Länge har jag fängslats av
renässansens vokalmusik, särskilt den som framförs helt a cappella. Detta är en
musik som verkar utifrån minimala resurser: inga stråkar, blåsare eller
slagverk, inga stora körer, inga solister, knappast någon vokal virtuositet.
Bara en liten grupp röster som i spelet mellan stämmorna skapar en mikro-värld
där en paus blir till ett schakt, en stegring till en ås, ett möte mellan
stämmorna ett drama eller ett förtroligt samtal om allvarliga ting. Särskilt
inom kyrkomusiken kan man föreställa sig musikens bågar, vilopunkter och
stegringar som en avspegling av lokalens arkitektur.
William Byrd (1543–1623)
tillhörde den höjdpunkt inom musiken och litteraturen som inträffade i England
decennierna kring 1600. Han var en produktiv tonsättare, verksam inom de flesta
av tidens genrer, upplärd av sin store föregångare Thomas Tallis och samtida
med kompositörer som John Dowland, Orlando Gibbons, Thomas Morley, Thomas
Weekles, John Wilbye och John Bull. Som katolik var Byrd förföljd i det
elisabetanska England. Hans motett Ave
verum corpus utgavs först 1605, efter drottning Elisabets död.
 |
| William Byrd. |
Det är ett litet verk, bara
kring fyra minuter, enkelt, nästan asketiskt i sin självklara perfektion. Om
det vore ett byggnadsverk föreställer jag mig det som ett litet kapell, utan
konst eller annan utsmyckning. En plats att återvända till när man behöver
stillhet och ro. Eller påminnas om att den största skönhet kan rymmas i det
lilla.
Jag har lyssnat till en
inspelning med The Tallis Scholars
(Gimell).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar