Fado i juletid (5). Adega Machado

De flesta fadokrogar ligger i Lissabonstadsdelarna Alfama och Bairro Alto. Jag har hört att ställena i Alfama är musikaliskt överlägsna och mera autentiska, men har för liten erfarenhet av krogarna i Bairro Alto för att ha en bestämd uppfattning. Utan tvekan går det att höra bra fado i Bairro Alto också. Adega Machado ligger i ett område som är fullt av barer, restauranger och även musikställen. Fadohusen A Severa och Café Luso ligger inom någon minuts promenad.

Krogen öppnades 1937 av gitarristen och kompositören Armando Machado och hans fru, sångerskan Maria de Lurdes Machado. För ett par år sedan var det stängt, men nu är det nyrenoverat och har varit öppet ett tag. Det är en fin restaurang med trevlig inredning och en internationell publik. Priserna, med varmrätter på drygt 30 euro, är höga även med fadohusens menyer som mått. Flera fadokrogar hade stängt på juldagen, men Adega Machado var öppen och ställde upp med sina ordinarie musiker samt sångerskan Bárbara Santos som tillfälligt inslag.

Bárbara Santos, Marco Rodrigues (skymd), Frederico Gato.

Adega Machado drivs i dag av sångaren Marco Rodrigues. Han uppträder givetvis på sin krog. Inte bara som sångare utan även som mycket skicklig gitarrist (spansk gitarr). Övriga gitarrister är Pedro Viana, portugisisk gitarr, och Frederico Gato, basgitarr.

När jag intervjuade Marco för ett år sedan för min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag) slogs jag av hans passion för sång, hans iver att lära mer. Och han har verkligen blivit en mycket skicklig sångare, med total kontroll över volym, kontraster och tonträffning. Han har en bra, stark röst, stort register och sjunger varierat. Det är lite av uppvisning över hans sång. Om han hade en konsert i Sverige skulle han säkert göra stor lycka – detta är ett slags sång som passar som scenisk prestation.

Annorlunda är Pedro Moutinho, en annan av mina favoriter bland dagens manliga sångartister. Han ställer sig rakt framför publiken men vänder sig in mot musiken och orden. Sjunger koncentrerat, intensivt, starkare än vad jag hade förväntat utifrån det lågmälda sångsättet på hans inspelningar. Han hittar omedelbart fram till fadons melankoliska grundkänsla saudade och stannar där. Fastän han blundar när han sjunger och inte visar en antydan till publikfrieri, uppstår en påtaglig samhörighet mellan artist och publik. Det är ett sätt att sjunga fado som är i samklang med traditionen. Jag säger inte det för att nedvärdera Marco Rodrigues, som jag gärna hör igen. Men just denna kväll blev huvudnumret Pedro Moutinho för mig. Och jag hade önskat mer av hans musik.

Pedro Viana, Marco Rodrigues (skymd), Pedro Moutinho, Frederico Gato.

Tre betydligt mindre kända sångerskor omgav de två sångarna – Bárbara Santos, Isabel Noronha och Joana Veiga. Av dessa är Veiga den enda som gjort en egen skiva. Hon är en duktig ung sångerska med en elegant framtoning. Ännu yngre Bárbara Santos var också mycket hörvärd. Som flera andra av de nya unga sångerskorna utstrålar hon sångglädje och intensitet. Det kan bli något riktigt bra av henne om hon sköter sina kort rätt.

Musiken började vid kvart över nio och tog slut två timmar senare. Alltsammans avslutades med en växelsång mellan Marco och de tre sångerskorna. En desgarrada alltså, men prydligare och mera välrepeterad än den brukar vara när musikerna improviserar mera.

Pedro Viana, Marco Rodrigues (skymd), Joana Veiga, Frederico Gato.

Tack vare att vi tog det lugnt med beställningarna klarade vi oss på cirka 100 euro för två personer. Adega Machado är som sagt en dyr krog. Maten vi beställde går inte till historien, så vi föredrog att betrakta den som inträdesbiljett till musiken. Och musiken var av god klass, med Pedro Moutinho som kulmen.

Därmed avslutar jag denna redovisning av hur fado kan vara i Lissabon kring julen. De fem krogarna är mycket olika vad gäller stil, priser, inredning, publik, öppettider, musik … det gemensamma i just dessa fall är att alla fem ställena drivs som småföretag av musiker. Det finns naturligtvis många andra fadoställen att besöka i Lissabon, av varierande typ och standard. Inget av dessa fem ställen blev en besvikelse, och trots att inte lika många musiker är tillgängliga kring julhelgen som annars bjöds på bra musik. Mina främsta minnen från denna resa blev Aldina Duarte, Pedro Moutinho, Lina Rodrigues och de trevliga amatörerna på A Tasca do Jaime. Jag har en känsla av att jag inte hört dessa musiker för sista gången.