Fadoprofilen (64): Jorge Fernando

Jorge Fernando (1957) började sjunga som småbarn, skivdebuterade år 1979 och spelade tillsammans med Amália Rodrigues i fem år, från år 1980 och framåt. Har också arbetat med lättare underhållningsmusik, både som musiker och producent.

Som sångare har Jorge Fernando en ganska svag röst. Sångsättet är förtroligt och sympatiskt. På spansk gitarr medverkar han på en mängd skivor med den nya fadons artister. Som skivproducent står han bakom många av den nya fadons produktioner, till exempel av Mariza, Ana Moura, Ricardo Ribeiro, João Pedro, Filipa Cardoso och Raquel Tavares. Som mentor eller ”upptäckare” av nya förmågor har Fernando varit betydelsefull. Han kommer troligen på sikt mest att ihågkommas som textförfattare och kompositör till ett stort antal nya sånger. Han har stor fallenhet för pregnanta, lättillgängliga melodier. Är mycket produktiv.

Genom sin mångsidiga begåvning och anknytning till en äldre generation har Fernando en särställning i den nya fadon. Hans sånger sjungs av de flesta yngre fadistas, men har också tagits upp av äldre musiker. Här kan du höra honom själv:

https://www.youtube.com/watch?v=wz_mtNuSsTY

https://www.youtube.com/watch?v=WBTlJS587ck

https://www.youtube.com/watch?v=NRqS412fydI

På denna inspelning sjunger han tillsammans med Ana Moura:

https://www.youtube.com/watch?v=OVrrPruAHYA

Ny fado på cd

Male Voices of Fado (ARC) ****

Detta album recenserade jag för tidskriften Lira där följande rader finns med i det senaste numret:

Det finns massvis med samlingar med fado. Tanken att bara ta med män på ett album har realiserats flera gånger tidigare. Men nu är det på en skiva som distribueras i Sverige, vilket lyckligtvis inte är det enda skälet att rekommendera den. Det är en bra antologi med rejält tilltagen speltid. 17 sångare visar i 19 spår upp inte bara en stor variation i röster, utan också olika sångstilar. Flera av dagens ledande sångare finns med, men också några viktiga namn ur den äldre generation som dagens musiker ser som förebilder. Lyssnaren inser lätt varför musiker som Alfredo Marceneiro, Fernando Maurício, Fernando Farinha, Max och Carlos Ramos fortfarande har stor aktualitet. Urvalet i en antologi kan man alltid ha åsikter om. Jag saknar främst ett par av de äldre, Carlos do Carmo och Vicente da Câmara, och yngre sångare som Pedro Moutinho eller Marco Rodrigues hade lika gärna kunnat få plats som de valda. Men det är marginella synpunkter. Detta är en bra introduktion till fadons manliga sångare som förhoppningsvis kan leda till ett större intresse även för dem som inte fått plats.

Brincar aos Fados (Farol) ****

Även detta är en antologi, men den innehåller inga återutgivningar. Allt är nyinspelat, och på skivan medverkar sångartisterna Camané, Joana Amendoeira, Cristina Branco, Ricardo Ribeiro, Maria Ana Bobone, Mafalda Arnauth, Rodrigo Costa Félix, Katia Guerreiro, Jorge Fernando, Ana Sofia Varela, Carlos Leitão och Celeste Rodrigues. Den är tillkommen på initiativ av Rodrigo Costa Félix, som också är producent. Hans fru Marta Pereira da Costa kompar på portugisisk gitarr, och efter många års praktik har hon blivit riktigt skicklig. De rutinerade Pedro Pinhal på spansk gitarr och Rodrigo Serrão på kontrabas kompletterar föredömligt.

Brincar betyder leka, och jag antar att titeln kan översättas med ”fado på lek”. Vari består då det lekfulla? Musiken låter som modern fado brukar låta. Lekfullheten finns i de trevliga små teckningar som kombineras med foton av allvarliga sångare. Det finns dessutom i texterna, som samtliga handlar om fadon. Detta är absolut inte ovanligt, fado har ofta handlat om sig själv även förr i tiden. Men här är motivet renodlat – det rör sig alltså inte om sånger som personligt känslouttryck. Inget om ensamhet, längtan, kärlek eller sorg.

Både Camané och Cristina Branco sjunger om fadons starka ställning i dagens musikvärld, Branco om dess internationella framgångar vilka hon själv i stor grad medverkat till genom flitigt turnerande. Rodrigo Costa Félix sjunger om ”fadons far” med vilket han avser Fado Menor, den äldsta av alla traditionella melodier. Jorge Fernando kommenterar roligt och lite syrligt debatten om fadons ursprung, och Joana Amendoeira tar upp saudade, fadons grundläggande känsla eller livsinställning av vemod och längtan. Saudade när man är barn, sjunger hon, är när man tvingas stanna i sängen med influensa eller halsfluss och ta medicin medan man vet att kompisarna är ute och spelar fotboll … med mera på samma tema.

Joana Amendoeira.

Alla texter är skrivna av Tiago Torres da Silva. Alla melodier är traditionell fado och välbekanta för den som har hört mycket av musiken. Texterna är intressanta, fyndiga och ofta roliga. Det går visserligen alldeles utmärkt att tycka om fado utan att begripa ett ord, men i just detta fall rekommenderar jag en läsning av texterna, även om den som i mitt fall måste genomföras med hjälp av lexikon. Lekfullheten kring detta projekt uppstår i mötet mellan de välkända melodierna, som är så förknippade med känslosamma poetiska schabloner, och de sakliga moderna texterna. Här finns en distanserad ton som ger utrymme för såväl fakta som ironi och humor. Och, som sagt, lekfullhet.

Det är en fin skiva också musikaliskt, även om speltiden på 34 minuter är i kortaste laget. De medverkande sjunger och spelar så bra som man kunde hoppas, med ett extra plus för de kvinnliga rösterna. Joana Amendoeira, Cristina Branco och Maria Ana Bobone är mycket bra, Mafalda Arnauth ännu bättre och Katia Guerreiro helt särklassig. Hon står för samlingens bästa spår med Num Gesto Que Se Adivinha.

Carlos Leitão är mest känd som gitarrist (spansk gitarr) men visar sig också vara en hygglig sångare. Celeste Rodrigues är en av fadons stora sångerskor och underbar i många inspelningar från 50- till 70-tal. I dag är hon bara skuggan av sin forna storhet. Så varför är hon med här? Kanske är det en hyllning till henne att hon får avsluta skivan. Kanske ville hon själv. Med sin medverkan här sätter hon troligen ett rekord – jag har i alla fall inte hört talas om någon annan sångartist som sjunger fado på skiva vid 91 års ålder.

Katia Guerreiro: Até ao Fin (KG Produções) *****

Katia Guerreiro har varit en ledande röst inom den nya fadon under lång tid. Detta är hennes sjunde cd. Av de tidigare har jag alltid haft en förkärlek för Tudo ou Nada från 2005, som fortsätter att vara en av bästa prestationerna inom den nya fadon. Denna nya cd är på samma nivå men ganska annorlunda.

Något har hänt med Katia Guerreiros röst. Förut kunde den i starka partier bli lite hård och skarp. Det har försvunnit, sannolikt med hjälp av en sångpedagog; nu har rösten en större mjukhet över hela registret. Katia Guerreiro har egenskaper som gör hennes sång oavbrutet fängslande: hon är hemmastadd i fadons ornamenteringsteknik, hon borrar sig in i texterna, hon kan skapa varierade, spännande melodiska linjer. Med sin hängivenhet och uppmärksamhet mot texten kan hon göra sådana ord trovärdiga som hos andra skulle låta banala. Därmed inte sagt att texterna är svaga på denna cd.

Katia Guerreiro kastar sig utan reservationer in i de starka, personliga känslorna om kärlek, ensamhet, saknad och vemod. Titlar som Quero Cantar Para a Lua (”jag vill sjunga för månen”), Sei Que Estou Só (”jag vet att jag är ensam”) och Até ao Fim (”ända till slutet”) antyder en hel del om stämningsläget. Men här finns också snabbare, mer rytmiskt intensiva sånger som Fado dos Contrários, som är en traditionell fado, Fado Triplicado. Personligen tycker jag att Katia Guerreiro är mest till sin fördel i de långsamma och känslosamma sångerna där hennes tolkningsförmåga är mest verkningsfull.

Hon har alltid vårdat den traditionella fadon, men en hel del på denna cd är nyskrivet. Det gäller också Nesta Noite (”i denna natt”), tonsatt av hennes förre gitarrist (portugisisk gitarr) Paulo Valentim, som försöker göra detta till en traditionell fado genom att kalla den Fado Mafalda. Det skulle vara roligt om det lyckades, för det är en mycket vacker melodi. På denna skiva kompas Guerreiro av Luís Guerreiro och Pedro de Castro på portugisiska gitarrer, João Veiga, Artur Caldeira och André Ramos på spanska gitarrer, och Francisco Gaspar, basgitarr. På ett spår dyker dessutom veteranen och basgitarristen Joel Pina upp, nu 94 år ung. Kompet är diskretare än vad denna omfångsrika namnuppräkning kan antyda, och fungerar utmärkt.

Jag värderar detta album mycket högt, ungefär som Tudo o Nada, men har intrycket att det är något svårare att ta till sig direkt. Det finns inget publikfriande, inga kända slagnummer, och musiken – särskilt i de långsamma sångerna – är intim, återhållen och lite inåtvänd. I albumets sista sång, Eu Gosto Tanto de Ti (”jag tycker så mycket om dig”) blir den direkt privat – sången är en innerlig och rörande kärleksförklaring till den nyfödda dottern Mafalda.

António Zambujo: Rua da Emenda (Universal) ***½

António Zambujo har inte varit med på fadoscenen lika länge som Katia Guerreiro, men även han är nu framme vid sin sjunde cd. En produktiv man alltså. Han har alltid varit intresserad av att vidga fadons domän genom influenser från andra musikformer, främst brasilianskt, fransk chanson och folkmusik, särskilt från regionen Alentejo i söder som kan kommer ifrån. Det finns också den förnyelse i instrumenteringen, där de vanliga gitarrerna slår följe med diverse andra instrument, till exempel blåsinstrument som klarinett och trumpet. Det lyckas mycket bra, arrangemangen är luftiga och originella. António Zambujo är själv en skicklig gitarrist (spansk gitarr) och hans ledsagare på portugisisk gitarr, Bernardo Couto, är en av de bästa i dag.

Zambujo är på scenen en charmerande och synnerligen avspänd personlighet. Hans lediga sätt präglar också musiken, där det låter som om sångaren att bekvämt tillbakalutad och utan anspänning tar sig igenom sång efter sång. António Zambujo har en trevlig, något tunn röst och hans musik är behaglig att lyssna till, men är det utan något motstånd. Till skillnad från Katia Guerreiro, som låter som om hon koncentrerar sig på varje ord, finns risken att Zambujo med sin speciella sångstil låter aningen loj och monoton. Jag tycker det är arrangemangen som gör att den här skivan ändå känns hyggligt varierad. Blåsarklangerna i Pica do 7 är roliga och spännande, och liknande arrangemang finns lite varstans. Zambjuo sjunger Serge Gainsbourgs La Chanson de Prévert på franska men till komp av portugisisk gitarr och det låter utmärkt, ett av de bästa spåren. Det kan också noteras att Zambujo gärna sjunger valser.

Man kan förstås fråga sig om detta är fado eller något annat. Zambujo töjer som sagt gärna på ramarna, och en viktigare fråga är om det är bra musik. Jag har lätt att förstå att António Zambujo är en av de mest populära artisterna inom fadon i dag, samtidigt som jag lyssnar med större uppmärksamhet på andra sångartister. Rua da Emenda är bra produktion som jag troligen ändå inte kommer att återkomma till särskilt ofta.

Fadoprofilen (63): Ana Moura

Ana Moura (1979), som kommer från Santarém i Ribatejo, är en av den nya fadons mest framgångsrika artister. Hon har samarbetat mycket med Jorge Fernando, som skrivit en stor del av hennes repertoar. Hon sjunger även traditionell fado och komponerar själv. Mouras röst i altläge är fyllig och används med energi, vilket gör att hennes musik särskilt inför publik blir kraftfull och eftertrycklig. Hon tillhör de allra mest populära fadosångerskorna i hemlandet.

På in senaste skiva Desfado sjunger hon till komp av rutinerade amerikanska studiomusiker, vilket givit musiken en mera internationell prägel.

Du kan höra Ana Moura här – och det finns mycket mera med henne på Youtube.

https://www.youtube.com/watch?v=V42ix2CtZ8Y

https://www.youtube.com/watch?v=LbFU6czZ21U

https://www.youtube.com/watch?v=eUQp-kyqg1w

https://www.youtube.com/watch?v=zreA3NgiPYE

Frödings vinter

Gustaf Fröding levde mellan 1860 och 1911. Alltså har han varit död i mer än hundra år. Det är få poeter förunnat att efter så lång tid ännu kunna tala till en trogen läsekrets. Med anledning av den årstid som är på väg, och på sina håll hunnit långt, återger jag Frödings dikt om vintern. Den är hämtad från Lyrikboken (Forum 1964).

Vinter

Jag älskar ej, men börjar akta kyla,

jag älskar ej, men börjar akta hårt,

för lätta falla flingorna, som skyla

den rest av liv, som höstar härjat svårt.

Se, drivan hårdnar, insjön bottenfryser,

och hårt av isig kyla bliver allt,

kall isen, drivan, kallt det drivan hyser

och kallt mitt eget väsen, isigt kallt.

Må iskallt bliva allt det alltför ljumma

i allt som halvt är välment, halvt är svek,

må isen kyla hårt och rakt det krumma

hos varje själ, som varit alltför vek.

För vekligt slingrande jag själv har smugit

kring allt jag mött, och ej förmått mig tro

att jag förfalskande och dolskt har ljugit,

att icke ock i mig en orm haft bo.

Kanhända isig kyla är det sista

omslingrande fördömdes hopp

– när livets ljumma sista flämt de mista,

är kvar en livlös, plågbefriad kropp

i något isflak, fruset fast i isar,

granitlikt hårt vid någon livlös ö,

där ingen talar, inget märke visar,

att någon där måste leva och måste dö.

Men giver köld blott styrka åt det sjuka

och kan förnyad varmtids friska tö

till nyfött liv det hårdnade uppmjuka

ur tusenårig istids is och snö,

så vakne det att icke mera dö!

En riktigt bra antologi med fado

Det finns, eller har funnits, en mängd antologier med fado. Med antologi menar jag en samling med bidrag från olika artister. Fadoantologierna varierar starkt i omfattning, pris och kvalitet. Många lyssnare har säkert kommit i kontakt med fadomusiken just genom en antologi. Och det är en musikform som passar att presenteras på det sättet. Särskilt lyssnare utomlands brukar inte känna till så många musiker utöver Amália Rodrigues och möjligen några av den nya fadons sångartister. Genom en antologi kan man höra många olika musiker och bestämma sig om man vill undersöka några närmare. En antologi kan också ge en god uppfattning om musikformens bredd och variation.

Biografias do Fado (EMI Music Portugal) består av fem cd som tidigare såldes var för sig. Sammanslagningen till ett större album skedde för några år sedan, men det säljs fortfarande och jag köpte det för ett par månader sedan i Lissabon för cirka 20 euro.

De två första skivorna presenterar äldre fado från cirka 1930 till ungefär 1990, den tredje nyare fado, den fjärde fadons gitarrister och den femte fadon från Coimbra. Sammanlagt ingår 102 inspelningar. Speltiden är ungefär fem timmar.

Antologin är genomtänkt och fyndigt upplagd. Den första skivan börjar med Carlos Ramos Biografias do Fado, alltså samma titel som albumet. I övrigt är det inspelningar med en rad av de äldre namn som man förväntar sig, men också några som inte är lika självklara men roliga att ta del av. Här finns originalinspelningen av den traditionella fado som kallas Fado Perceguição med sångerskan Maria Alice från cirka 1930. Bäst i denna del är Amália Rodrigues Foi Deus från 1952, en av hennes mest suveräna inspelningar. Systern Celeste Rodrigues bidrar med den fina Lenda das Algas, också från 50-talet.

Den andra cd:n fortsätter med stora namn ur den lite äldre fadon. Den slutar med en avdelning ”encores”, det vill säga extranummer, som ger en anledning att återkomma till några av de artister som finns med i del ett. Annars är det slående med den manliga slagsidan på denna cd. Av de övriga 17 spåren är 14 med manliga sångare. Det är roligt att höra fina tolkningar med halvt bortglömda sångare som António Mello Correia, Carlos Guedes de Amorim, António Mourão eller José Pracana, så jag skulle inte vilja ta bort dem. Men man skulle lika gärna kunna tänka sig intressanta sångerskor som Mariana Silva, Beatriz da Conceição, Maria Amélia Proença eller Saudade dos Santos, för att ta fyra exempel. Och en av fadons största sångerskor, Maria José da Guia, finns inte heller med. Amália Rodrigues avslutar volymen med Tudo Isto É Fado.

På den tredje skivan har man fått med ett par rätt nya sångerskor, Carminho och Cuca Roseta, vilket är anmärkningsvärt eftersom de just hade framträtt på skiva då albumet gjordes. Eftersom det inte är helt nytt saknas sångartister som debuterat senare, som Carolina och Gisela João. På den manliga sidan saknas främst Marco Rodrigues och Gonçalo Salgueiro. Men det är ändå ett mycket fint urval där de viktigaste finns med. Albumet toppas enligt min mening av Camané, Carminho och Mariza.

Armandinho.

Den fjärde delen är egentligen den intressantaste. Här finns de viktigaste musikerna på portugisisk gitarr representerade. Carlos Paredes inleder, resten är gitarrister som hör hemma i Lissabons fado (Paredes var son till Coimbragitarristen Artur Paredes). Med all respekt för gitarristerna, det kan bli lite monotont med portugisisk gitarr i en timmes tid, och det är därför fyndigt att redaktionen varvat det rent instrumentala med några sånger som handlar om gitarren, som Fernando Farinhas Guitarras de Lisboa eller Amália Rodrigues Guitarra Triste. Dagens stora gitarrister är något underrepresenterade, men flera av dem – till exempel José Manuel Neto – kan höras som kompmusiker på den tredje skivan. Som historisk exposé över fadons stora gitarrister, från pionjären Armandinho till dagens virtuoser Ricardo Rocha och Pedro Caldeira Cabral, är skivan föredömlig.

Till sist alltså en cd med Coimbras fado, oftast knuten till universitetet, även med några av de främsta gitarristerna i solonummer. Här saknas de sångare som befinner sig på Coimbrascenen i dag, skivan kan alltså ses som en historisk överblick. Som sådan är den utmärkt. Här finns ett par av pionjärerna från sent 20-tal liksom flera sångare från den andra ”guldålder” som började på 50-talet. De samhällskommenterande visor som trubadurerna José Afonso och Adriano Correira de Oliveira står för finns också med. Lite underligt kanske att barytonsångaren Luiz Goes medverkar med tre inspelningar medan den störste tenoren under den andra guldåldern, Fernando Machado Soares, bara har en. Men detta är en detaljsynpunkt. Det är en fin och sammanfattande presentation av Coimbra fado denna skiva förmedlar.

Sammantaget ger antologin en mycket bra bild av fadon från olika tider och i olika stilar. Som sagt, en del artister som inte finns med kunde ha fått plats, och i några fall – som Fernando Maurício och Cristina Branco – tycker jag inte de får medverka med något av sina bästa nummer. Några sånger, som Fernando Farinhas Belos Tempos och Maria Teresa de Noronhas Rosa Enjeitada, ingår i så många antologier att den som redan har några definitivt kommer att få dubbletter. Båda sångartisterna har en mängd material av ungefär samma klass, så det borde inte ha varit omöjligt att hitta något som är mindre antologiserat. Men som helhet, och det är det viktiga, är urvalet gjort med stor kunnighet och de allra flesta exemplen visar fram sångartister och gitarrister på topp.

Maria Teresa de Noronha.

Så om man är nyfiken på fadon men ännu inte har bestämt sig för om man ska ägna den ett djupare intresse, så bör denna fylliga och innehållsrika antologi ge underlag för ett beslut. Av alla antologier med fado som jag har hört – och det är flera dussin – är detta en av de allra bästa och mest prisvärda.