Andrea Gabrieli
Rösterna som löper fram genom
gränden, slår hårt
mot väggarna och sväller till
högljudd agitation, sång
och häftiga samtal – längst
bort där de vistas
bir det skumt för mina ögon
som inte når fram till de talande.
Rösterna i kyrkan, de som redan
finns här, suckande,
suckande i ornament och
prång.
Rösterna som möter mig i
lärjungarnas diskussioner,
de som dämpas när jag nalkas
och sluts i vördsamma hälsningar.
Rösterna i hamnen, på båtarna
och mellan nätmaskorna.
Rösterna som strömmar in hit
till torget, vår ryktbara öppna plats,
ända från den italienska landsbygden,
från vinodlingarna
och den torra, hårda jorden.
Rösterna från skymningen i
palatsets ansade trädgård, amorösa
viskningar och darrande,
osäkra nekanden.
Rösterna som prisar våren och
andas med fåglarna.
Rösterna från höjden, från
djupet
och rösterna inifrån, alla
dessa mänskliga
och gudomliga yttranden som
tumlar osorterade
och kaotiska, ystra och
förtvivlade
inne i mitt huvuds vilda
ekorum
som byggmästaren, Guido,
bara kan hålla upprätt och i
stillsam med lidelsefull
harmoni under de mörka
timmarna då staden och alla människor,
alla röster och ljus är
utplånade,
sovande och likväl vilt i
rörelse
i min egen kropps katedral –
jag,
Andrea Gabrieli, är kallad
att vraka
bland ljudens tumult, tämja
och omforma orkanen
till täta vävar och hållbara
mönster i bleck,
metall, pipor och hud.
 |
| Andrea Gabrieli. |
Andrea Gabrieli
(1520–86) var knuten till San Marcokyrkan i Venedig. En mångsidig och
skicklig tonsättare av progressiv läggning.
Den Guido som nämns i texten
är Guido d’Arezzo, som var en italiensk musikfilosof som omkring år 1000
började använda ett primitivt notsystem.
Diktens sista ord syftar på
Gabrielis verksamhetsfält inom musiken; han skrev för kör, blåsarensemble och
orgel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar