans ledde under många år utgrävningarna och han skrev åtskilliga böcker om Knossos. Det var främst en rad brittiska arkeologer och arkitekter (för restaureringsarbetena) som utforskade Knossos, ett arbete som först under senare decennier allt mera tagits över av grekiska forskare. Utgrävningarna är långtifrån avslutade. Det är troligt att flera av minoernas hemligheter kommer att avslöjas av nutida och framtida arkeologer.

I Knossos har det funnits två palats. Det äldre uppfördes omkring 1900 f.Kr. och förstördes av en naturkatastrof omkring 200 år senare. Eftersom Kreta inte är vulkaniskt kan man inte skylla det på något vulkanutbrott eller jordskalv på ön. Troligare är att ett stort skalv inträffat i havet utanför ön och skapat en väldig flodvåg som förstörde palatset. Det byggdes emellertid upp igen, större och praktfullare än tidigare, och existerade fram till ungefär 1400 f.Kr., då palatset härjades av en väldig brand och förstördes. Det minoiska riket bestod under ytterligare ett par tre hundra år innan det assimilerades av det grekiska.

När palatset var som störst omfattade det 1 500 rum och 22 000 kvadratmeter i fem plan, att jämföra med Åhléns varuhus i centrala Stockholm. Mycket är osäkert om Knossos och den minoiska stadsstaten, till exempel hur många som bodde där. Uppskattningar på mellan 500 och 5 000 personer finns för själva palatset och mellan 15 000 och 100 000 invånare i hela stadsstaten. De flesta bodde alltså i palatsets omgivningar.

En modell i trä av palatset (som mest var byggt i kalksten) när det var som störst finns på arkeologiska museet i Heraklion:

I Knossos äldre historia vävs myt och historia samman. Gudar agerar tillsammans med människorna, straffar och belönar dem. En legend berättar om Minotaurus, till hälften människa och till hälften tjur. Minotauros höll till i Knossos i en labyrint som var konstruerad av uppfinnaren Daidalos på uppdrag av kung Minos. Kungen, som givit namn åt den minoiska kulturen, var inte en enda person. Minos var en titel som gick i arv mellan kungarna, ungefär som farao i Egypten inte var ett namn utan en ämbetstitel. Men några av kungarna kan också ha hetat Minos. Myten om Minotaurus förklarar de talrika avbildningarna av tjurar som fanns i Knossos. (Den musikhistoriskt intresserade kan notera att även Idomeneos, känd från Mozarts opera Idomeneo, är en del av det mytiska stoffet kring Knossos.)

Till det mest gåtfulla kring den minoiska kulturen i Knossos hör skriftspråken Linear A (under det första palatsets tid) och Linear B (det andra palatset). Språken har satt myror i huvudet på språkforskare i många decennier, och enligt Wikipedia finns det ännu ingen säker uttolkning av Linear A, medan däremot en språkintresserad arkitekt, Michael Ventris, kunde tyda Linear B i början av 50-talet. Det som då framkom var inga litterära mästerverk utan texter som skrevs i administrativa syften, för räkenskaper och handel. Linear B är skriftspråk för mykenska, den äldsta varianten av grekiska.

Minoerna på Knossos levde främst av produkter från omgivningarnas jordbruk och boskapsskötsel. Många av palatsets rum användes inte som bostäder utan för förvaring av olja, vin, spannmål och andra livsmedel, och en del var avsedda för administrationen eller för religiösa ceremonier. Samhället anses ha varit välorganiserat. Speciellt imponerande är systemet för distribution av vatten, både tillförsel av färskvatten till palatsets olika avdelningar och bortforsling av smutsigt vatten. Av dessa system finns tydliga spår i dagens Knossos.

Minoerna hade en kung och en drottning, som hade egna rum i palatset. Man kan förmoda att de hade omfattande kontakter med andra folkslag eftersom handeln var betydelsefull, och det var vanligt med besökare på palatset.

Drottningens rum på Knossos.

Det verkar också som om minoerna var ett fredligt folk. Av den mängd föremål som grävts fram i och kring palatset är vapen och annan krigsutrustning en försvinnande liten del. Forskarna har också förvånats över avsaknaden av en skyddsmur runt palatset. De två skulpterade tjurhornen på bilden nedan anses finnas på plats för att avskräcka fientligt sinnade besökare. Man kan undra vilka som blev skrämda av dem.

"Tjurhornen" är till höger i bilden.

I Knossos finns den äldsta amfiteatern i Medelhavsområdet. I jämförelse med andra antika teatrar är den anspråkslös. 500 personer kunde få plats här. Och då inte för att titta på teaterpjäser – som kanske inte ens existerade, de första stora grekiska dramatikerna Aischylos och Sofokles levde mycket senare – utan för att delta i politiska och religiösa sammankomster.

Amfiteatern.

Minoerna var religiösa, men vad deras religion egentligen gick ut på är svårt att få grepp om i dag. Den grekiska mytologiska apparaten uppstod senare och har trängt in i mytbildningen kring Knossos. Man trodde på en treenighet mellan himmel, jord och underjord och dyrkade en ”jordmoder” i både offentliga ceremonier och privata sammanhang. Lämningarna på Knossos visar att det förekom offer till jordmodern.

De döda begravdes omsorgsfullt på begravningsplatser utanför palatset. Dessa kistor finns på Arkeologiska museet i Heraklion.

Av freskerna i Knossos kan man dra slutsatser om vilka skönhetsideal som var förhärskande, inte så olika vår tids. Uppenbarligen var en slank kropp och smal midja något att eftersträva. På bilderna avbildas människorna (eller eventuellt gudarna) alltid i profil, dock med ögon sedda framifrån. Originalfreskerna, liksom en del pelare, har ersatts av rekonstruktioner och förvaras nu på museer där de är bättre skyddade för yttre påverkan.

Fresken finns nu på Arkeologiska museet i Heraklion.

Minoerna hade ett högt utvecklat sinne för konst och konsthantverk. Det mesta som bevarats finns i dag främst i de arkeologiska museerna i Heraklion och Chania på Kreta. Mängden föremål och den hantverksskicklighet med vilken de skapats ger ett överväldigande intryck.

Förvisso kan man säga att de former och proportioner som kännetecknar skålar, urnor, kärl och andra bruksföremål inte är unika för minoerna. Någon enskild upphovsman bland Knossos hantverkare och konstnärer kan inte göra anspråk på upphovsrätt. Snarare är det så att olika kulturer kommer fram till samma formspråk som vackert och funktionellt, helt oberoende av varandra. En lekman har ingen möjlighet att avgöra om ett föremål kommer från Kreta, Mellanöstern, Indien, Kina eller Afrika. Men att se föremålen från Knossos är ändå extra spännande eftersom de är det äldsta av detta slag som finns i Europa. Detaljutformningen av ornament och ytmönster är också imponerande.

Många av föremålen ser märkligt moderna ut. Nutida formgivare använder samma former i sina arbeten. De förekommer genom hela historien. Ändå kan man bli förbluffad när man vandrar omkring bland samlingarna på museet i Heraklion. De flesta av föremålen är mellan 3 500 och 4 000 år gamla.

När blev det modent med wokpannor i Sverige? Var det femton–tjugo år sedan? Jag tror till och med att wokpannan blev utnämnd till årets julklapp något år. En spännande nyhet från Asien! Men wokpannor fanns redan i Knossos.

Vanligt te drack minoerna inte. Men visst hade de tekannor som ser ut ungefär som moderna tekannor. I stället för teblad användes olika örter.

Man drack sitt örtte ur koppar. Vad sägs om de här – verkar de inte komma från keramikverkstaden på modet?

Och vem kan tro att vasen, utformad som en moden shoppingväska, är 3 500 år gammal?

Arkelogiska museet i Heraklion är ett trevligt, modernt museum i stadens centrum. Minnena från den minoiska eran är helt dominerande i samlingarna, men här finns också föremål och konstverk från senare grekiska epoker. Som statyn av Pluto och Persefone med den trehövdade hunden Kerberos. En staty för hundvänner – från cirka 200 f.Kr.

Inte ett ord om den bedrövliga ekonomiska situationen i Grekland har sagts här. Men det är naturligtvis ett faktum att offentliga institutioner som museer ligger illa till när staten måste spara på allt. Hur de arkeologiska museerna på Kreta finansierar sin verksamhet har jag ingen aning om. Men eftersom samlingarna och de enastående minnena från minoisk tid inte bara är vaggan till den grekiska kulturen utan också till de europeiska, så borde omsorgen om dem inte bara vara en fråga för Grekland utan för hela Europa. Och de vittnesbörd från en dunkel forntid som förvaras på Kretas arkeologiska museer har vi inte råd att låta förfalla.

På Kreta blommar enorma mängder av oleander. Den giftiga växten används som stängsel längs många av vägarna.

Fadoprofilen (80): Frutuoso França

Frutuoso França (1912–2000) var snickare och kom från stadsdelen Alcântara och uppträdde som sångare på teatrar och fadohus långt innan han blev professionell musiker år 1936. Han framträdde även utomlands samt i radio och teve under en lång karriär. França var en utpräglad traditionalist med stark förankring i Lissabons lokalmiljöer och är en genuin, i dag något förbisedd representant för en folklig fadotradition. Han sjöng med ljus röst och intensivt uttryck.

Så här lät han på äldre dagar:

https://www.youtube.com/watch?v=v4O781Z36mw

https://www.youtube.com/watch?v=7kPJoGqo8dY

Bluesmän att minnas

Jag tillhör Beatles-Dylan-generationen, det vill säga dem som fick sitt musikintresse stärkt av lyssnandet till The Beatles och Bob Dylan i tonåren. Och det verkar som om ungdomens musik följer med genom åren. De många brittiska rockgrupper som följde i Beatles kölvatten sade sig ofta spela blues eller åtminstone vara inspirerade av blues. I den mindre stad där jag bodde fanns inga bluesskivor att köpa och bibliotekets annars välförsedda förråd av musik var mycket knappare när det gällde blues. Under ett sommarjobb i Stockholm passade jag på att lyssna på blues under luncherna, då jag smet in i ett varuhus där man kunde lyssna på skivor. Det ska sägas: inte ens på det stora varuhuset fanns det mer än en bråkdel av all den bluesmusik som man kan hitta i nätbutiker i dag. Jag hörde John Lee Hooker, Snooks Eaglin och Lightnin’ Hopkins. (Den sistnämnde har förblivit en bluesfavorit.)

Om det förr var svårt att hitta fram till intressant musik, så finns i dag allt möjligt i överflöd, inte bara på skiva utan också som nedladdningsbara filer eller på Spotify eller Youtube. Man får alltså välja ut vad man vill fördjupa sig i. För mig har det inte blivit blues, men jag har alltid gillat musiken. Inte minst den lantliga, ofta äldre tradition där musikerna klarade sig med en akustisk gitarr.

På skivmärket Complete Blues finns billiga cd med en mängd blues av de klassiska namnen. De tre skivor jag tar upp här är alla bra: generöst med speltid, fina inspelningar, all väsentlig information och vettiga introduktionstexter.

Blind Lemon Jefferson: Black Snake Moan

Få bluessångare kan tävla med Blind Lemon Jefferson (1893?–1929) när det gäller legendarisk status. Skivan har undertiteln The First Country Blues Superstar, vilket inte är någon överdrift. Jefferson anses också vara skaparen av Texasbluesen som senare kom att utvecklas vidare av främst Sam Lightnin’ Hopkins (1912–82), som träffade Jefferson när han (Hopkins) var mycket ung, spelade med honom och var den blinde sångaren till hjälp.

Jefferson kom från en småstad i Texas och började som gatumusiker. Han sjöng till en början många religiösa sånger men övergick alltmer till blues. Han blev snart uppskattad, inbjöds till större orter och reste mycket. I mitten av 20-talet uppmärksammades han av skivbolaget Paramount, och han gjorde under de kommande åren många inspelningar på den etiketten, de flesta i Chicago. Inspelningarna gjorde honom populär, berömd och ekonomiskt oberoende. Han skaffade sig bil och chaufför. En vinterdag 1929 fastnade ekipaget i en snöstorm utanför Chicago, chauffören övergav sångaren, kanske i avsikt att hämta hjälp, och Jefferson avled i snöstormen.

Han sjöng sånger som hette sådant som Bad Luck Blues, Broke and Hungry, Prison Cell Blues och One Dime Blues, titlar som berättar om ett hårt och fattigt liv – som Jefferson alltså inte levde sedan han blivit framgångsrik. Snarare vittnar titlarna och texterna om bluesens schabloner, som säkerligen vann gensvar bland den svarta publiken, van vid fattigdom, rasism och personliga olyckor.

Några av skivans inspelningar hörde jag för många år sedan i utgåvor med betydligt sämre ljudkvalitet. Här är ljudet mestadels helt acceptabelt och det är lätt att höra att Blind Lemon Jefferson var en stor bluessångare. Rösten var kraftig och klangfull, sångstilen är expressiv men ändå behärskad. Han var också en mycket skicklig gitarrist. Mitt första intryck var att gitarrspelet framförallt är funktionellt. Lyssnar man närmare, till exempel till den berömda Matchbox Blues, framstår det dessutom som rikt varierat, kreativt och rytmiskt flexibelt. Kort sagt: en lysande representant för den gamla lantliga bluesen.

Charley Patton: Hang It on the Wall

Charley Patton (1887 eller 1891–1934) kom från Edwards i Mississippi och blev den förste betydande representanten för den inflytelserika bluesstil som brukar kallas deltablues. Wikipedia  beskriver den så här: ”Deltablues är en av de tidigaste bluesmusikstilarna och föddes under sent 1800-tal. Stilen kallas deltablues då den uppstod i deltat mellan Mississippifloden och Yazoofloden i delstaten Mississippi. De första inspelningarna av deltablues gjordes i slutet av 1920-talet. Stilen på inspelningarna kännetecknas av att en ensam sångare ackompanjeras av sin gitarr som ofta spelas med en slide (en stål- eller glashylsa) på ena fingret som förs över gitarrsträngarna och ger ett klagande ljud som förstärker sångarens bluessång.”

Typiskt för deltabluesen är också en intensiv, tung rytm i gitarrstämman, ett kraftfullt sångsätt med stark utlevelse och korta fraser. Deltabluesen är kanske den viktigaste ingrediensen i den Chicagoblues som senare uppstod som en följd av migrationen från Mississippi till storstäderna, främst Chicago, på grund av arbetslösheten i södern efter depressionen.

Som ung började Charley Patton sjunga på festligheter vid plantagerna i Mississippi och på lokala nöjesetablissemang. Han blev snart populär och tjänade bra, pengarna spenderades inte bara på kläder och kvinnor utan också på sprit och kokain, vanor som bidrog till att förkorta Pattons liv. Han beskrivs som en mångsidig underhållare som kunde sjunga med olika röster, liksom i dialog med sig själv, och höll på med olika gitarrtrick som att spela med gitarren bakom ryggen och liknande. En showman, men först av allt en bluessångare som kom att påverka många andra.

På skiva spelades han in av Paramount först 1929. Därigenom blev han en ersättare för bolagets stjärna Blind Lemon Jefferson då denne hade avlidit. Han spelade gitarr robust och rytmiskt och använde ibland gitarren som slaginstrument. Rösten är kraftig och skrovlig, sångsättet intensivt. Hans musikaliska framtoning var en kontrast mot hans spensliga och kortvuxna gestalt. Hans mest kända inspelning Pony Blues finns förstås med i urvalet på detta album. Jag tycker att High Water Everywhere i två delar är höjdpunkten. Här tar Patton upp ett vanligt tema i sydstaternas blues, de ofta återkommande översvämningarna i flodområdena kring Mississippi och dess bifloder.

Blind Willie McTell: Atlanta Strut

Medan Blind Lemon Jefferson tillhör Texastraditionen inom bluesen och Charley Patton Mississippibluesen, så representerar Blind Willie McTell (ca 1901–59) en tredje viktig linje i bluesens utveckling, östkustbluesen. Den kan rent allmänt sägas vara lite mjukare, mera melodisk än bluesen från Mississippideltat, som McTell ändå påverkades av, främst är det gäller gitarrspelet.

Blind Willlie McTell kom från staden Thomson i Georgia och kom främst att utöva sin musik i Atlanta. Han började musicera redan som barn, uppträdde som gatumusiker och gjorde sina första skivinspelningar 1927. Han uppträdde och spelade in skivor ända fram till 1957, men under de senare åren sjöng man mest religiösa sånger. McTell kunde försörja sig på sin musik men hade inte samma kommersiella framgång som Blind Lemon Jefferson och andra, mer allmänt populära sångare. För eftervärlden framstår han emellertid som en av de största inom öststatsbluesen. ”Jag vet en sak, ingen kan sjunga blues som Blind Willie McTell”, har Bob Dylan sagt, ett uttalande som citeras på skivomslaget. McTells rykte ska naturligtvis baseras på hans musik och inte på ett citat från Dylan, men om McTells rykte kan påverkas av Dylans beröm, så varför inte?

Jag kan inte minnas att jag hörde Blind Willie McTell då jag lyssnade mycket på blues, troligen är den här skivan min första kontakt med hans musik. Jag tycker mycket om den. Bland Willie McTell hade en fin, klangfull, behaglig röst, och på skivans inspelningar, som omfattar tiden 1927–35, låter han ung. Han var också, som så många bluessångare, en utmärkt gitarrist som gärna använde instrumentet för imitativa effekter, det vill säga för att illustrera andra ljud. Vid sidan om Leadbelly (1888–1949) var han väl den ende mera berömde bluesman som spelade tolvsträngad gitarr, även om han började med en vanlig sexsträngad. Det ger musiken en fyllig, mjuk klang som är tilltalande.

Blind Willie McTell sjöng främst blues, men på skivan finns också ett par snabbare, starkt rytmiska nummer som antyder att han också spelade dansmusik. Mitt intryck av den här skivan är att Blind Willie McTell är en av de stora bluessångarna, en av de absolut bästa rösterna med en lite mjukare och mera melodisk stil än sångarna från Mississippi.

Bästa albumen med ny fado (11): Plats 1

1. Carminho. Alma. EMI Music Portugal 2012.

Bernardo Couto, José Manuel Neto, Ângelo Freire, Luís Guerreiro eller Mário Pacheco, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr, Marino de Freitas eller Diogo Clemente, basgitarr, Mário Franco, kontrabas, ytterligare några musiker på pian och stråkar i enstaka spår.

När ett nytt fadoalbum ges ut är det vanligt att det säljs i flera varianter, förmodligen av något kommersiellt skäl. Av Carminhos Alma skaffade jag en version med två ”bonusspår” och en dvd där Carminho inför publik sjunger till stor del annat material än på cd:n. Men även utan dessa tillägg skulle Alma förtjäna sin plats på min lista. Att Carminhos nya album Canto inte finns med beror helt enkelt på att jag inte är lika van vid det ännu, plus begränsningen till två titlar per artist. Hennes två första album är nu så pass gamla att jag vet att de är skivor att ständigt återkomma till. Här är den recension jag skrev om skivan för tidskriften Lira:

”Sångerskan Carminho, som gjorde en fantastisk skivdebut 2009, återkommer nu med ett album som har vissa likheter med debuten. Även nu producerar Diogo Clemente, som spelar spansk gitarr tillsammans med Marino de Freitas på basgitarr och fem (!) mästare på portugisisk gitarr av vilka Bernardo Couto och José Manuel Neto förekommer mest. Sångerna är traditionella fados, sånger ur andra artisters repertoar, lite brasilianskt och resten nyskrivet. Den musikalitet, energi, närvaro och inlevelse som sångerskan visade på sin debutskiva finns här också – men både repertoaren och uttrycksregistret är något bredare. Ömsint och lugn är Chico Buarques och Edu Lobos Meu Namorado, i övrigt finns det mesta från rustik rytmkänsla till intensivt uttrycksfulla sånger där Carminho med sitt lite slingrande sångsätt borrar sig in i texten och skapar en rikt varierad melodisk linje, med säker känsla för form och balans. Bara i början av sin karriär är hon för mig den mest spännande och kreativa rösten i dagens fado, med rötterna i en lång tradition som hon för in i en helt samtida musik. Detta album förvandlar en starkt lovande sångerska till en mästare.”   

Som sagt förut: listan skulle kunna se något annorlunda ut om jag gjorde den i dag och inte för några veckor sedan, dock knappast vad gäller prispallen. Två helt nya album som säkerligen skulle platsa rätt högt är Camanés Infinito Presente och Cuca Rosetas Riû, som jag har presenterat i ett separat inlägg. Därmed stängs denna topplista, med förhoppningen att den som intresserar sig för ny fado har hittat något nytt och lockande.