Omläsningen (6). Hasse Z

Hans Zetterström (1877–1946), signaturen Hasse Z, blev år 1897 medarbetare i humortidningen Söndags-Nisse, som han senare blev redaktör för under dryga tjugo år. Efter sammanslagningen med den konkurrerande tidningen Strix, där Albert Engström regerade, blev han redaktör för Söndagsnisse-Strix ända fram till 1943. Han startade även Grönköpings Veckoblad år 1902 och redigerade den tidningen under många år. Han var kåsör i Svenska Dagbladet. Hans Zetterström är även känd som far till Erik Zetterström, signaturen Kar de Mumma, och farfar till Carl Zetterström, signaturen Carl Z.

En lång och trogen tjänstgöring i humorns tecken således, och visst var Hasse Z humorist, men en humorist med öppna ögon för tillvarons bistrare sidor. Jag har tagit del av många av hans berättelser i en serie kåseri- och novellsamlingar som fanns i mitt föräldrahem och som jag har återvänt till många gånger genom åren. Fortfarande är Hasse Z:s noveller och kåserier mycket läsvärda.

Som humorist var han inte av det högljudda, gapflabbiga slaget. Han var heller ingen hårdslående satiriker. Berättelserna innehåller inte många drastiska situationer av det slag som förekommer i samtida stumfilmer, till exempel med Helan och Halvan. Snarare var Hasse Z en lugnt iakttagande, ibland medkännande betraktare som fäste sig vi människors vardagliga beteende och fann sina poänger i deras attityder, missförstånd och handlingar.

Hasse Z 1928

Novellen Fredrik har rädslan för att göra bort sig som tema och driver den åt det absurda hållet. Författaren blir kontaktad av en gammal skolkamrat, Fredrik, som meddelar att han kommer för att hälsa på. Så sker också: Fredrik anländer till berättarens sommarställe i skärgården och tillbringar några dagar där med honom och hans familj. Fredrik visar sig vara en sympatisk och underhållande person som känner till det mesta om sin gamle skolkamrat och hans anhöriga. Uppenbarligen är de vänskapliga känslorna starka.

Det är bara det att berättaren själv inte har minsta minne av någon skolkamrat Fredrik och inte känner igen honom. Men han håller masken, ängslig för att förolämpa mannen om han talar om hur det ligger till. Slutligen avslöjas allt som en bluff och resultatet av en vadslagning – Fredrik är verkligen en främling. Hasse Z avrundar: ”Jag gick ut och lämnade brevet till min hustru. Hon läst det med vild fart, så sade hon: ”O!”, så läste hon det en gång till, så drog hon en djup suck och så sade hon: Det var i alla fall en mycket trevlig karl!”

I novellen Ny jord berättas om en försäljare som går från lägenhet till lägenhet och erbjuder sig att byta ut den gamla jorden i blomkrukorna mot ny fräsch jord. Tacksamma för att slippa det smutsiga arbetet går de flesta av hemmafruarna (färre kvinnor än nu arbetade utanför hemmet vid den här tiden) med på saken, däribland fru Almén. Då jobbet är utfört ser hon hur försäljaren går vidare och lugnt byter jord hos nästa kund. Det vill säga: den nya fina jord som den nya kunden erbjuds är den uttjänta jord som han just tagit bort från den förra lägenhetens blomkrukor. Affärsidén är alltså att byta jord mellan hyresgästerna.

Fru Almén vill först varna de andra för bedragaren, men eftersom hon irriterats över att någon piskar mattor på gården, vilket inte är tillåtet, kommer hon till en annan slutsats: ”Men fru Almén rörde sig inte ur fläcken. Hon stod orörlig kvar i sin förstuga och tänkte: Dom kan gärna ha det! Dom får min gamla dåliga jord – det kan dom gärna ha, när de tar sig till att piska mattor på gården som är förbjudet.”

Den som slår sig ner på en parkbänk vill gärna ha bänken för sig själv. Det gäller även berättaren i novellen I en park. ”En dam kommer fram till mitt säte. Hon är stor och grov, en tarvlig typ. Hon bär en väska i handen och hon sätter sig på mitt säte. Naturligtvis. Här finns massor av säten, som stå tomma, men hon skall sitta på mitt. Jag känner, att jag är besvärad, jag är inte längre ensam i parken. Om jag skulle gå? Nej, det vore att ge upp. Sätet är lika mycket mitt som hennes. Jag skall visa henne att jag sitter kvar, jag skall sitta ut henne. Men kommer det en till av samma sort så går jag. Det finns en gräns.

Den vita ångaren i hamnen lägger ut, och i detsamma öppnar damen bredvid mig sin väska och tar fram en smörgås, en stor smörgås på vitt bröd. Tänker hon sitta och äta här? Det är kalvstek och gurka på smörgåsen. Gurkan kommer strax att falla ned. Jag känner till den sortens gurka. Den faller ned. Skall jag varna henne? Nej, det är hennes sak. Hon bör veta att man inte sitter och äter smörgåsar i parkerna. Hon tar gurkan med fingrarna och äter upp dem för sig. Jag sitter på ett säte i en park med en människa, som äter gurka med fingrarna. Tänk om någon av mina vänner kom och fick se mig!”

Det finns massvis med iakttagelser av det här slaget i Hasse Z:s många noveller. Trivialiteter och vardagligheter som väcker igenkännande. Som skribent tycker jag han är överlägsen både Kar de Mumma och Carl Z. Hans största tillgång är den rena, enkla stilen, som i sin klarhet och konkretion kan erinra om Hjalmar Söderberg. Med honom delar han också flanörattityden och den geografiska förankringen. Hasse Z rör sig gärna i samma kvarter i Stockholm som Söderberg också beskriver något tidigare. Han är ett stadens barn som hittar sina figurer i hemmen, på kaféerna, krogarna, i parker och gathörn, på spårvagnar och båtar. Han bör räknas, tycker jag, till de verkligt betydande stockholmsskildrarna. Liksom hos Söderberg präglas en del av berättelserna av en mild melankoli och, som sagt, av en medkänsla med gestalterna. Den miljö han skildrar är borgerlig, folk har inga större problem med försörjningen, de har i många fall hundar och sommarställen och har råd att gå på krogen och köpa en kostym eller klänning. Men politiskt sett var Hasse Z betydligt mer radikal än den dagstidning han skrev i och är känd som antimilitarist.

De böcker från Bonniers som jag ibland läser om, i alla fall i vissa delar, heter Sängknoppen, Svenska supens vänner, Porträtt, Ulf (en roman), Sjökon, Stor sand, Skrattets tidsålder, Mörk tid, Mannen med fällstolen och Dörrplåten, samlingar utgivna av Bonniers 1949.

I våra dagar är Hasse Z tämligen bortglömd. Jag vill minnas att Carl Z för några år sedan försökte göra något åt detta genom att ge ut en samling med några av Hasse Z:s berättelser. Men i dag får hans kåserier och noveller sökas på antikvariat och bibliotek. Som tidsskildringar och som litteratur tycker jag att hans verk är betydligt angelägnare i dag än Albert Engströms. Ändå är det Engström som folk minns och Hasse Z som de har glömt bort. Om detta hade säkert Hasse Z kunnat skriva en underfundig och stilistiskt briljant betraktelse.