Omläsningen (7). Göran Schildt, Önskeresan

År 1949 gjorde den finlandssvenske författaren Göran Schildt, hans fru Mona och ett par vänner en resa genom Europa med den lilla segelbåten Daphne. Mest färdades man på Europas – i praktiken Frankrikes – system av floder och kanaler. Resan skildras i Önskeresan, återutgiven av Söderströms 1996.

Det är inte vilka resenärer som helst. Schildt hade redan skrivit flera böcker, däribland en om André Gide och en om Paul Cézanne, vid tillfället, och en stor del av resan hade han sällskap av Georg Henrik von Wright, den kände filosofen som var på väg att bli professor i filosofi i Cambridge. Sällskapet var alltså väl förtroget med europeisk kulturtradition, litteratur, konst och filosofi. Själva resan var en ”önskeresa”, en dröm som kunde gå i uppfyllelse tack vare ett arv, länge förberedd, en dröm om att möta den europeiska kulturen på plats.

Den som gillar segling och båtar har mycket att hämta i denna reseskildring där Schildt ganska ingående redogör för olika händelser, problem och äventyrligheter som har med själva seglatsen att göra. Mer spännande för mig är att ta del av alla de miljöer och människor som resenärerna träffar på. Schildt är en mycket skicklig stilist, jag tar mig lätt igenom passager om båtar och segling enbart för att de är så välskrivna. Karakteristiken av staden Lyon får tjäna som exempel på Göran Schildts stil.

Lyon hade genom sitt magnifika läge gjort ett sympatiskt intryck på oss vid ankomsten, men redan efter en långpromenad genom staden kände vi oss mindre tilltalade. Det är något charmlöst och hårt över denna handelsstad och dess invånare. Man har det tydliga intrycket att kampen för tillvaron i förening med det naturliga urvalet här frambragt och renodlat sällsynt oangenäma karaktärsegenskaper. I Paris har intellektuella, konstnärliga och mondäna företräden alltid haft betydelse vid sidan av pengar, Bordeaux har sin hamn- och sjömansbakgrund och längre söderut i Marseille och Nizza lägger solen och livsnjutandet en försonande slöja över affärsmentaliteten. Lyon är Amerika utan den friska amerikanska ungdomligheten och initiativkraften, en stad som man absolut inte skulle placera i Frankrike om den inte redan var där.

Boken börjar i Finland och slutar i Italien, och den fick sina efterföljare i flera kommande böcker, närmast I Odysseus kölvatten från 1951. Böckerna blev formidabla succéer, sålde i många upplagor och översattes flitigt. Schildt berättar i ett förord som skrevs till nyutgåvan att framgången var så total att den tillförsäkrade honom ekonomiskt oberoende för resten av livet.

Detta alltså med en reseskildring från länder som de flesta av dagens finländare och svenskar känner väl till genom egna besök. Knappast en gångbar bokidé nuförtiden. Och detta är intressant när man läser boken nu: den skrevs i en annan tid, i ett Europa långt före EEC och EFTA, ännu förött av kriget och med minimal fredlig kontakt mellan folken. Norrifrån längtade man efter en förbindelse med det Europa som länge varit avskuret, i söder välkomnade man alla besökare. Vid läsningen påminns man om hur mycket som förändrats, både i möjligheterna att resa och hur man reser. I sitt nya förord kommenterar naturligtvis Göran Schildt saken, bland annat så här:

I varje fall kan vi konstatera att önskeresor idag har blivit mycket ovanliga, eftersom behovet att resa sällan hinner ackumuleras innan det tillfredsställs. Också behovet att visa gästfrihet mot främlingar har svårt att uppstå i länder som översvämmas av turister. Det lyckliga mötet mellan värdar och gäster blir därför allt sällsyntare. Inte heller kulturkonsumtionen är vad den var innan överutbudet och övermättnaden gjorde människorna kulturblaserade. Visst kastar charterresenärerna en förströdd blick på Michelangelos Yttersta dom, på Athens Parthenon och på Agras Tadj Mahal, men som TV-rutans förbifladdrande bilder av skönhet och nöd betyder sådant allt mindre för oss.

Detta kan verka sannolikt bär man först läser igenom det, men vid närmare eftertanke tror jag han har helt fel. Resandet är nog mera sammansatt i dag. Önskeresor finns säkerligen nu också, de man drömmer om, förbereder sig för och vill göra en gång i livet … samtidigt som inget hindrar att man smiter iväg på en sista minuten-charter eller weekend i en storstad. Jag tror också att möten mellan folk från olika länder inte alls är sällsynta utan tvärtom vanligare än någonsin. Inte heller tror jag att folk tröttnat på kulturen: den mängd välbesökta konserter, konstutställningar, teaterföreställningar etc. som finns i storstäderna vittnar om att väldigt många tar del av mycket kultur. Att den sedan den är en bristvara för andra grupper är knappast något unikt nytt.

Det är få förunnat att se Europa med en liten segelbåt, på så sätt är just Schildts resa ovanlig. Till de få negativa saker jag kan finna i hans bok hör hans lite nedlåtande syn på charterresenärerna. De flesta har inte råd med segelbåt. De får åka med charter eller lågprisflyg. Vad säger att deras utbyte eller upplevelse därmed blir av lägre halt?

Men för övrigt: en härlig skildring genom en del av det Europa som gjorde sitt bästa för att återhämta sig efter kriget. Bokens många foton betyder också mycket för intrycket av autenticitet och tidsdokument.