Renässansporträtt (5). Heinrich Isaac

Heinrich Isaac

Alltid har man sjungit om vandrare,

alltid har man diktat om oron

och det ovissa

i att söka ny vistelseort

och det svåra

att plötsligt tvinga bruka tungan

för att uttala ett språk tillhörigt främlingar

Så blir man en främling för sina egna,

så lämnar man en bit av sin personlighet

bakom sig,

till ingen vidare nytta

Vi musiker

har alltid sjungit om vandrare

och om det svåra

att se hembygdens ängar och berg

förminskas bakom ryggen

Vi musiker

sjunger alltid om vandrare

ty vi känner dem genom oss själva

I invanda banor

korsar vi Europa, från och till

Italien Nederländerna, Tyskland, Spanien,

dit furstehus och kyrkor lockar oss

Nu lämnar jag er,

lugna människor vars odlingar

klättrar envist på alpernas väggar

Innsbruck,

jag fann mig gott här

och bytte mitt flamländska mål

utan smärta från ert tyska

Så smärtan är större nu,

när jag vandrar tillbaka mot slättlandet

vorden en främling

Innsbruck jag måste lämna dig

nu, tidigt om morgonen

så jag hinner undan snart

och kan glömma snart

Innsbruck, jag måste lämna dig …

I gryningen

skall daggen fukta mina skor och kyla mina fötter

Heinrich Isaac.

Heinrich Isaac (cirka 1450–1517), flamländare, verksam i Italien, Österrike och Sydtyskland. Isaac skrev både sakral och världslig musik i betydande omfattning. Den lilla vandringsvisan Innsbruck, ich muss dich lassen, som jag utgått ifrån, brukar tillskrivas Isaac men kan lika gärna vara en österrikisk folkvisa som han nedtecknat.