Juliette Gréco tolkar Brel

Hur hanterar en sångare de förändringar i röst och sångteknik som tilltar med årens gång? Inom klassisk musik, där klang, tonbildning och röststyrka är så viktiga, brukar stora sångartister övergå till att undervisa. Inom annan musik, där det personliga uttrycket är avgörande, kan sångare hålla på ett bra tag efter det att de passerat sin kulmen. Jag tänker på fadodrottningen Amália Rodrigues, som uppträdde offentligt upp i 70-årsåldern fastän både röstens stryka och smidighet hade avtagit – men hon kunde i stället sjunga med en värdighet och auktoritet som få artister vinner. Jag tänker också på Evert Taube, som på äldre dagar insåg att hans tonträffning tacklat av och därför föredrog att recitera sina sånger.

När snart 87-åriga Juliette Gréco tar sig an ett knippe kända sånger av Jacques Brel (1929–78) är det närmast Evert Taubes metod hon valt eller tvingats välja. Albumets titel Juliette Gréco chante Brel (Deutsche Grammophon) är därför en smula överdriven, även om man kan säga att Gréco i vissa sånger ligger på gränsen mellan recitation och sång, som i den muntra Bruxelles. Hon framför emellertid sångerna övertygande: hon har känsla för rytm och går mycket nära orden vars innebörder uttrycks nyanserat, med odiskutabel inlevelse.

En förbindelselänk mellan Brel och Gréco är Gérard Jouannest, som var kompositör, pianist, orkesterledare och arrangör på många av Brels inspelningar. Sedan 1988 är Jouannest och Gréco gifta (han är född 1933) och han medverkar på piano också på denna skiva.

Med tanke på Grécos ålder kan man se sången Les vieux som ett huvudnummer. Både Brel själv och Gréco gör gripande tolkningar av denna sång om de riktigt gamla som lever isolerade i sina lägenheter, skröpliga och ensamma med sina minnen och prydnadsföremål. Sånger som Brel framförde med stark energi och en underliggande desperation, som Amsterdam, Ces gens-là och J’arrive, blir mycket annorlunda i Juliette Grécos versioner. Hans mest kända sång, Ne me quitte pas, finns också med i urvalet. Jag tycker att Le prochain amour är ett av de bästa spåren på denna cd.

Jacques Brel 1955.

Juliette Gréco 1966.

Juliette Grécos reciterande framföranden med en mörk, ibland viskande röst medför att melodierna liksom försvinner eller åtminstone blir svåra att skönja. Som exempelvis La chanson des vieux amants, som i Brels version är en mycket vacker melodi. Därför tycker jag att det här är en intressant skiva för dem som känner till originalversionerna, men den är inte någon lämplig introduktion till Brels verk. Vad den visar är att Brels sånger, filtrerade genom Juliette Grécos erfarenhet och mångsidiga uttrycksfullhet, kan fascinera även utan vokal briljans.

Hon ackompanjeras av en mindre instrumentalensemble som anförs av Bruno Fontaine, som även svarar för lätt modernistiska arrangemang där en och annan dissonans svajar till. Juliette Gréco chante Brel är en intressant prestation. Hur pass bra eller rörande den är får varje enskild lyssnare ta ställning till. För mig är den ett sådant album som kräver uppmärksamhet och vinner i längden.