Det börjar mycket stilla,
några dämpade ackord sveper fram och tillbaka. Snart tränger sig andra
instrument in: en fiol, ett blåsinstrument. Ett par pianon kommer till, först
något tvekande, sedan med större självsäkerhet, några toner ragtime. Och fler
och fler ansluter, blandningen av inslag från dans- och marschmusik, jazziga
rytmer och slagverk samlas till en osorterad kakofoni av ljud. Denna blandning
av högt och lågt, klanger från olika sorters musik som läggs till varandra utan
att pressas in i en hävdvunnen form torde ha varit en utmanande modernism för
den publik som kunde ta del av musiken då den var ny, 1906. Men i Central Park in the Dark varar det inte
länge. Inom några minuter sjunger klangerna tillbaka till de lugna ackord som
inledde stycket. Friden är tillbaka, nattens lugn har tagit över igen. Alltihop
varar bara cirka sju minuter.
Central Park in the Dark beskriver hur dagen bryter in i New Yorks Central
Park en dag någon gång vid förra sekelskiftet. Man kan fundera över om
återkomsten till nattens dämpade ackord i slutet ska tolkas som om stycket är
en sammanfattning av ljuden i Central Park under en hel dag. Numera är det väl
annan musik som bryter in under morgonen. Inte ragtime, kanske hiphop eller discorytmer.
Stycket är intressant som ett försök att fånga in stadens ljud i en orkesters
kropp vid den tid då staden vaknar. Charles Ives verk rymmer de motpoler i
Central Park – och i många andra parker – som finns även i dag: den stilla
idyllen och det brusande folklivet.
Jag har lyssnat till New
Yorks filharmoniker med Leonard Bernstein som dirigent (DGG cd).
Några bilder från Central
Park över hundra år senare, och i fullt dagsljus:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar