År 1949 gjorde den finlandssvenske författaren
Göran Schildt, hans fru Mona och ett par vänner en resa genom Europa med den
lilla segelbåten Daphne. Mest färdades man på Europas – i praktiken Frankrikes
– system av floder och kanaler. Resan skildras i Önskeresan, återutgiven av Söderströms 1996.
Det är inte vilka resenärer som helst.
Schildt hade redan skrivit flera böcker, däribland en om André Gide och en om
Paul Cézanne, vid tillfället, och en stor del av resan hade han sällskap av
Georg Henrik von Wright, den kände filosofen som var på väg att bli professor i
filosofi i Cambridge. Sällskapet var alltså väl förtroget med europeisk
kulturtradition, litteratur, konst och filosofi. Själva resan var en
”önskeresa”, en dröm som kunde gå i uppfyllelse tack vare ett arv, länge
förberedd, en dröm om att möta den europeiska kulturen på plats.
Den som gillar segling och båtar har
mycket att hämta i denna reseskildring där Schildt ganska ingående redogör för olika
händelser, problem och äventyrligheter som har med själva seglatsen att göra.
Mer spännande för mig är att ta del av alla de miljöer och människor som
resenärerna träffar på. Schildt är en mycket skicklig stilist, jag tar mig lätt
igenom passager om båtar och segling enbart för att de är så välskrivna.
Karakteristiken av staden Lyon får tjäna som exempel på Göran Schildts stil.
Lyon hade
genom sitt magnifika läge gjort ett sympatiskt intryck på oss vid ankomsten,
men redan efter en långpromenad genom staden kände vi oss mindre tilltalade.
Det är något charmlöst och hårt över denna handelsstad och dess invånare. Man
har det tydliga intrycket att kampen för tillvaron i förening med det naturliga
urvalet här frambragt och renodlat sällsynt oangenäma karaktärsegenskaper. I
Paris har intellektuella, konstnärliga och mondäna företräden alltid haft
betydelse vid sidan av pengar, Bordeaux har sin hamn- och sjömansbakgrund och
längre söderut i Marseille och Nizza lägger solen och livsnjutandet en
försonande slöja över affärsmentaliteten. Lyon är Amerika utan den friska
amerikanska ungdomligheten och initiativkraften, en stad som man absolut inte
skulle placera i Frankrike om den inte redan var där.
Boken börjar i Finland och slutar i
Italien, och den fick sina efterföljare i flera kommande böcker, närmast I Odysseus kölvatten från 1951. Böckerna
blev formidabla succéer, sålde i många upplagor och översattes flitigt. Schildt
berättar i ett förord som skrevs till nyutgåvan att framgången var så total att
den tillförsäkrade honom ekonomiskt oberoende för resten av livet.
Detta alltså med en reseskildring från
länder som de flesta av dagens finländare och svenskar känner väl till genom
egna besök. Knappast en gångbar bokidé nuförtiden. Och detta är intressant när
man läser boken nu: den skrevs i en annan tid, i ett Europa långt före EEC och
EFTA, ännu förött av kriget och med minimal fredlig kontakt mellan folken.
Norrifrån längtade man efter en förbindelse med det Europa som länge varit
avskuret, i söder välkomnade man alla besökare. Vid läsningen påminns man om
hur mycket som förändrats, både i möjligheterna att resa och hur man reser. I
sitt nya förord kommenterar naturligtvis Göran Schildt saken, bland annat så
här:
I varje
fall kan vi konstatera att önskeresor idag har blivit mycket ovanliga, eftersom
behovet att resa sällan hinner ackumuleras innan det tillfredsställs. Också
behovet att visa gästfrihet mot främlingar har svårt att uppstå i länder som
översvämmas av turister. Det lyckliga mötet mellan värdar och gäster blir
därför allt sällsyntare. Inte heller kulturkonsumtionen är vad den var innan
överutbudet och övermättnaden gjorde människorna kulturblaserade. Visst kastar
charterresenärerna en förströdd blick på Michelangelos Yttersta dom, på Athens
Parthenon och på Agras Tadj Mahal, men som TV-rutans förbifladdrande bilder av
skönhet och nöd betyder sådant allt mindre för oss.
Detta kan verka sannolikt bär man först
läser igenom det, men vid närmare eftertanke tror jag han har helt fel.
Resandet är nog mera sammansatt i dag. Önskeresor finns säkerligen nu också, de
man drömmer om, förbereder sig för och vill göra en gång i livet … samtidigt
som inget hindrar att man smiter iväg på en sista minuten-charter eller weekend
i en storstad. Jag tror också att möten mellan folk från olika länder inte alls
är sällsynta utan tvärtom vanligare än någonsin. Inte heller tror jag att folk
tröttnat på kulturen: den mängd välbesökta konserter, konstutställningar,
teaterföreställningar etc. som finns i storstäderna vittnar om att väldigt
många tar del av mycket kultur. Att den sedan den är en bristvara för andra
grupper är knappast något unikt nytt.
Det är få förunnat att se Europa med en
liten segelbåt, på så sätt är just Schildts resa ovanlig. Till de få negativa
saker jag kan finna i hans bok hör hans lite nedlåtande syn på
charterresenärerna. De flesta har inte råd med segelbåt. De får åka med charter
eller lågprisflyg. Vad säger att deras utbyte eller upplevelse därmed blir av
lägre halt?
Men för övrigt: en härlig skildring
genom en del av det Europa som gjorde sitt bästa för att återhämta sig efter
kriget. Bokens många foton betyder också mycket för intrycket av autenticitet
och tidsdokument.
Senare köpte ju Göran och Christine Schildt ett eget hus på Leros, Villa Kolkis. Skildras i Ankarplats Leros. Göran och Christine Schildts grekiska liv (2010). För recension av boken se http://www.nytid.fi/2010/08/sommaren-med-goran-schildt/
SvaraRaderaSven-Erik Klinkmann
Intressant recension. Boken I Odysseus kölvattens, som kom efter Önskeresan, hade jag också glädje av./ Ulf
SvaraRaderaI Odysseus kölvatten läste jag som barn på 50-talet, mamma var med i Svalans böcker (hette det väl?) och det var nog därifrån den kom..En härlig läsupplevelse! Ska leta efter "Önskeresan". Apropå omläsningar- själv har jag sistlidna helg, när jag kattvaktade hos en kompis, läst om en gamla favorit "En enda ros" av novellernas mästare (tycker jag) Dorothy Parker. /
SvaraRaderaYvonne
Tack för kommentar. Tyvärr försvinner böcker snabbt från bokhandeln, men jag hoppas du kan hitta Önskeresan på bibliotek eller antikvariat. Tack för tipset om Dorothy Parker – en av många författare som jag själv har försummat./Ulf
RaderaEn lite sen kommentar: Omkring 15 år efter resan gavs också dess loggbok ut i oredigerat skick (Titel: Loggbok Stockholm - Rapallo) . Den ger en mer osminkad inblick i strapatserna men framförallt är det intressant att se hur "urmaterialet" (loggboken) sedan förvaltas till en intressant berättelse. Därmed inte sagt att loggboken inte är intressant i sig. Det är den definitivt. Det skulle vara spännande att få ta del av Schildts loggböcker från de färder som inte blev till "riktiga" böcker. Jag tror att loggboken från resa nummer två, till Spanien, utgivits på senare år.
SvaraRaderaTack för informationen. Det är klart att Schildt måste ha haft ett underlag för sin bok men att det fanns loggböcker visste jag inte. Det skulle vara intressant att se, precis som du säger, hur fakta förvandlas till en läsvärd berättelse. .
Radera