Klassiska nedslag (3). Enrique Granados, Danzas españolas

Den spanske tonsättaren Enrique Granados (1867–1916) är kanske mest känd för en samling pianostycken som heter Goyescas, inspirerade av bilder av konstnären Francisco Goya. Han komponerade även zarzuela, den spanska komiska operan och operetten, kammarmusik och sånger. De tolv pianostycken som ingår i Danzas españolas komponerades mellan 1892 och 1900 och tillhör tonsättarens tidigare verk. Han avled i förtid genom drunkning sedan en tysk torped skjutit färjan mellan Frankrike och England i sank.

Enrique Granados

Danzas españolas får närmast betraktas som nationalromantisk musik i vilken Granados tagit hand om danser från olika delar av Spanien och förvandlat dem till konsertmusik för piano. Visst kan man i dessa stycken ibland tycka sig höra återklangen från kastanjetter och flamencogitarr, men det mest påtagliga är ändå det dämpade, eftersinnande tonläget, som i den vackra Oriental, det andra stycket i samlingen. Musiken kan föra tankarna till pianomusik av Schumann, Chopin eller Liszt, men i albumkommentarerna till utgåvan med tolkningar av pianisten Alicia de Larrocha pekas på likheten med Edvard Griegs många lyriska småstycken. En sådan jämförelse är ganska talande. Det är inte bara det att musiken bygger på en folklig tradition – fastän Grieg nog själv komponerade sina melodier och Granados verkligen använde folkloristiskt melodiskt material – utan också att tonsättarna var nästan samtida och som av en händelse hade samma initialer.

Mest känt av styckena är nog nummer fem, Andaluza, som är anslående och ”låter spanskt”. Annars är det ganska få av de här styckena som jag omedelbart skulle placera i rätt land om jag inte kände till landet. Nummer fyra, Vilanesca, för snarare tankarna till någon gånglåt från Mellansverige. Det faktum att musiken bygger på folkdanser är för mig tydligare än att de är spanska. Ibland kan jag tycka att det folkloristiska i nationalromantisk musik som denna mest är ett förbindande element mellan olika områden, snarare än att det skiljer av dem, åtminstone så länge det handlar om europeisk musik.

Då jag förra året intervjuade några fadomusiker i Lissabon ville jag som tack för att de ställde upp ge dem någon svensk musik av hög klass på skiva. Jag valde Jan Johanssons och Georg Riedels klassiska Jazz på svenska från 1962 och blev inte särskilt förvånad över att flera av musikerna blev gripna av uttolkningen av de svenska låtarna. Med utgångspunkt från fadons saudade hade dessa musiker inga problem med att direkt identifiera, uppfatta bli delaktiga i vemodet i de svenska låtarna.

Jag kan tänka på detta när jag hör Granados spanska danser. Det är en väl varierad provkarta över spanska folkmelodier i fina pianoarrangemang – så enkla att förstå och uppskatta för en utböling att ordet gränsöverskridande faktiskt får en mening.

Jag har lyssnat till Alicia de Larrocha i en inspelning utgiven av Philips.