Klassiska nedslag (2). Michail Glinka, Gran sestetto originale Ess-dur

Michail Glinka (1804–57) var inte den förste ryske kompositören. Men han var den förste i raden av stora ryska tonsättare under 1800-talet som blev uppmärksammade utomlands för en musik som förenade europeiska influenser med en nationell rysk ton, före kompositörer som Tjajkovskij, Mussorgskij, Borodin, Rimskij-Korsakov, Balakirev och andra. På så sätt är Glinka en motsvarighet till Alexandr Pusjkin, som inledde en storhetstid inom rysk 1800-talslitteratur och som sedan fortsattes av bland andra Lermontov, Gogol, Dostojevskij, Tolstoj och Turgenjev.

Glinka kom från en rik släkt och hade aldrig några ekonomiska bekymmer. Eftersom det inte fanns några konservatorier i Smolenskområdet som han kom ifrån, lärde han sig musik genom privatlektioner. Han lockades tidigt till Väst-, Central- och Sydeuropa och var särskilt svag för italiensk och fransk opera. Han spenderade många år av sitt liv i olika europeiska länder. Glinka har för eftervärlden mest blivit ihågkommen som tonsättare av operorna Livet för tsaren och Ruslan och Ludmila.

Michail Glinka.

Han använde ibland ryska folkmelodier i sin musik, men denna ”gran sestetto” för piano, två violiner, viola, cello och kontrabas låter verkligen inte särskilt rysk utan snarare sydeuropeisk med sitt varma melodiska flöde. Musiken har en odiskutabel briljans, särskilt i pianostämman som dominerar redan i den brett anlagda förstasatsen, och denna dominans tilltar i den melodiska andantesats som följer och den muntra, rytmiskt pigga finalen. Ska man nödvändigtvis anmärka på något, så är det väl att pianot är så pass mycket i förgrunden att det ibland kan påminna mer om en konsert än om kammarmusik, fast med en liten ensemble i stället för orkester. Uppbyggnaden med tre satser liknar också den konsertform som dominerade vid denna tid. Glinka var 28 år gammal när han komponerade stycket. Sammanlagt handlar det musik på cirka 25 minuter.

Jag har alltid gillat den här musiken, främst för den flödande melodiken, det lediga handlaget i temautvecklingen och lättheten och glädjen som löper genom hela verket. Det finns många kammarmusikverk som är djupsinnigare och mera betydande, men det finns få som är så lättillgängliga och charmerande som detta. Lite handlar det kanske om lantisen som kommer från det vilda Rysslands utmarker till Europas salonger och vill visa att han minsann har lärt sig hantverket. Sextetten är för mig mycket mera än en uppvisning: ett inspirerat och talangfullt arbete som jag har återvänt till flera gånger än jag från början förväntade.

Min inspelning är gjord av Sjostakovitjkvartetten förstärkt med pianisten Alexej Nasjedkin och basisten Rustem Gabdulin (Olympia).