Fado i juletid (1): Clube de Fado 19 december

Lissabon strax före och under julen är lågsäsong för turismen, något som märks i stadsbilden och inte minst i hotellpriserna. Men bra fadomusik finns att höra på många ställen. Här några intryck från en resa kring julen som förhoppningsvis någon läsare kan ha nytta av.

En annan bild av krisens Portugal. Fullt drag i julhandeln på Rua do Carmo i Lissabon.

När fado presenteras i Sverige är det nästan alltid från konsertscenen. Konserter finns förstås i Portugal också, men fadons traditionella miljöer är krogen och kaféet. Utbudet har ökat under senare år och fado kan nu inte bara höras på de etablerade fadokrogarna i stadsdelarna Bairro Alto och Alfama, utan även på andra håll. Skillnaden mellan olika etablissemang är stor, alltifrån eleganta restauranger med professionella musiker till enkla ”hål i väggen”-barer där folk uppträder utan att få betalt. Det ska sägas att de etablerade krogarna, ofta med en lång historia, fortfarande lockar de mest kända artisterna och har den bästa servicen, men enklare ställen kan i stället erbjuda en genuin miljö som främst lokalbefolkningen frekventerar.

Priserna är oerhört varierande. Att gå på någon av de mest kända fadokrogarna är med portugisiska mått inte billigt. För exempelvis en varmrätt, en halv flaska vin, vatten och kaffe kan det handla om 50–60 euro, ett belopp som stiger om man också tar del av de aptitretare som brukar serveras före huvudrätten eller kostar på sig ett finare vin, förrätt eller dessert. Enklare ställen är förstås billigare. Och det ska understrykas att man kan höra mycket fado i Lissabon utan att det behöver bli särskilt dyrt.

På en fadokrog uppträder flera sångartister som var och en sjunger några sånger till ett komp av gitarrer (och eventuellt bas) som är detsamma genom hela kvällen. Mellan framträdandena är det pauser. Ett besök på en fadokrog tar alltså flera timmar i anspråk. Eftersom man brukar börja först vid nio–tiotiden slutar musiken först då allmänna kommunikationer har slutat gå. Så Lissabons taxichaufförer har säkert inget att invända mot fadoställena.

Publiken på en fadokrog är oftast disciplinerad och uppmärksam. Många äter innan musiken börjar. Slammer med bestick och högljudda samtal förekommer lyckligtvis sällan. I allmänhet tonas ljuset ner när artisterna tar plats.

Clube de Fado

Clube de Fado är ett väletablerat ställe i Alfama, den fadokrog jag har besökt oftast under besök i Lissabon. Krogen drivs av gitarristen Mário Pacheco. Här kan man räkna med god standard på både mat och musik, men den som är ute efter att höra en viss artist bör kolla i förväg vilka som kommer, vilket förstås gäller även andra fadohus. Denna kväll var det utpräglad lågsäsong. Bara en av de två salar som finns i krogen användes och den var drygt halvbesatt som mest. Bara tre sångartister framträdde, men de var å andra sidan tre av de mest välkända bland yngre fadosångare: Lina Rodrigues, Rodrigo Costa Félix och Maria Ana Bobone. Pedro Amendoeira på portugisisk gitarr och Pedro Pinhal på spansk gitarr är musiker som ger ett säkert och lyhört stöd åt vilken sångare som helst.

Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Carolina/Lina Rodrigues, sång, Pedro Pinhal, spansk gitarr.

Lina Rodrigues är ett stort framtidslöfte. Med en vacker sopran sjunger hon musikaliskt och innerligt med ett nyanserat uttryck och – vilket inte saknar betydelse när man ser artisten – ett behagligt kroppsspråk. Lina Rodrigues kommer snart att försvinna från fadoscenen. Som namn. Tydligen kommer sångerskan i fortsättningen att kalla sig för Carolina, och det är också Carolina som lanserar den debutskiva som utkommer 2014, enligt uppgift. Ett tips som inte verkar alltför riskabelt är att Carolina/Lina Rodrigues är nästa stora fadosångerska, efter genombrotten för Carminho och Cuca Roseta. Hon är redan nu en av de allra bästa.

Rodrigo Costa Félix och Maria Ana Bobone skivdebuterade 1994, på samma album, och har sjungit offentligt i ett tjugotal år. Rodrigo sjunger robust och enkelt, en genuin fado av traditionellt snitt som är lätt att uppskatta. Bobone är bättre i verkligheten än på skiva eftersom hennes fina röst och känsliga sångsätt då kompletteras av hennes vänliga framtoning, spontanitet och charm.

Alla tre var roliga att höra. Om man vill se kvällen som en tävling mellan artisterna, så är min vinnare Lina Rodrigues. 

Maria Ana Bobone. Bilden från 2012.

Med lite dricks slutade denna kväll på 55 euro och musiken, som startade tjugo över nio, var slut redan 23:15. Rumphugget, men god kvalitet.

Fortsättning följer.