Omläsningen (5). Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro

Fernando Pessoa (1888–1935) publicerade bara en enda titel under sin levnad och hans berömmelse har därmed kommit att vila på många verk ur hans kvarlåtenskap. Under 1900-talet, långt efter sin död, har Pessoa växt till att bli en av seklets största författare. Han skrev både poesi och prosa. Mest känd i Sverige är kanske det märkliga prosaverket Orons bok, som först gavs ut 1982.

Fernando Pessoa

Pessoa använde en rad fiktiva berättare, heteronymer, som skrev i olika stilar och alla har sina särdrag. Den som talar i Orons bok, bokhandlaren Bernardo Soares, anses vara en gestalt som står Pessoa själv nära. Andra är helt olika denne Soares. De vanligaste av det sjuttiotal heteronymer som Pessoa använde är Alberto Caeiro, Álvaro de Campos och Ricardo Reis. På svenska finns bland annat Dikter av Alberto Caeiro (Pontes 2001, översättning Lars Axelsson och Margareta Marin). Detta är en samling på uppemot 200 sidor, försedd med ett förord av Ricardo Reis och en intervju med Caeiro själv.

Caeiro är fåraherde, bondediktare, och lever på landet i ett nära förhållande till naturen. Likt tjuren Ferdinand luktar han på blommorna, följer årstidernas växlingar och dagens lopp, upplever färgerna, njuter av dofterna, ser synerna utan att reflektera intellektuellt över det. Han accepterar allt som det är, är förnöjsam och harmonisk. Det finns en försonlighet och en självklarhet i denna attityd som jag ibland kan tycka är avundsvärd. Som i denna dikt:

Om jag skulle vara död

när våren kommer

kommer blommorna att blomma som vanligt,

och träden kommer inte att vara mindre gröna än förra våren.

Verkligheten har inget behov av mig.

Jag känner en enorm glädje

vid tanken på att min död inte har någon som helst betydelse.

Om jag visste att jag skulle dö i morgon

och att våren skulle komma i övermorgon

skulle jag dö nöjd för att den skulle komma i övermorgon.

Om det är dags för den då, varför skulle den komma när det inte är dags?

Jag vill att allt ska vara verkligt och att allt ska vara riktigt;

och jag tycker om när det är så även om jag inte skulle tycka om det.

Så om jag skulle dö nu skulle jag dö nöjd

därför att allt är verkligt och allt är riktigt.

Ni får gärna läsa böner på latin över min kista om ni vill.

Om ni vill får ni dansa och sjunga kring den.

Jag har inga speciella önskemål för den dag då jag inte längre kan ha några speciella önskemål.

Det som sker när det sker är att det blir som det blir.

I mindre doser kan Caeiros accepterande och självfallna inställning vara tilltalande. Läser man längre sjok av dikterna kan det bli lite enahanda. Vad som kan förefalla som en sympatisk och vänlig livsinställning rymmer också ett visst mått av egoism. Lika öppen som Caeiro är för att uppskatta och ta del av den fysiska världen utanför sin person, lika likgiltig är han för sociala och politiska ambitioner att förbättra människors villkor. Han är bondediktaren som vänder ryggen åt politiken och världens problem och trivs med det.

 Att Caeiro ändå vågar ifrågasätta framgår tydligt i en lång dikt om hans förhållande till Jesusbarnet. Hans sätt att skilja Jesus från Gud och till och med från Kristusgestalten har knappast sanktion från präster och teologer. Detta är bara ett kort avsnitt av dikten.

Han har lärt mig allt.

Han har lärt mig att se på tingen.

Han pekar på allt som finns i blommorna.

Han visar mig hur intressanta stenarna är

när man håller dem i handen

och tittar noga på dem.

Han talar mycket illa om Gud.

Han säger att han är en dum och sjuk gammal gubbe

som alltid spottar på marken

och är grov i mun.

Jungfru Maria tillbringar eftermiddagarna i evigheten med att sticka strumpor,

och den helige ande kliar sig med näbben

och sitter uppflugen på stolarna och lortar ner dem.

Allting i himlen är lika dumt som den katolska kyrkan.

Han säger att Gud inte begriper någonting

av det som han har skapat –

”Om han nu har skapat det, vilket jag tvivlar på.

Han säger till exempel att varelserna sjunger hans lov,

men varelserna sjunger ingenting.

Om de sjöng skulle de vara sångare.

Varelserna finns rätt och slätt,

och därför kallas de varelser.”

Och sedan, när han har blivit trött av att tala illa om Gud

somnar Jesusbarnet i mina armar

och jag bär in honom i huset.

Hur mycket av Alberto Caeiro är Fernando Pessoa? Det vet ingen, men jag skulle tro: inte särskilt mycket. I alla fall har Caeiro inte mycket gemensamt med den röst som talar i Orons bok. Om nu Bernardo Soares står författaren närmare, vilket vi ju inte heller vet med säkerhet.

Fernando Pessoa med alla sina heteronymer är förstås en mycket svårtolkad författare för den som gör anspråk på att ”förstå” honom. Samtidigt är hans dikter och prosastycken ofta lätta att ta till sig, inte minst det som finns i Orons bok.

Alberto Caeiro står för en naivt livsnjutande attityd, en lite flegmatisk och föga intellektuell hållning som inte problematiserar några iakttagelser eller bygger teorier. I måttliga mängder är detta en poesi som får en att längta till landsbygdens och herdetillvarons lugna rytm.