Fado på cd: Recensioner i repris (4)

Här ytterligare några recensioner från tidskriften Lira. Som sagt: antalet asterisker antyder hur jag uppskattar dessa album i dag.

Carlos Zel

Quartas de Fado (2010)

Movieplay

****

Sångaren Carlos Zel, som avled år 2002 bara 52 år gammal, har ännu en trogen publik i Portugal. Denna cd innehåller publikinspelningar från kasinot i badorten Estoril från 2000 och 2001. Zel sjunger tillsammans med en pålitlig, något varierande kompgrupp där jag särskilt vill nämna Paulo Parreira eller Fernando Silva på portugisisk gitarr. På några spår medverkar också inbjudna musiker som sångarna Fernando Maurício och João Ferreira-Rosa samt några instrumentalister. Men även om det tillfälligtvis dyker upp piano, accordeon eller elgitarr (!) är detta en fado som bottnar i ett äldre, genuint tolkningssätt. Skivan domineras starkt av traditionell fado, och Carlos Zel, som har en rätt kraftig, fyllig röst sjunger rättframt, robust och med starkt uttryck. Han finns även tillgänglig på ett par cd med studioinspelningar, men jag tycker att dessa publikinspelningar, även om de är något ojämna, har en närvaro och spontanitet som gör dem mer angelägna. Carlos Zel är väl värd att bli ihågkommen.

Fábia Rebordão

A Oitava Cor (2011)

iPlay

***

Ännu en ny fadosångerska: 26-åriga Fábia Rebordão gör här en bra debut, även om den inte är lika märkvärdig som Carminhos 2009 eller Cuca Rosetas tidigare i år. Med en röst som ligger ganska lågt sjunger hon rättframt med kraft och känsla, utan att ornamentera melodilinjerna särskilt mycket. Hon påminner en del om sin mera kända kollega Ana Moura. Liksom Moura samarbetar hon med mångsysslaren Jorge Fernando, som här är med som upphovsman till nio av de sexton sångerna, har producerat och arrangerat och spelar spansk gitarr tillsammans med Ângelo Freire, portugisisk gitarr, och Daniel Pinto, bas, ett skickligt komp. Några andra musiker medverkar tillfälligt, bland andra sångerskorna Celeste Rodrigues (88 år i år!) och kapverdiska Lura. Musiken är mest ny, men här finns också några traditionella fados med nya texter. Sångerskan har gjort tre melodier och två texter. Skivan är jämn men kanske också en aning monoton om man lyssnar på allt i ett svep. Men nog är Fábia Rebordão ett namn att lägga på minnet.

Katia Guerreiro

Fado (2008)

Sony Music

*****

Katia Guerreiro, född i Sydafrika och uppvuxen på Azorerna, har under senare år blivit en av fadons intressantaste röster. Hennes musik baseras på traditionell fado och nyskrivet material. Den utmärkta komptrion – Paulo Valentim, portugisisk gitarr, João Veiga, spansk gitarr, och Rodrigo Serrão, kontrabas – har följt henne i flera år och berikar hennes musik med nya texter och melodier av hög klass. Katia Guerreiro har en vacker, ganska stark röst i mellanregistret och sjunger med total koncentration kring varje ord. Genom den intensiva texttolkningen blir den melodiska linjen lite ojämn, med markerade pauser och accenter; ibland kan den få en närmast deklamatorisk prägel. Sångerna är fulla av laddning och skiftande uttryck, här tar aldrig rutin eller slentrian över. Katia Guerreiros nya cd är mycket jämn. När jag hör sånger som Pranto de Amor Ausente, Lírio Roxo eller Estranha Paixão frågar jag mig om detta inte är den bästa fadoskivan från den starka årgången 2008.Och svarar: javisst är den det.

Luís Matos

Espelho de Alma (2009)

Espacial

Fado

***

Inom ny fado diskuteras ofta behovet av förnyelse i förhållande till fadons tradition. I sin musik har den unge sångaren Luís Matos valt att helt och hållet lita till traditionen. Med undantag för Jorge Fernandos fina Os Búzios (lanserad av Ana Moura) består denna cd enbart av traditionell fado. Matos har också förtrogenhet med den sångstil som ofta kännetecknar en folklig, lokalt förankrad fado – man kan ana en förebild som Fernando Maurício – alltså en textnära, dynamiskt varierad fado. Skivan är mycket jämn. Kompmusikerna José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Miguel Ramos, spansk gitarr, och Jorge Carreiro, basgitarr, kan det mesta och presterar ett säkert, ganska diskret ackompanjemang. I sitt repertoarval och sina tolkningar liknar Luís Matos sin kollega Ricardo Ribeiro, men har en tunnare och svagare röst än Ribeiro. Jag är alltså mer imponerad av Matos kunskap och uttrycksfullhet än av hans röstklang. En utmärkt debut. 

Cristina Branco

Não Há Só Tangos em Paris (eller Fado Tango i vissa länder) (2011)

Universal

*****

Med utgångspunkt från fadon har Cristina Branco länge töjt på gränserna och närmat sig annan musik. Skivan ”Det finns inte bara tango i Paris” innehåller två traditionella fados, ett knippe sånger som närmast är lyriska visor, fyra sånger på spanska, två på franska och ett kort stycke på Bernardo Coutos portugisiska gitarr. I kompet kompletteras fadons gitarrklanger av piano, accordeon, ett par blåsinstrument och fyra celli. Allt utspelas i en musikalisk rymd som begränsas av fado, tango, chançon och folkmusik. Cristina Branco har en ljus lyrisk sopran med perfekt kontroll över varenda stavelse, paus, accent. Hon har alltid varit en bra sångerska, men sjunger här mer omsorgsfullt än någonsin. Samtidigt finns ett obekymrat handlag med även svårare melodier. Arrangemangen är smakfulla, och hela produktionen är elegant, sober och innerlig snarare än spontan och expressiv. Cristina Brancos elfte cd är lite ojämn, men i sina bästa stunder (Jacques Brels Les désespérés!) bjuder hon på hänförande vacker musik.

Fado på cd: Recensioner i repris (3)

Ytterligare fem recensioner av fadoskivor som först publicerades i musiktidskriften Lira.

Aldina Duarte

Mulheres ao Espelho (2008)

Roda-La Music

****

Av dagens fadosångerskor har Aldina Duarte den striktaste konservativa hållningen: hon sjunger enbart traditionell fado till nya texter (ofta av henne själv) och tillåter inte bas i kompet (förekom i fadon först på 1930-talet). I stället ger José Manuel Neto, portugisisk gitarr, och Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, ett flexibelt komp på cd:n ”Kvinnor i spegeln”.

Duarte säger att innehållet inte är självbiografiskt; de elva numren får i stället uppfattas som rollspel kring olika kvinnors öden och känslor. Nu gör det inget – Duarte sjunger som om det vore självupplevt. Att några andra fadosångerskor rent tekniskt är bättre spelar heller ingen roll; Aldina Duarte hanterar de förutsättningar hon har mästerligt. Här blir fadon en utanförskapets och utsatthetens musik, ett omedelbart men poetiskt uttryck, gripande i sin direkthet men också fint nyanserad. En unik röst i dagens fado.

Av Aldina Duartes tre cd, mycket jämna, är det nog Mulheres ao Espelho man bör välja först.

Vicente, José, Manuel och Teresa da Câmara

Câmara, Um Nome Três Gerações (2011)

Ovação

***

På denna nya cd samlas tre generationer ur släkten da Câmara. Vid sidan av nestorn Vicente da Câmara, född 1928, är det hans söner José och Manuel samt sondottern Teresa. Alla fyra sjunger var sitt solonummer, i övrigt består skivan av olika kombinationer av rösterna. Vicente da Câmara var som bäst på 60-talet men låter fortfarande intressant. José da Câmara är den bäste av sångarna, men Manuel da Câmara är också hörvärd, och det gäller i ännu högre grad den unga sångerskan. Musiken är traditionellt orienterad, men de vanligaste sångerna ur fadons repertoar har man undvikit. Det mesta går i ganska snabbt tempo, och det rör sig om en enkel, rättfram musik som sjungs med gott humör. Komptiron med Luís Petisca, portugisisk gitarr, Mário Estorminho, spansk gitarr och Filipe Vaz da Silva, basgitarr, är effektiv och säker utan att briljera. Musiken på skivan är förvisso inte omistlig, men det är en trevlig dokumentation av den för fadon viktiga da Câmara-familjens musik. 

Dulce Pontes

Momentos (2010)

Galileo

***

Sångerskan Dulce Pontes var en av pionjärerna när fadon fick ett nytt uppsving i början av 90-talet. Men hon är mer en populärsångerska som ibland tar upp fado än en renodlad fadosångerska. Hennes register är bredare, sångsättet ett annat. Musiken tar även in influenser från popballader, rebetika, folkmusik, opera och romans. Dulce Pontes har en stark sopran med stort omfång och kraftigt vibrato. Hon har en utmärkt sångteknik och sjunger gärna dramatiskt och i långa, långsamma linjer; de kända fadosånger som finns med på denna dubbel-cd töjs ut till nästan dubbla längden jämfört med andra versioner. Musiken får ibland en operaliknande prägel. Jag tycker hon är bäst när hon tyglar sin virtuositet, som i den vackra, lågmälda Por Esse Mar, medan hon i sina sämsta stunder kan bli pretentiös och överdramatisk. Som uttolkare av fado har hon flera överlägsna konkurrenter. Men hon är en skicklig och ambitiös sångerska och en viktig gestalt i nyare portugisisk musik.

José Manuel Barreto

Fados (2012)

iPlay

*****

På ett fadoställe i Lissabon hörde jag för två år sedan en sångare som med sin vackra röst, koncentration och publikkontakt bjöd på en oförglömlig och gripande fado. Då jag efteråt frågade honom om namnet var jag förvånad över att en så bra sångare kunde vara praktiskt taget okänd utanför Lissabon. Det kanske blir en ändring på det nu, när José Manuel Barreto ger ut sin första cd på över tio år. Tillsammans med ett dussintal fina kompmusiker i olika konstellationer bjuder han på en lågmäld, innerlig och traditionellt orienterad fado som kan te sig opretentiös vid en första kontakt, men som fördjupas och växer ju mer man hör den. Rösten är både mjuk och fyllig och används för att lyfta fram nyanserna i texten i en varierad melodisk linje. Som 69-åring är Barreto knappast ute efter att grundlägga en internationell karriär. Snarare kan skivan ses som en sammanfattning av ett mångårigt umgänge med fadon. Det har resulterat i en musik som i sin förmenta anspråkslöshet har en värme, hängivenhet och värdighet som andra musiker kan avundas och lära sig av. José Manuel Barreto är en av de stora fadosångarna.

Saudade no Futuro (2012)

iPlay

***

Nya fadosångare och -gitarrister har kommit fram i mängd de sista tjugo åren. Denna skiva antyder lite av det vi kan vänta framöver: fem gitarrister och fem sångerskor som nu är i åldern 8 till 17 år. Fadons framtid möjligen? Gitarristerna är duktiga, och Micael Gomes och Pedro Dias (portugisisk gitarr) samt Bernardo Viana och Pedro Saltão (spansk gitarr) kan nog rätt snart kompa etablerade namn. Sångerskorna har ett bra handlag med fadons frasering och sjunger med tydlig entusiasm, mest traditionell fado. De är rätt lika varandra, och en personlig sångstil kan man inte begära av så unga sångerskor. Ana Rita Prada har kommit längst, och med Fado das Flores, en melodi av Alfredo Marceneiro, svarar hon för skivans bästa spår. Om några år kan hon mycket väl bli ett betydande namn på fadoscenen. Även Bárbara Santos, Beatriz Felício, Diana Vilarinho och Teresinha Landeiro kan utvecklas positivt om de sköter sina kort klokt. Givetvis finns bättre ny fado än denna. Men det är roligt att höra engagemanget och kunnigheten hos dessa fadojuniorer.

Fado på cd: Recensioner i repris (2)

Här fortsätter återpubliceringen av recensioner av fadoskivor. Recensionerna är ursprungligen publicerade i tidskriften Lira.

Ana Laíns

Quatro Caminhos (2011)

Difference

****

Ana Laíns fick berättigad uppmärksamhet för sin debut-cd Sentidos 2006. När hon nu återkommer är det med en ännu bättre produktion. Hon är en modern fadosångerska i den meningen att hon i sin musik gärna släpper in influenser från annan musik, som folkmusik, chanson och latinamerikanskt, och med de traditionella gitarrklangerna som bas öppnar för andra instrumentklanger i kompet, som piano, slagverk, klarinett och accordeon. Även om hon sjunger traditionell fado och äldre standardlåtar, domineras materialet på den här cd:n av nyskrivet. Hon har en ljus sopran och sjunger avspänt med stor säkerhet i alla tempon. Som bäst låter hennes musik som en förtätad, laddad lyrisk visa, och sånger som Parolagem da vida, A ti och Adeus är fenomenalt sjungna. Kort sagt: hon påminner på flera sätt om sin mera kända kollega Cristina Branco, men inte så mycket att de kan förväxlas. Diogo Clemente spelar spansk gitarr och har både producerat och arrangerat. Allt låter smakfullt, kompetent och skickligt – men faktiskt också djupt inspirerat.

António Chainho

LisGoa (2010)

Movieplay

***

António Chainho, 72 år, är sedan länge en av fadons ledande gitarrister. Men han tycks ha ett ännu mer passionerat förhållande till den portugisiska gitarren än till fadon. Förut har han visat intresse för brasiliansk och afrikansk musik; nu närmar han sig ett för fadon mer främmande område, den indiska musiken, och då i första hand folkmusik och populärmusik från området kring den gamla portugisiska kolonin Goa (därav skivans namn). Kring sig har Chainho samlat en skara skickliga musiker som spelar europeiska och indiska instrument samt sångerskorna Natasha Lewis, Isabel Noronha och Sónia Shirsat. Musiken blir en förening av portugisiskt och indiskt som ibland låter visartad, ibland mer exotisk med meditativa melodislingor och sång på ett indiskt språk (hindi?). Musiken är måttfull och behärskad. Chainho har alltid varit en elegant och smakfull musiker, så också här. Skivan ser jag som ett ärligt försök att förena musik från två kulturer och resultatet är gediget och njutbart, särskilt i numren med vokalinslag.

Carminho

Fado (2009)

EMI Music Portugal

*****

Den unga sångerskan Carminho har varit ett respekterat namn inom fadon länge innan hon nu debuterar på cd. Portugals bästa gitarrister flockas kring denna sångerska, och här förekommer sex stycken i olika konstellationer, med José Manuel Neto, Bernando Couto och Ricardo Rocha i spetsen, alla portugisisk gitarr. Diogo Clemente på spansk gitarr medverkar raktigenom. Denna jämna, väl förberedda produktion innehåller ett fint sammansatt urval sånger, flera baserade på traditionell fado. Carminho måste redan nu, 24 år gammal, räknas till de mest betydande namnen i dagens fado. Hon har en bra röst, men det märkliga med hennes musik är framför allt hennes totala närvaro i varje stavelse, hennes dynamiskt mycket varierade, rikligt ornamenterade linje och det energiska, temperamentsfulla sångsättet. Det är fado som verkar på djupet, starkt förankrad i fadons uttryckstradition, så autentisk den kan bli i dagens internationaliserade medievärld. Den bästa debut-cd:n inom fadon på många år!

Miguel Brito Rebelo

Quem Foi Que Te Fez Fado? (2011)

Montepio

****

Miguel Brito Rebelo har varit aktiv som fadosångare länge men av något skäl väntat med sin skivdebut. Av de tolv sångerna har han själv skrivit musiken till åtta, och de ansluter så nära till traditionell fado att de låter som gamla bekanta. Kompet med Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando eller Rebelo själv, spansk gitarr, och Filipe Larsen på basgitarr stöder effektivt en fadomusik som är okomplicerad, rättfram och framförd med självförtroende. Detta slags fado, med kraft och glädje men mindre finlir, har låtit ganska likartad genom tiderna, och därför påminner Rebelo om åtskilliga andra musiker. Han höjer sig en bra bit över genomsnittet genom sin tilltalande, fylliga och mogna röst – som gör honom till en av de allra bästa sångarna i dagens fado. Det finns något tidlöst och autentiskt i denna musik, som inte anstränger sig att vara trendig, inställsam eller originell. Vitalt, rutinerat och skickligt – en riktigt bra ny fadoskiva.

Vânia Duarte

Efeito de Fado (2010)

SPA

Fado

**

Ytterligare en sångerska sällar sig till den växande strömmen av skivdebutanter i fadon. Vânia Duarte har sällskap av de rutinerade Custódio Castelo på portugisisk gitarr, Carlos Garcia, spansk gitarr, och Carlos Menezes, kontrabas. Hon framträder genom sitt materialval som traditionalist, och mitt första intryck var att skivan liknar ett lyckat examensarbete. Sångerskan sjunger bra med smidig röst, men inte lysande. Hon kan sitt jobb och känner sin musik, som dock saknar den nerv och känslostyrka som ofta gör fado angelägen. Men vid förnyat lyssnande märker jag att hon i sina bästa stunder – som Tudo Por Tudo och A Rua Mais Lisboeta – har en charm och värme som är svåra att motstå. Och i Lenda das Algas dyker den stora fadosångerskan Celeste Rodrigues upp, 88 år i år, med den tyngd och auktoritet som Duarte ännu saknar, i sången som hon själv lanserade 1955. Vânia Duarte är bara drygt tjugo och kan inte avkrävas mästerverk som debutant. Detta är ändå en början som lovar mer.

Fado på cd: Recensioner i repris (1)

Sedan några år tillbaka har jag recenserat nya skivor med fado för musiktidskriften Lira. Här kommer jag nu att återpublicera några av dessa recensioner. Det är samma texter som ursprungligen publicerades, men jag har lagt till en uppgift om utgivningsår samt ett antal asterisker som ska visa hur pass mycket jag uppskattar skivorna nu. Ju fler asterisker, maximalt fem, desto bättre album.

De flesta av dessa recensioner är positiva. Naturligt nog – det är roligt att presentera något som man önskar att andra ska upptäcka. Däremot finns inget större behov att varna för sämre produkter eftersom de ändå inte kommer i kontakt med en svensk publik särskilt ofta.

Liksom inom bokbranschen är omsättningshastigheten hög. Även om dessa album bara är några år gamla kan jag inte garantera att alla ännu går att få tag på. Å andra sidan – om det finns en efterfrågan som kan de komma tillbaka i nyutgåvor, ofta till ett lägre pris än det ursprungliga.

Mafalda Arnauth

Flor de Fado (2008)

Universal

****

Mafalda Arnauth blev uppmärksammad vid skivdebuten 1999 för att hon skrev mycket av sitt material själv, sällan använde sig av fadons standardnummer. Och så har det fortsatt. På den nya, femte cd:n finns med ett par undantag bara originalsånger. I kompet står den spanska gitarren (Luís Pontes, Ramón Maschio) framför den portugisiska (Ângelo Freire), vilket ger en mjuk och fyllig klangbild.

Mafalda Arnauths musik har utvecklats mot en förfinad och nyansrik fado, och hon har på tio år blivit en mycket bättre sångerska. Om den här skivan ter sig lite ojämn, kan det bero på att toppar som Amor Abre a Janela och O Mar Fala de Ti når desto högre. Arnauth är en omsorgsfull sångerska som gör en musik med sammansatta och växlande uttryck. Rösten är ljus, valörrik, känsligt texttolkande. Hon tillhör fadons bästa sångerskor i dag och är en av dess mest artistiskt medvetna personligheter. Hon förtjänar uppmärksamma lyssnare, som har veritabla guldkorn att hitta på Arnauths hittills bästa cd.

Camané

Sempre de mim (2008)

EMI Music Portugal

*****

Sångaren Camané har medvetet byggt en egen repertoar som befästs genom många scenframträdanden. Cd:n Sempre de mim är den första på sju år där han lanserar helt nytt material.

Delvis baserade på traditionell fado låter de 16 sångerna både nya och vagt bekanta. Här finns exempelvis två förut outgivna sånger av Alain Oulman. Dennes Sei de um Rio tillhör tillsammans med Mar Impossível, Ser Aquele och José Mario Brancos Este silêncio och As Palavras höjdpunkterna på en skiva som saknar vågdalar.

Camané har alltid haft en bra röst. Hans tidigare något loja sångsätt har utvecklats mot en mera energisk texttolkning och större variation i diktionen. Sången vänder sig in mot orden. Och varför inte, med fina, reflekterande och centrallyriska dikter av några av Portugals bästa poeter? 

José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Carlos Bica, bas, kompar diskret och säkert. Resultatet är imponerande, men framförallt njutbart, känsligt och väl varierat. En viktig fadoskiva.

Célia Leiria

Caminhos (2012)

Célia Leiria

***

Sångerskan Célia Leiria, som nu ger ut sin första cd i egen regi, tillhör det begåvade och hörbara mellanskikt av sångerskor som framträtt inom fadon under senare år. Någon blivande fadodrottning är inte detta, men Leiria har en bra röst i mellanregistret, kunnighet och en lugn säkerhet i sina framföranden av ett väl sammansatt knippe sånger. Hon har en klart traditionell framtoning, och de flesta av upphovsmännen är välkända namn ur fadohistorien. Hon gör ett gott jobb utifrån sina förutsättningar, men att detta har blivit en trevlig skiva beror mycket på kompet. Stundtals tycker jag att Pedro Amendoeira gör halva jobbet med sitt livfulla och aktiva spel på portugisisk gitarr, men även Pedro Soares på spansk gitarr och Paulo Paz på kontrabas är bra. Detta är en ambitiös, sympatisk debutskiva med ett starkt melodiskt material där jag särskilt vill framhålla två sånger av Alain Oulman, Nome da Rua och Amêndoa Amarga, i en ovanligt jämn produktion.

Marco Oliveira

Retrato (2008)

HM Música

***

Det blir allt större trängsel på den nya fadoscenen, också på dess manliga sida. Nu kommer Marco Oliveira, en ung sångare med viss rutin från Lissabons fadohus, med Retrato, utgiven på kollegan Helder Moutinhos skivbolag. Moutinho har också skrivit tre av texterna. Musikaliskt tycks Oliveira luta sig mot legenden Alfredo Marceneiro, som har gjort tre av melodierna.

Det är en fin debut. Oliveira har en ljus röst och sjunger känsligt och textnära. Han får fram en nyanserad, ömtålig fado som förmedlar en viss bräcklighet och sårbarhet. Det fungerar bäst i långsamma tempon som i Noite de Saudade eller Procuro e não te encontro. Kompet med Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Miguel Monteiro eller Diogo Clemente, spansk gitarr, och João Penedo, kontrabas, är bra utan att tränga sig på. Det rör sig om traditionell fado med höga textambitioner – till exempel ord av José Saramago och Florbela Espanca.

Marco Oliveira har inte debuterat för tidigt. Här är en ny fadoartist vars röst hörs tydligt.

Luísa Rocha

Uma Noite de Amor (2011)

David Ferreira Investidas Editoriais

****

Varje år debuterar några sångartister med egna cd, en del för att snart hamna i skymundan. Så blir det knappast med Luísa Rocha. Hon har varit med ett tag, är redan ett namn, och det visar sig i att en rad av fadons bästa musiker samlats kring henne. Carlos Manuel Proença på spansk gitarr har producerat skivan, Daniel Pinto spelar basgitarr och på portugisisk gitarr medverkar José Manuel Neto och fyra andra fina gitarrister. Musiken består av ett par traditionella fados, men mest nyskrivet material som ihärdigt kretsar kring temat kärlek. Luísa Rocha använder sin röst i lägre mellanregistret med stor känslighet och skapar hela tiden varierade, dynamiskt levande melodilinjer i nära samspel med orden. Hennes musikalitet och inlevelse gör hela materialet njutbart. Ackompanjemanget är nyanserat, luftigt, lyhört och fantasifullt. Jag vet inte vad som betyder mest – sångerskan eller kompet  – för att göra detta till en av de allra bästa och jämnaste debutskivorna inom fadon under senare år.

Fadoprofilen (27). Artur Paredes

Artur Paredes (1899–1980), briljant solist på portugisisk gitarr, ackompanjatör, stilbildare och utvecklare av gitarrspelet i Coimbras fado. Hade gott påbrå genom sin far Gonçalo Paredes och farbror Manuel Paredes, båda gitarrister. Ackompanjerade under 20-talet ledande sångare från Coimbras universitet. Lämnade snart sina universitetsstudier och blev banktjänsteman i Lissabon.

Artur Paredes.

Paredes komponerade mycket musik men använde också folkmelodier. Gitarrspelet når med Paredes nya nivåer i tematisk variation, ackordrikedom, bruk av dissonanser och synkoper och en närmast orkestral klangbild. Han var i hög grad en sökare som försökte utveckla sin musik mot en större komplexitet. Hans djupa intresse för gitarrspelet ledde honom också till att förbättra själva instrumentet. Under många år samarbetade han här med instrumentbyggarfamiljen Grácio, som tillverkade över 30 gitarrer åt honom. Paredes beskrivs som en introvert och tillbakadragen enstöring som mest experimenterade med sin gitarr hemma. Han spelade helst i en trängre krets, var rädd för berömmelsen och gjorde få skivinspelningar. Far till gitarristen Carlos Paredes.

Det är inte heller så lätt att hitta Artur Paredes på Youtube. Här är i alla fall två inspelningar från 20-talets senare hälft. De två nedersta länkarna är i stället bevis för att Artur Paredes musik lever vidare i andras uttolkningar.

https://www.youtube.com/watch?v=0smdRcTv7QQ

https://www.youtube.com/watch?v=3pE31aiP5XE

https://www.youtube.com/watch?v=Bp3RjW2k-_4

https://www.youtube.com/watch?v=PIPTTd3QBZY 

En självupptagen notering: De äro tusenden ...

… som tittar in i denna blogg. Enligt den statistik som följer med har hittills 10 000 besök gjorts. Om man nu kan lita på statistiken, och det kunde man inte i början. En dag rasade det in 806 besökare från USA, en annan 96 från Indonesien. Dessa måste ha träffat på ett stickspår i cyberrymden, på väg mot någon populärare blogg, och felaktigt registrerats här. Egentligen rör det sig alltså om cirka 9 100 besök sedan jag öppnade bloggen i slutet av augusti 2013. Nu verkar siffrorna mera tillförlitliga. Det skiljer sig mellan dagarna, men det är inga drastiska skillnader.

I en blogg som denna kan man klicka på ”Nästa blogg” upptill. Då vet man inte var man hamnar. Detta kanske kan förklara varför min blogg besökts från så oväntade ställen som Argentina, Sydkorea, Kina, Sydafrika och Sydsudan.

De flesta läsare kommer från Sverige, cirka 80 procent. USA kommer på andra plats, troligen för att en del som läser i bloggen i Sverige tar omvägen över USA på något sätt som jag är okunnig nog att inte begripa. Finland är på tredje plats och Tyskland på fjärde. Portugal kommer femma, förmodligen för att jag känner några där och ofta skriver om fado. Folk från många andra länder har tittat in i bloggen, som Canada, Australien, Grekland, Italien och andra. På lite högre nivå än de nämnda, och troligen återkommande, finns länder som Frankrike, Nederländerna och Polen.

Har någon av dessa amerikaner – här i Midtown i New York – hittat min blogg? 

Man kan också se vilka blogginlägg som blir mest lästa, det vill säga vilka som besökarna går tillbaka till sedan de lagts ut. En del av inläggen kan läsas om gång på gång långt efter det att de lades ut. De här inläggen på min blogg har fått flest läsare:

1. Ulf Bagge: Trubaduren (18 september 2013, 53 besök hittills)

2. Fadoprofilen (22). Cristina Branco i helfigur (20 februari 2014, redan 40 besök)

3. Fado i juletid (5). Adega Machado (5 januari 2014, 36 besök)

4. Omläsningen (3). Marin Sorescu (16 september 2013, 35 besök)

5. Omläsningen (1). Författarnas musikbok (26 augusti 2013, 33 besök)