Den stora middagen

Jag inviterar några nära vänner till middag.

Bordet är dukat. Blommor i fönstren.

Jag har dammsugit. I ugnen

Står något köttigt och doftar välkommen.

Lättjan stoppar girigt tre rädisor i munnen

och glufsar så energiskt

att Vänskapen i avsmak drar sig undan

och stöter till Kärleken,

som ängsligt, ängsligt flyr rummet.

Bara Minnet finns kvar som samtalspartner,

Men det är inte det sämsta. Kanske det bästa.

– Hur har du det med mig nuförtiden?

säger Minnet med ärlig uppsyn.

– Ja du …, svarar jag. Sneglar på Lättjan,

som tuggar våldsamt på en potatis

och fientligt glor på Minnet.

De gillar inte varandra.

Jag borde inte ha bjudit båda.

Från hallen hör jag att Kärleken

tvekar om snabbaste vägen ut ur min lägenhet.

Av ljuden från badrummet framgår

att Drömmen fördruckit sig …

Nåja, det är inte första gången.

– Såg du vart Vänskapen tog vägen?

frågar jag Minnet.

– Vänskapen är alltid så flyktig,

säger Minnet melankoliskt.

Men jag är kvar. Jag är alltid kvar.

Tron och Hoppet var inbjudna

men de gick till någon annan.

Fantasin skulle på firmafest

just den kvällen, Glömskan

hade jag glömt att bjuda

och Konsten var tjänstledig

på grund av ett stipendium.

Friheten befann sig på förhandling

med Förtrycket: de skulle tillsammans

försöka avla Freden.

Jag trodde Tvånget skulle dyka upp.

Tvånget kommer alltid objudet,
men det var visst hos dig.

Plötsligt en hård knackning på dörren.

Oförberedd på att något kan vara förbisett

går jag fram till bokhyllan där Sakligheten bor.

Sedan kollar jag att räkningarna är betalda,

deklarationen inlämnad, tvättstugan bokad

och så vidare. Under tiden

somnar Lättjan in, Minnet

störtar sig från balkongen.

Med Sakligheten redo i en konsumkasse

öppnar jag dörren

för Plikten och Moralen, som står där

hand i hand, med ansiktena

fulla av ögonbryn.

– Godkväll, säger de. Varför bjöd du inte oss?

– Kära vänner, svarar jag, ni är ju alltid här ändå.

Och ni borde besöka vissa andra.

– Vad man bör och inte bör är vår sak,

svarar de självsäkert. Kom nu.

Därefter börjar vi röja upp.

Drömmen har grisar ner ordentligt

i badrummet. Lättjan har rört om

bland sängkläderna. Av Kärleken

syns inte ett spår.

Efter städningen sätter vi oss ner

och samtalar länge om djupa spörsmål

i stil med om människan har en själ

eller hur poesin kommer att se ut i framtiden.

Plikten och Moralen har bestämda åsikter.

Själv sitter jag mest tyst. Vid midnatt,

när de just har klarat av Världscupen

och börjar närma sig inrikespolitiken,

säger jag trött adjö och går.

– Tack ska du ha, säger Plikten. Vi ses.

Ursprungligen publicerad i  Överlever sången, Litteraturfrämjandet 1982.