Lira recenserar Fado – en vägvisare till musiken och musikerna

Min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag) recenseras nu i musiktidskriften Lira (nr 4/2013). Under den förbryllande rubriken "Segrarna skriver musikhistorien" skriver Rolf Nilsén:

FADOGUIDE. Ulf Bergqvist kommer från förlagsvärlden men har en stor kärlek till fadomusiken som nu har manifesterat sig i en nyutkommen guidebok till denna portugisiska musikvärld. Boken består av tre delar där den första berättar ganska grundligt om fadons historia och grunddrag. Den andra består av intervjuer med åtta fadosångare från en huvudsakligen ung generation och boken avslutas med en avdelning korta levnadsbiografier om fadons största personligheter.
Som introduktion till fadons värld på svenska fungerar boken utmärkt och ger lust till en Lissabonresa till fadohusen och de legendariska kvarteren där fadon utvecklats. På det viset är det en pionjärgärning som Bergqvist gjort – nu kan svenskar utan kunskaper i det portugisiska språket få en överblick över denna musikaliska tradition och kanske lättare förstå en del av vad man kan få höra under ett besök i Lissabon. Det är roligt att boken förutom en historisk överblick också går på djupet och ställer frågor om fadons roll i dagens Portugal. Det gör att Bergqvists bok blir mer än bara en guide, det blir också ett engagerat diskussionsinlägg.
Som Bergqvist antyder i boken, har kanske fadon haft en storhetstid under de senaste decennierna och framtiden kan vara en smula oviss, men det är ett utmärkt tillfälle då att göra ett bokslut och sammanfatta historien fram till nuet. Även för den som inte kommer iväg till Lissabon finns det mycket att hämta, exempelvis en utförlig bok- och skivlista där man kan söka, för att sedan gå vidare och leta upp mer fado.

Ulf Bagge. Trubaduren

 Ulf Bagge är ett välkänt namn i Stockholmstrakten, där han har varit verksam sedan 60-talet som visdiktare, uttolkare av våra litterära visklassiker, kulturförmedlare, författare, guide på stadsvandringar, konsert- och kabaréarrangör och mycket annat. När han nu ser tillbaka på sin verksamhet i visans och kulturens tjänst i boken Trubaduren (Ekerlids Förlag 2012), blir det en lika omväxlande som innehållsrik återblick. Den som är någorlunda jämngammal med Bagge får trevliga påminnelser om den tid som förflutit. För den som är mycket yngre är säkert mycket av det han berättar helt okänt.

 Framförallt möter vi en mängd människor i dessa minnesbilder: vissångare, jazzmusiker, skådespelare, journalister, politiker, kulturbyråkrater etc. Bagge har samarbetat med många av dem, känt ännu flera och träffat på så gott som alla. Här finns de som blivit bestående storheter – Cornelis, Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Monica Zetterlund – liksom en del som det är roligt att bli påmind om – som Tor Bergner eller Fritz Sjöström – och några som jag gärna hade fortsatt att glömma samt många som jag aldrig hört talas om. Av vissångare inom den svenska ”visvågen” på 60- och 70-talen kan jag bara komma på att Bagge har missat att nämna Thorstein Bergman. Med mängden av namn är det en klar brist att boken saknar personregister.

En del personer, som jazzmusikerna Sture Nordin och Nisse Sandström, skildras genomgående och reservationslöst sympatiskt. Andra kan visa upp lynniga, obegripliga eller direkt motbjudande beteenden. Sådant kan ju vara intressant att läsa om. Att konflikter och osämja kommer upp till ytan i en skildring som vill vara autentisk är inte så mycket att säga om, det hade varit konstigt om allt hade varit idyll. Som läsare är man också medveten om att detta är Ulf Bagges subjektiva minnen och att andra personer kan minnas annat. Boken präglas ändå mest av en kollegialitet kring kulturarbetarnas villkor. Och samarbeten är en av bokens klaraste röda trådar.

Några saker vill jag särskilt lyfta fram. Alkoholvanorna i 60- och 70-talets viskretsar var utan sans. Givetvis fanns det artister som likt Ulf Bagge själv var begåvade nog att tacka nej till ett och annat glas, men för många låg ohämmade alkoholvanor bakom problem och konflikter och i vissa fall också avsevärt avkortade karriärer och livslopp. Fastän jag tidigare aldrig inbillat mig att svenska trubadurer var nykterister, var alkoholmissbruket mer utbrett, om man får tro Bagge, än jag hade en aning om.

Politiken är förstås närvarande i flera avseenden. Dels genom att den svenska visvågen var som mest intensiv under 60- och 70-talens vänsteruppsving, då revolutionär nit hörde till standardutrustningen för en sann trubadur. Ulf Bagge, som genom sitt engagemang för fredsfrågor också är en vänsterman, undvek den extrema radikalismen och blev därmed suspekt i vissas ögon, särskilt efter hans medverkan i en valkampanj för Folkpartiet – inte direkt ett framgångsrikt samarbete. Bagge har också samverkat med folk inom arbetarrörelsen och medverkade på en valturné med Olof Palme, som i boken ges ett kortfattat och sympatiskt porträtt. Resultatet av sådana samarbeten var växlande. Här finns trångsynta partibyråkrater som inte tolererar åsikter utanför programmet, men också folk med öppnare sinne och ett engagemang för kulturen.

Ulf Bagge har i hög grad varit ansvarig för olika kulturarrangemang. Den del av verksamheten som ligger bakom ett framgångsrikt möte mellan artister och publik är förbisedd: anskaffning av lämpliga lokaler, att tider ska stämma, att ekonomin håller, att informationen går ut, att allt sker i rätt ordning och så vidare … allt sådant som man numera brukar kalla logistik och som man egentligen inte lägger märke till förrän det inte fungerar. Jag tycker att det är intressant att det skildras i boken. En kulturlivets vardagslunk och grovgöra långt ifrån rubrikerna. Här finns inte bara de praktiska bestyren utan också tankar och syften bakom olika projekt.

Trubaduren är en intressant minnesbok särskilt för den som var med den här tiden och kommer ihåg dess huvudpersoner. Den är dessutom ledigt skriven, man leds snabbt fram i handlingen och fastnar inte i några longörer. Är det något jag saknar så är det lite mera kring det kreativa arbetet med viskonsten: hur det går till att skriva en visa eller hur man kommer fram till hur en klassiker som Bellman ska tolkas. Trubadurens verkstad och tankesmedja, den kanske mest privata delen av en musikers uppdrag. Men det som finns är roligt att ta del av – ett brokigt, händelserikt och personligt tidsdokument.

Omläsningen (3). Marin Sorescu

Den rumänske poeten Marin Sorescu (1936–96) är välkänd i sitt hemland. Han har också gått hem hos utländska läsare, finns översatt till många språk och har givit ut flera volymer med dikter i svensk tolkning. Den första heter Framkallning och utkom i FIB:s Lyrikklubbs ”lilla serie” år 1975, som nummer 19 i serien. Den bestod av små, billiga volymer med poesi från Sverige och utlandet. Dikterna i Framkallning är tolkade av Pierre Zekeli och Marianne Sandels.

 

Denna lilla diktsamling har jag återkommit till många gånger. Det finns något enkelt, opretentiöst och förtroligt i Sorescus tilltal. Poeten uttrycker sig med humor och distans. Samtidigt som dikterna är lätta att läsa, är det tydligt att Sorescus verk rymmer allvarligare bottnar och därför blir återkomsten till hans dikter för mig ofta mer givande än den första läsningen. I ett kort förord skriver Marianne Sandels bland annat:

”Klarsyntheten, den egenskap man ofta tillskriver ungdomen eller barnet, som med stora och öppna ögon betraktar världen och ser det absurda i dess skeenden, just denna egenskap önskar sig Marin Sorescu. Och den besitter han i allra högsta grad i sin lyrik. Med viss rätt kan man dra paralleller till landsmannen Eugène Ionesco, som blivit urbilden för det absurdistiska. Och nog krävs det klarsynthet och ett ofördärvat sinne – eller god psykologisk träning – för att kunna slå ned på Lasten:

För de döda

Förefaller evigheten

Längre,

Därför att de ej får

Röka

/…/ Vill man uttryck sig tillspetsat, skulle kan kunna säga att Sorescus absurdism aldrig blir överintellektualiserad utan snarare tvärtom är väl förankrad i känslorna.”

Som ett exempel på Sorescus poesi citerar jag ur dikten Tavlor. Poeten inleder med att berätta att han brukar stjäla tavlor från olika museer. Ständigt är han på flykt undan blodhundarna som känner vittringen och är honom hack i häl medan han flyr vidare med en tavla under armen.

Jag talar högt med målningarna som sätter mitt liv på spel,

Jag hänger dem på molnen och på träden

Och går ett steg bakåt för perspektivets skull.

Med de italienska mästarna är det lätt att samtala,

Vilket oljud av färger!

Och för den skull

Blir jag nästan alltid fast meddetsamma,

Sedd och hörd på långt håll,

Som om jag bar papegojor under armen.

Den svåraste att stjäla är Rembrandt,

Man sträcker ut handen och möter mörkret –

Man grips av rädsla, hans människor har ingen kropp

Utan bara slutna ögon i ett mörkt fängelse.

Van Goghs målningar är galna,

De rullar och vänder sig

Och man måste hålla sig fast

Med båda händerna,

För de dras uppåt av månens kraft.

Jag vet inte varför Bruegel får mig att gråta;

Han var inte äldre än jag,

Men kallades den äldre

För att han visste allt när han dog.

Också jag försöker att lära av honom,

Men jag kan inte hålla tillbaka tårarna

Som rinner ned på ramarna av guld,

Nr jag flyr med årstiderna i famnen.

Som jag sade till er varje natt

Stjäl jag en tavla

Med avundsvärd skicklighet.

Men vägen är mycket lång,

Och till slut tar de mig,

När jag kommer sent på natten,

Trött och söndersliten av hundarna

Med en värdelös reproduktion i handen.

Innan dimman lättar

Innan dimman lättar tycks hav och himmel flyta samman. Den som stirrar ut i det grå kan få för sig att ett helt nytt och obekant landskap ska blottas när dimman väl har lättat.

Bänkarna ser ännu tommare ut när de inte erbjuder en utsikt. Bryggan och bänkarna är som en sista utpost. Tar världen slut här?

Bjärta färger och skarpa vinklar upplöses i mjuka konturer och bleka toner i dimman innan den lättar. Det är som att befinna sig inne i en akvarell.

Bilderna från Djurgården den 10 september 2013.

Bud Powell revisited

Då jag blev intresserad av jazzmusik för mycket länge sedan fanns det redan så mycket litteratur om jazz att man lätt kunde finna något att läsa om de viktigaste musikerna. Att hitta dem på skiva kunde vara betydligt knepigare, särskilt i en mindre stad med ett utbud främst inriktat på topplistorna, och dessutom avskräckande dyrt för den som ännu gick på gymnasiet. På något sätt lyckades jag ändå höra pianisten Bud Powell (1924–66) och blev fängslad av hans pianospel.

I dag är det annorlunda. Jag beställde cd-boxen Bud Powell – Eight Classical Albums (Real Gone 4 cd) för en dryg hundralapp och kan alltså konstatera att musiken är mycket billigare nu än då den var ny, även om man bortser från kronans värdeförsämring under ett halvsekel.

Bud Powell är den viktigaste pianisten inom den jazzepok som kallas bebop och som mest har blivit förknippad med saxofonisten Charlie Parker och trumpetaren Dizzy Gillespie. I hans pianospel är det också lätt att känna igen bebopens lite kantiga teman, en iver att nå fram till solopartierna med improvisationer över harmonierna, oftast i snabbt eller mycket snabb tempo. Men här förekommer också några standardlåtar av typ evergreens, där melodin går att följa fastän Powell tar sig stora friheter att dekorera och göra utflykter från den. Detta är jazz som man knappast kan dansa till, men sannerligen musik att lyssna till, kraftfull, fantasirik, tekniskt briljant. Fastän bebopen en gång uppfattades som en skrämmande och hiskligt modern musik, är den numera snarare ett slags utgångspunkt för modern jazz, en vacker, innehållsrik och varierad musik. Men i Bud Powells pianospel finns också tydliga anknytningar till äldre pianojazz, särskilt den ekvilibristiske Art Tatum.

Många jazzmusiker under 50- och 60-talen var omtalade för alkohol- eller narkotikamissbruk; Charlie Parker är väl det främsta exemplet. Bud Powells musikaliska bana kantades av psykiska problem och han tillbringade mycket tid på olika sjukhus och behandlingshem. Den som vet om detta kan höra en nervig ton i Powells pianospel. Själv låtsas jag inte känna till saken och hör en pianist som befinner sig i sitt egen bekymmersfria rike, fri att skapa, lycklig i sin musik.

Bud Powell

De allra flesta av inspelningarna i cd-boxen är gjorda med pianotrio från slutet av 40-talet och något decennium framåt, men på några medverkar också trumpetaren Fats Navarro, tenorsaxofonisten Sonny Rollins och trombonisten Curtis Fuller. Men Bud Powell har ordentligt svängrum i en musik försvisso är gammal men som ännu låter inspirerad och lekfull. Boxen innehåller albumen Bud Powell Trio (utgiven 1951), The Amazing Bud Powell (1951), The Amazing Bud Powell Volume 2 (1953), Bud Powell Trio Volume 2 (1953), The Amazing Bud Powell Volume 3 (1957), Time Waits – The Amazing Bud Powell Volume 4 (1958), Blues in the Closet (1958) och The Scene Changes – The Amazing Bud Powell Volume 5 (1959).   

Detta exempel kommer från den sistnämnda skivan. Powell spelar med basisten Paul Chambers och Art Taylor på trummor.

http://www.youtube.com/watch?v=4L0FqOsFrZ4

Apropå recensioner ...

... så har Thomas Nydahl, som själv skrivit mycket om fado, skrivit om min bok i sin blogg. Så här ser det ut:

 http://nydahlsoccident.blogspot.se/2013/09/ulf-bergqvist-fado-en-vagvisare-till.html

Recension i HiFi & Musik

En tanke med denna blogg var att den skulle utgöra ett litet marknadsföringsstöd till min nyutgivna bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). Detta har jag dock glömt bort tills jag blev påmind genom en recension i tidskriften HiFi & Musik nr 9/2013. Recensenten Bengt Eriksson är en välkänd musikjournalist som skrivit i olika tidningar sedan decennier. Så här säger han om min bok:

"Jag kan inte tänka mig att någon i Sverige vet mer om portugisisk fado än Ulf Bergqvist. I tidskriften Lira fortsätter han envetet att recensera nya fadoskivor. (Sen kan det vara ett litet helsike att få tag på vissa rekommenderade album – men det är en annan sak.)

Nu har Bergqvist också gett ut en grundläggande bok om portugisisk fadosång och musik, från traditionen in i nutiden. ”En vägvisare till musiken och musikerna”, som titeln så exakt lyder. Kunnigt och intressant. Och trots all faktakunskap: inte det minsta svårläst. Samt – det är ju viktigast – lyssningslockande. Alltså en perfekt bok för den svenska publik som upptäckt Portugals fadotradition genom nya sångerskor som Cristina Branco och Mariza.

Just kapitlet ”Den nya fadon” – där Bergqvist påpekar att den inte är så ny – är extra intressant för mig, som tycker om när traditioner lever vidare genom nya generationer, tankar, liv, åsikter och influenser. Också spännande – och kanske förvånande – att hälften av de åtta ”Röster om fadon i dag” som intervjuas – Ricardo Ribeiro, Pedro Moutinho, Marco Rodrigues och Rodrigo Costa Félix – alltså är män.

I Sverige har flera av de nya, yngre fadosångerskorna blivit kända och hörda. Men hur många av oss har hört en enda av ovannämnda fadosångare? Som sagt: lyssningslockande och alla fyra finns på Spotify, upptäckte jag precis …"

Boken kan beställas från GML Förlag eller genom Internetbokhandlare som Adlibris, Bokus, Bokia och flera andra. Den kan också beställas hos vanliga bokhandlare.